Under natten och morgonen har massiva ryska flyganfall skett mot flera städer i Ukraina. Bland annat har en förlossningsklinik i staden Dnipro träffats, skriver lokala medier. Enligt president Volodymyr Zelenskyj rör det sig om en av de största luftattackerna någonsin mot landet, då runt 110 robotar uppges ha avfyrats. Läkaren Jonas Zimmerman, medicinskt ansvarig för den svenska välgörenhetsorganisationen Operation Change, är sedan en månad hemkommen från sitt senaste uppdrag i Ukraina. Han har haft en hektisk start på dagen och suttit i möte med sina kollegor i Ukraina för att skaffa sig en överblick över situationen.
– Just nu ser det riktigt kaosartat ut. Jag har haft kontakt med kollegor på olika sjukhusinrättningar och stabiliseringspunkter och vi försöker få koll på om något av våra ställen har träffats, säger han.
Hundratals mil från fronten, i säkerhet hemma i Sverige, känner sig Jonas Zimmerman splittrad.
– När det händer något så här stort vill jag vara där och stötta upp. Det är på samma gång skönt och jobbigt att inte vara där.
Han har länge haft ett stort intresse för internationella frågor och när Ryssland började skramla med vapnen och flytta fram sina positioner följde Jonas Zimmerman situationen med oro. När invasionen sedan var ett faktum i februari förra året dröjde det bara några veckor innan han åkte ner till den ukrainska gränsen för att bistå.
– Det kändes väldigt viktigt för mig att försöka agera, och med min profession som läkare hade jag en given ingång för att kunna hjälpa till, säger han.
Under sin första resa vårdade Jonas Zimmerman flyktingar i tältmottagningar vid gränsen.
– Där tog vi hand om vissa sårskador, men majoriteten av patienterna hade inte krigsskador, säger han.
Därefter engagerade han sig i Operation Change och de senaste resorna har han för det mesta befunnit sig bara några mil från fronten. Där arbetar inga stora välgörenhetsorganisationer och där är nöden störst, säger han. Med förflyttningen österut har också skadorna han stött på blivit helt andra.
– Det är väldigt mycket splitterskador, traumatiskt amputerade, huvudtrauman och stora köttiga sår.
Vid så kallade stabiliseringspunkter är tanken att patienterna, främst soldater, ska stabiliseras innan de skickas vidare för behandling. I praktiken tvingas dock läkarna göra »i princip allt«.
– Till och med kärlkirurgi, för att försöka stoppa blödningar. Ganska stora operationer görs så frontnära, eftersom transportvägarna därifrån är så besvärliga. Ofta evakueras soldaterna också ganska långt efter själva skadetillfället. Då har de redan legat länge och är i dåligt skick, och kan inte skickas vidare till sjukhus med en gång.
Från Sverige handlar mycket av Jonas Zimmermans jobb om logistik.
– Den biten är enorm, att hela tiden koordinera för att få till insatserna. Det handlar om alltifrån att upparbeta relationer med donatorer här i Sverige till att planera för humanitära »drops«, alltså när man delar ut donationer på plats, säger han.
När han väl är på plats i Ukraina är det arbete i stort sett dygnet runt som gäller. Det händer att han jobbar kliniskt även om det inte är hans huvuduppdrag.
– Men helst av allt skulle jag enbart vilja jobba kliniskt och hjälpa mina kollegor med alla hemska skador. Många av dem har dessutom arbetat månader i sträck och är helt slut. Men även om det råder brist på personal så är bristen på utrustning och material större. Jag kan göra en viktigare insats genom att ordna fram material och bygga upp den sjukvård som redan finns, säger han.
Nästa resa ner är redan inbokad: I februari bär det av på nytt. På många sätt har kriget i Ukraina förändrat Jonas Zimmermans liv. Hans ST-tjänst för att bli narkosläkare har satts på paus och forskningen han bedrev har helt bytt inriktning. Numera kretsar tankarna enbart kring beredskapsfrågor och katastrofmedicin. Han leder också Sahlgrenska universitetssjukhusets nya utbildning på just detta tema.
– Nu har jag förstått vad det är jag måste jobba med.
Läs också:
Jonas Zimmermans första resa: »De medicinska problemen är enkla – det är det humanitära som fastnar«
