Antalet organdonatorer fortsätter att öka, och de första tre kvartalen i år har det skett fler transplantationer av donerade organ jämfört med förra året. Årets siffror ser ut att bli de högsta någonsin i Sverige: 183 avlidna personer som donerade organ, jämfört med 156 avlidna personer under motsvarande period förra året enligt Socialstyrelsen. Det innebär en ökning med nästan 17 procent.

En orsak till ökningen i år tros vara den nya lagstiftningen som kom förra året. Den tydliggör vad som gäller för organbevarande behandling – alltså intensivvård som enbart ges för att göra donation av organ möjligt. Innan fanns det en osäkerhet på intensivvårdsavdelningarna kring detta. Det uppger Pia Löwhagen, regionalt donationsansvarig läkare vid Regionalt donationscentrum i Region Väst, för Sveriges Radio.

– En donationsprocess är komplex. Så fort det uppstår oklarheter kring juridik – vad du får och inte får göra tvekar man. Då kan det vara så att man avslutar behandlingar och inte möjliggör donationer eftersom man inte uppfattar att det är inom lagens ramar.

Andra orsaker till ökningen de senaste åren är den nya donationsformen som kom till Sverige 2019, DCD (donation efter cirkulationsstillestånd). Sedan dess är det även möjligt att donera organ även efter att hjärtat har stannat på donatorn. För att det ska vara möjligt måste donatorn dock befinna sig på en intensivvårdsavdelning när hen avlider.

Men det är främst njurar som transplanterats med DCD. I dag kan inte hjärtan – och sällan lungor – tillvaratas genom DCD i Sverige, utan bara genom DBD (donation då döden inträffar efter primär hjärnskada). Det innebär att antalet transplantationer av hjärta, lunga och lever har minskat sedan DCD började införas i intensivvården, vilket Läkartidningen har skrivit om i somras. 

Av de cirka 1,8 miljoner svenskar som anmält sitt ställningstagande i donationsregistret är cirka 80 procent positivt inställda till att donera.

Enligt Pia Löwhagen är det främst organisatoriska hinder som sätter stopp för att kunna utföra fler organtransplantationer. Just nu är bristen på intensivvårdsplatser exempelvis ett akut och stort problem, enligt henne.

Tidigare var det möjligt för anhöriga att stoppa organdonation. Men i och med den nya lag som kom i juli 2022 har den enskildes inställning till donation fått en mer central roll. Närståendes rätt att förbjuda donation, det så kallade närståendevetot, har tagits bort. Pia Löwhagen bedömer dock att det inte haft någon effekt.

– Vi går inte emot närstående. Det var inget stort problem innan och får inga stora konsekvenser nu heller. Vi försöker alltid nå konsensus med anhöriga oavsett den nya lagen, säger hon till Sveriges Radio.

Trots att antalet organdonationer ökar, är behovet av organ fortfarande stort. Drygt 700 personer står i nuläget i kö för ett eller flera nya organ. Överlägset vanligast är behov av en ny njure.

Under årets pågående donationsvecka lyfter Socialstyrelsen även fram det stora behovet av donerad vävnad som hornhinnor, hud och hjärtklaffar. Varje år skulle omkring 1 500 personer i Sverige behöva det.

– Nästan alla människor kan donera vävnad, det finns ingen nedre eller övre åldersgräns, och även en avliden person som har cancer kan i många fall bli vävnadsdonator, säger Helena Almén, medicinskt sakkunnig på Nationellt donationscentrum vid Socialstyrelsen i ett pressmeddelande.

En avliden person kan hjälpa upp till 50 andra levande personer med synskador, brännskador eller hjärtproblem. Donerad vävnad är livräddande. Huden blir exempelvis ett livräddande förband vid svåra brännskador, enligt Socialstyrelsen. Men tillgången är alldeles för liten. En enda patient med stora brännskador kan behöva så mycket hud att hela lagret töms på Sveriges enda hudbank i Uppsala.

– Även om allt fler donerar hud efter döden skulle det behövas ungefär dubbelt så många donatorer som idag för att bygga upp det lager som behövs för att klara en större händelse med flera brännskadade. Det handlar om vårdens krisberedskap, säger Helena Almén i pressmeddelandet.

En brist som Socialstyrelsen pekar på är att det saknas en nationell samlad bild av tillgång och efterfrågan på vävnader. Det finns ingen enhetlig registrering och alla regioner tar inte tillvara på vävnader. Socialstyrelsen arbetar med att förbättra det, i ett pågående regeringsuppdrag.

– Det är viktigt att få en samlad bild över tillgång och efterfrågan på nationell nivå, så att vi bättre kan stödja verksamheterna men även utifrån ett beredskapsperspektiv. Sverige behöver bli självförsörjande på vävnader – så är det inte i dag, säger Anna Aldehag, som är enhetschef för Nationellt donationscentrum, i pressmeddelandet.