Socialdepartementet utreder hur digitala vårdgivare ska kunna bli en del av en mer sammanhållen och kontinuitetsbaserad digifysisk primärvård med god tillgänglighet. Förslaget är ute på remiss till 12 december och Sfam har skickat in ett svar.
– När utredningen tillsattes kändes det som att »nu händer det grejer«, men när man läser och går på djupet känns det inte som om det här kommer att leda någon vart, säger Magnus Isacson, ordförande i Sfam.
Promemorian föreslår dels att patienter ska betala samma vårdavgifter för digital vård utanför länet som i sin hemregion, dels att regionerna bör kunna erbjuda distanskontakt, som video, telefon och chatt – »patienter ska inte behöva ta sig till en fysisk mottagning om det inte är nödvändigt«, går att läsa i utredningen. Därutöver tycker utredaren att det finns behov av ett samlat grepp kring vilken vård som inte lämpar sig för distanskontakt.
En av de mest debatterade frågorna när det gäller digital vård har handlat om ersättningen för digitala besök i andra regioner. Ofta handlar det om en patient i en region som söker vård hos en nätläkare i en annan region – men patientens hemregion får betala notan.
Ett av förslagen i promemorian som Sfam inte håller med om handlar om just detta.
Enligt förslaget som ligger ska patientens hemregion inte behöva betala för distanskontakter som erbjuds av en annan region »om distanskontakten inte har föregåtts av en adekvat behovs- och lämplighetsbedömning«. Denna bedömning skulle dock göras på grunder bestämda av den region som ger vården, inte patientens hemregion. Om en utomlänspatient ges tillgång till digital vård (distanskontakt) utan att kriterierna är uppfyllda, får den vårdgivande regionen stå för notan i stället för patientens hemregion.
– Den regionen där den digitala vården ges kommer inte ha incitament att säga nej till patienter med mindre behov då det är bra för regionen i fråga med företag som etablerar sig där. Och frågan är hur de här utredningarna ska gå till då de är kontextberoende.
Av Sfams remissvar framgår följande:
»Sfam bedömer att behovs- och lämplighetsprövning av vilken vård som ska kunna erbjudas med distanskontakter respektive fysiska kontakter inte kommer att lösa problematiken som dagens utomlänsersättningsbaserade vård medför, såsom fragmentering, diskontinuitet, omvänd behovsprioritering och bristfällig kostnadskontroll.«
– Vi tycker att man ska avskaffa den digitala utomlänstaxan och i stället låta de regioner som anser att de har behov av externa digitala aktörer upphandla dessa själva. Men om man har välfungerande digifysiska aktörer i en region finns ingen anledning att betala dubbelt för externa heldigitala aktörer som dessutom styr bort från kontinuitet och helhetsansvar som vi vet är viktigt och effektivt.
Vad tycker du är mest problematiskt?
– Även om det är en bra bakgrundsanalys med mycket om kontinuitet och helhetssyn som utredaren lagt fram adresserar den inte grundproblematiken, säger Magnus Isacson och beskriver två parallella system:
– När heldigitala aktörer får ersättning per kontakt via utomlänstaxan utan något tak å ena sidan och vårdcentraler får ersättning per listad patient å andra sidan kommer helheten aldrig att fungera. Det ena systemet premierar snabba kontakter med lägre vårdbehov och det andra tvingar fram tuffa prioriteringar. Det är dömt att missgynna de som tar ett helhetsgrepp och tar sitt prioriteringsansvar på allvar och det kommer inte att gå att lösa med en behovs- och lämplighetsprövning.
Enligt utredarens förslag går bland annat att läsa följande:
»Behovs- och lämplighetsbedömningen bör utmynna i en sortering, som fungerar styrande för vilka vårdärenden som olika kategorier av patienter ska ges tillgång till olika digitala vårdtjänster som erbjuds och ersätts av regionen.«
Sfam tror inte på det utan är snarare av åsikten att det »befäster ett dysfunktionellt system«.
– Det känns som att man fortsättningsvis prioriterar friskare patienters behov av ögonblicklig kontakt med digitala vårdgivare på bekostnad av dem med större behov och att man undergräver regionens mandat att prioritera vad man vill lägga pengar på. Jag tycker att man på det sättet frångår vård efter behovsprincipen, säger Magnus Isacson.
Läs även:
Utredning vill se nya regler för ersättning för digital distansvård
