Under hösten har vårdens ekonomi blivit allt mer ansträngd och region efter region har presenterat svidande sparpaket i mångmiljonklassen. Inom akutläkarnas förening Swesem är oron stor över nedskärningarnas effekter på nationell nivå.
– Vi håller på att skapa en ond cirkel just nu. Det är uppenbart att sparkraven kommer att leda till en minskad tillgänglighet inom vården. Och när alla andra säger stopp till patienterna kommer de till det enda stället som man kan gå till utan att boka en tid, alltså akuten. Med fler patienter på akuten försämras patientsäkerheten och arbetsmiljön blir ohållbar, säger Swesems ordförande Michael von Schickfus.
Han nämner flera studier som tydligt har visat att äldre som vistas länge på akuten har en högre dödlighet än de med kortare vistelsetid.
– Vi vet att det dödar patienter och ändå fortsätter vi med det. Inte nog med det, nu förvärras situationen ytterligare.
Michael von Schickfus ser egentligen bara två alternativ. Antingen måste politikerna backa om nedskärningarna – eller så behövs rakare rör om hur läkarna ska prioritera. Vem ska få vilken vård och vem ska bli utan?
– Man kan inte gå ut med den här typen av sparkrav utan att koppla dem till medicinska inriktningsbeslut. Vi kan inte erbjuda samma vård som hittills – det är en omöjlig ekvation, och det måste politiker och beslutsfattare vara medvetna om, säger han.
Men hittills har politikerna duckat frågan. Exempelvis sa sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson nyligen till SvD att det inte är politikerna som ska bestämma hur prioriteringarna ska gå till. Tidigare socialminister Lena Hallengren var inne på samma spår. När Läkartidningen når Rachel de Basso (S), ordförande i sjukvårdsdelegationen hos Sveriges Kommuner och regioner, undviker även hon att svara på frågan.
– Sveriges 21 regioner befinner sig i en tuff situation och det har vi påtalat för regeringen hela året, utan att det har hörsammats. Det är beklagligt att regeringen inte ser till att statsbidragen följer pris- och löneökningar, så att regionerna kan få stöd i tider av hög inflation och oroligt läge i omvärlden. Det kommer få konsekvenser för vården, med risk för längre väntetider och köer.
Men utifrån de begränsade resurser som regionerna har i dag, kan du tänka dig att sätta dig ner tillsammans med politikerkollegor och läkare och se över vilka behandlingar som man behöver avstå ifrån just nu?
– Då frångår man principen om att vård ska ges efter behov, och den behöver vi värna.
Michael von Schickfus tycker dock inte att det ska vara upp till varje enskild läkare att göra den typen av prioriteringar.
– Genom att man högre upp undviker att fatta besluten tvingar man personalen på golvet att göra det – men utan att ha stöd uppifrån. Det är förödande för arbetsmiljön och den egna hälsan, säger han.
Han säger att man från vårdens sida är villig att bistå med det medicinska perspektivet i diskussionen kring ett sådant inriktningsbeslut, även om det är politikerna eller regiondirektörerna som måste fatta det. Rachel de Basso håller inte med.
– Politikens uppgift är att ge rätt förutsättningar för verksamheterna att bedrivas och det har vi efterfrågat, säger hon.
Lars Sandman, professor och föreståndare för Prioriteringscentrum, tror att det finns en osäkerhet bland politiker om vilken typ av beslut de bör ta. Han ger Michael von Schickfus rätt.
– Det är klart att politikerna inte kan gå in på detaljnivå och avgöra hur vården ska prioritera, men däremot när det handlar om stora värderingsfrågor som vad välfärden och sjukvården ska erbjuda, säger han.
Läs också:
Ordförande i Sörmland: Måste diskutera om vi ska ge allt åt alla
