Han vill involvera hela samhället för att förbättra ungas psykiska hälsa

Det är en spretig kombination av ämnen på socialminister Jakob Forssmeds bord. Inom vårdområdet ansvarar kristdemokraten för bland annat folkhälsofrågor, psykiatri och e-hälsa, men han håller även i tyglarna när det gäller sådant som ungdomspolitik, idrott och trossamfund. Av alla vårdbollar som han just nu jonglerar är det dock psykisk ohälsa, främst bland unga, som han pekar ut som särskilt viktig. Jakob Forssmed anser att man under alltför lång tid har sett psykisk ohälsa som en fråga för sjukvården att hantera på egen hand, när det egentligen är en samhällsfråga. 

– Jag tycker att vi har betraktat psykisk ohälsa som en enda stor klump, samtidigt som vi är duktiga på att differentiera mellan förkylningar och cancer, säger han. 

Nu gäller det att se olikheterna även inom fältet psykisk ohälsa, menar Jakob Forssmed. 

– Vad går att lösa på egen hand, eller med medmänskligt stöd, och när krävs vårdens samlade resurser? Jag tycker att det är väldigt angeläget att inte bara prata om att bygga ut vården, utan också se vad vi kan göra tillsammans för att skapa bättre psykisk hälsa. 

Hanterar man frågan på ett tidigare stadium behöver inte lika många söka hjälp av sjukvården, menar du?

– Exakt. Vi behöver till exempel bli bättre på att stödja föräldrar och informera om hur dålig sömn och skärmanvändning påverkar. Den typen av frågeställningar måste vi ta på större allvar om vi ska kunna vända utvecklingen. Visst vill jag fortsätta satsa på att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin, men vi kommer inte att lyckas med den uppgiften om vi inte också mobiliserar andra aktörer och ger föräldrar verktyg för att ta hand om sina barns fysiska och psykiska hälsa. 

Därför fick Folkhälsomyndigheten i våras uppdraget att ta fram rekommendationer kring skärmanvändning för barn och unga.

– Vi vet redan att skärmtid tränger ut sömn, fysisk aktivitet, relationer, läsning – sådant som är bra för den psykiska hälsan. Men i vilken utsträckning sker det? Och finns det tröskelnivåer? Är en timme ofarligt medan tre timmar är skadligt? I så fall behöver vi veta det, så att vi kan gå ut med den informationen. Det är en stor brist att vi inte vet. 

2023 har regeringen dessutom skjutit till 530 miljoner kronor, från tidigare 380 miljoner, för att förbättra tillgången till barn- och ungdomspsykiatrin. Än så länge har den halva miljarden dessvärre inte gett någon effekt på köerna, enligt den senaste statistiken från Sverige Kommuner och regioner. När kurvan kan väntas vika nedåt kan inte Jakob Forssmed säga – och frågan vilka ytterligare åtgärder han kan ta till för att komma till rätta med köproblematiken passar han vidare till regionerna. 

– Vi måste arbeta ännu mer strukturerat med den personal som finns inom barn- och ungdomspsykiatrin, så att de möter patienter i högre utsträckning. Det gäller att regionerna prioriterar detta och att man funderar igenom hur man ska få mycket tid för patienterna och mindre för annat. En del i personalen kan nog hålla med om att man ibland ägnar sin tid åt administration eller omfattande vårdkonferenser som skulle kunna läggas upp på ett annat sätt, säger han. 

Barns och ungas psykiska ohälsa når honom även på ett personligt plan, och det händer att han ligger sömnlös om nätterna.

– Jag tycker att frågan är bekymmersam. Det är svårt att skaka av sig ett möte med föräldrar som mist sitt barn i suicid – och det vill jag inte heller göra.

En annan hjärtefråga för Jakob Forssmed är att bringa ordning och reda i den digitala infrastrukturen i vården, där det i dag kryllar av olika IT-system och program som inte kan kommunicera med varandra.

– Vi har en helt orimlig situation i dag, där vi inte har tillgång till patienters hälsodata vid alla vårdtillfällen, där patienter tvingas upprepa sin sjukdomshistoria och där personal ska knacka in samma uppgifter i olika system. 

Han jämför med ett vägnät och säger att för mycket fokus hittills har legat på bilarnas höga prestanda.

– Men ska vi inte först ha ett vägnät som når fram till alla vårdgivare? 

Strax före jul fattade regeringen beslut om att tillsätta en nationell samordnare för att försöka lägga grunden för en gemensam digital infrastruktur. 

Så när kan systemen prata med varandra?

– Det är för mig förbluffande att vi inte redan har det här på plats. Jag vågar inte säga exakt när arbetet ska vara klart, men jag hoppas att man ska kunna se förbättringar under den här mandatperioden. 

När det gäller andra ämnen är Jakob Forssmed mer fåordig. Den hett omdebatterade punkten i Tidö-avtalet om anmälningsplikt för offentligt anställda är ett sådant exempel. Läkare har protesterat mot »angiverilagen«, varnat för en stark etisk stress hos kåren och för patientsäkerhetsrisker om sjuka inte längre vågar söka vård.

Jakob Forssmeds partikollega, sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson, sa i en intervju förra hösten att hon hade väldigt svårt att se att sjukvården skulle omfattas av anmälningsplikten, men Jakob Forssmed är försiktig i sina ordval. 

Vad tycker du? Ska sjukvården undantas?

– Jag konstaterar att en utredning har i uppdrag att se över om det finns situationer där en anmälningsplikt skulle strida mot särskilt ömmande värden. Utan att föregripa utredningen är det klart att sjukvården skulle kunna vara en verksamhet där den typen av situationer förekommer. 

Om du tänker dig att det var du som stod där i läkarrock och lyfte luren till Migrationsverket för att tipsa om en patient, hur skulle det kännas?

– Nu har jag inte läkarrocken på och är inte i den situationen, men det är inte svårt för mig att förstå de argument som framförs. 

En annan fråga som också är under utredning rör ett förstatligande av vården, något som Kristdemokraterna länge har kämpat för. Inte minst går det att hämta inspiration från Norge, menar Jakob Forssmed, där den statliga styrningen är tydligare. 

– Där finns en del att lära, både av det som blev väldigt bra och av det som vi kanske bör göra annorlunda.

Vill du konkretisera vad som var lyckat respektive mindre lyckat i Norge?

– Nej, det har jag inte »top of mind« på det sättet. Men däremot är vår argumentation från Kristdemokraternas sida att 21 olika regioner leder till ett fragmentiserat vårdsystem, där det är svårt för alla de fristående regionerna att upprätthålla vårdens samtliga förmågor på ett rimligt sätt. Tänk om vi i dag skulle uppfinna ett nytt vårdorganisationssystem – skulle det då bestå av 21 regioner? Det framstår som en väldigt märklig tanke att det skulle vara det bästa sättet att bedriva vård, säger Jakob Forssmed.

Kritikerna menar dock att det inte är en självklarhet att staten vore en bättre arbetsgivare än regionerna och att ett förstatligande i sig inte är någon mirakelkur. 

Hur vet vi att vården blir bättre och mer jämlik bara för att staten tar över ansvaret?

– Vår slutsats är som sagt att 21 självständiga regioner ger mer fragmentisering och försvårar samverkan. Sedan måste man förstås se till att en ny organisation ger stort utrymme för professionen, så att vi inte bygger på med ytterligare administrativa lager. En lärdom från pandemin är att bra saker ofta händer när professionen får ökade möjligheter att göra sitt arbete

Läs också andra ministerintervjuer:
Acko Ankarberg Johansson: »Vi vill införa fler nationella instrument«
Anna Tenje vill få fler läkare att söka sig till geriatrik och kommuner