Så ska kunskapsprovet vässas

I ett konferensrum på Arlanda flygplats sitter ett femtiotal lärare från tolv kliniska specialiteter. De flesta kommer från universiteten i Umeå, Lund, Uppsala och Göteborg, och deltar i bedömningen av läkare utanför EU/EES som gör det medicinska kunskapsprovet.

– Ni är utvalda från ert universitet för att företräda ert ämne. Tänk vilken kompetens vi har här, säger Anders Själander. Han är professor i medicin vid Umeå universitet, överläkare och biträdande examinator för det medicinska kunskapsprovet för tredjelandsutbildade läkare.

Provets syfte är att säkerställa att läkaren uppfyller kraven för svensk legitimation. Det består av en teoretisk och en praktisk del. Det praktiska provet genomförs under två dagar i form av OSCE-cirklar (se faktaruta) och mäter läkares förmågan att agera i kliniska situationer. Det kan omfatta alla typer av kliniska situationer som anamnes, information, status, undersökningar, tolkningar av undersökningar, HLR och interprofessionella interaktioner.

Umeå universitet är ansvariga för kunskapsprovet på uppdrag av Socialstyrelsen, men samarbetar med universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg när det gäller den praktiska delen som ordnas åtta gånger per år. Deltagarna har tre försök på sig.

– Insatserna är väldigt höga eftersom individen måste ut och jobba och behövs i svensk sjukvård. Samtidigt måste vi se till att läkarna håller en kvalitet som helst är likvärdig med en svenskutbildad läkare, säger Anders Själander. Han fortsätter:

– Det ska inte vara ett A- och B-lag. De utlandsutbildade läkarna ska inte godkännas på en lägre nivå. Därför är den här dagen viktig för att diskutera vilken nivå vi ska hålla.

Han fungerar som redaktör för praktiska provet. Inför varje prov planerar han vilka ämnen som ska ingå. Sedan är det en ansvarig på varje ort som väljer ut vilka personer som ska vara ansvariga för ämnena. De tar i sin tur fram förslag på vad som ska examineras och bollar förslagen med Anders Själander. Han och Magnus Hultin, som är examinator för kunskapsprovet, är med på alla prov för att se till att det håller en likvärdig nivå.

– Varje gång jag kommer till ett nytt universitet och börjar göra OSCE där får jag så mycket nya idéer och intryck, säger Anders Själander.

Samtidigt har han sett att det finns ett stort behov av att skapa en samsyn kring vilka kunskaper och färdigheter läkarna ska ha för att få en svensk läkarlegitimation.

– Det finns alltid hökar och duvor – de finns de som är strängare och de som är snällare bland bedömarna, säger han och fortsätter:

– Nu får ämnena mötas och diskutera hur vi examinerar. Vad vi har för mål, vad tycker vi att man ska kunna. Har vi samma syn på vad man ska kunna inom till exempel ögon i Göteborg, Umeå, Lund och Uppsala? Och om vi inte har samma mål, varför är det så?

Inom radiologin har lärarna på de fyra universiteten själva startat en webbaserad grupp.

– Det höjer kvalitén, säger Anders Själander.

Charlotta Svensson, pediatriker från Göteborg, håller med. Det är första gången hon diskuterar provet med kollegorna från Umeå, Lund och Uppsala.

– Det är jätteviktigt att träffas och diskutera våra stationer för att det ska bli så lika som möjligt, säger hon.

Under dagens samtal har de märkt att de tänker ganska lika kring hur man bäst examinerar praktisk förmåga.

– Det känns tryggt och rättssäkert utifrån examinandernas synvinkel, säger kollegan Anna Österroos från Uppsala.

De flesta har exempelvis valt att ha två bedömare vid OSCE-stationen för att öka rättssäkerheten. Det underlättar även när man måste lämna svåra besked, tycker flera deltagare. Ett exempel är vid clear fail, det vill säga när läkaren agerar direkt patientfarligt eller på annat sätt uppträder väldigt olämpligt eller oprofessionellt.

– En clear fail är stort och avgörande. Då känns det bra att ha någon att diskutera med för att bli riktigt säker på bedömningen. Hade jag varit själv hade jag kanske failat färre, säger Ioannis Orfanos, pediatriker från Lund.

Tanken är att konferensen ska bli startskottet för nya nätverk och årliga konferenser för att vässa provets kvalité.

– Vi har dragit i gång det här för att vi tillsammans ska diskutera var gränsen för godkänt ska ligga för att man ska bli legitimerad som läkare i Sverige, säger Magnus Hultin.

– Det finns alltid mer att göra. Från starten av kunskapsprovet för sju år sedan tills nu blir vi hela tiden bättre på att examinera. Vi vill ju ha igenom maximalt antal av de som är på rätt nivå och inte ha igenom de som inte är det, inflikar Anders Själander.

Enligt dem ger arbetet med det medicinska kunskapsprovet positiva synergieffekter på läkarutbildningen. De som arbetar med kunskapsprovet är också knutna till läkarprogrammen och tar med sig erfarenheter dit. OSCE-cirklar har till exempel blivit vanligare även under grundutbildningen. Anders Själander tycker det är bra att ha så likvärdiga examinationsformer som möjligt för att testa utländska läkares och svenska läkarstudenters kunskaper.

I Umeå har läkarstudenterna testats genom OSCE även innan kunskapsprovet infördes 2016. Numer gör läkarstudenterna ett progressionstest en gång per år med samma frågor som i den teoretiska delen av kunskapsprovet. Dessutom gör läkarstudenter på termin 11 även samma OSCE-cirkel som de utlandsutbildade läkarna som en kvalitetssäkring.

– Då får vi ett kvitto på att nivån på provet är rimlig, säger Anders Själander.