Efterlängtat nytillskott styr upp bland läkarnas rutiner på Ivo

Sju våningar upp i ett kontorskomplex intill Karolinska universitetssjukhuset i Solna har Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) sitt huvudkontor. I ett anonymt konferensrum möter tillsynschefläkaren Pierre Campenfeldt upp med ett fast handslag. Dörren in till myndighetens öppna kontorslandskap är dock av säkerhetsskäl stängd för medier. Pierre Campenfeldt medger att han för egen del inte hade helt lätt att ställa om till att dela lokal med andra kollegor och att gå från i princip enbart fysiska möten till en stor del digitala. 

– Jag tyckte att den interaktiva arbetsmiljön var väldigt jobbig i början. På mitt förra jobb hade jag ett stort, fint kontor med konst på väggarna. Men nu skulle jag inte vilja gå tillbaka till det gamla och sitta och uggla på mitt eget rum, säger Pierre Campenfeldt. 

Han togs emot med öppna armar på Ivo i höstas. Den nya tillsynschefläkaren fyllde ett tomrum på myndigheten, och det märktes att han var efterlängtad.

– När jag började införa nya rutiner stötte jag inte på patrull, snarare har folk sagt »vad bra att du är här – det behövs«. Det känns roligt.

Två år tidigare hade Ivo tillsatt en utredning för att skissa på en eventuell ny roll som just tillsynschefläkare. När rapporten lades fram framstod det med all önskvärd tydlighet att något behövde göras. Myndighetens tillsynsläkare uttryckte samstämmigt ett starkt missnöje.

Känslan var att deras kompetens inte värdesattes eller togs till vara. Det märktes i de medicinska besluten, där kvaliteten behövde höjas, enligt utredaren Hans Rutberg. Högst upp på Hans Rutbergs lista över rekommendationer fanns uppmaningen att göra slag i saken och tillsätta en tillsynschefläkare med ett tydligt mandat och samordningsansvar. Ivo lyssnade.

När Pierre Campenfeldt fick nys om jobbannonsen var han högste ansvarig för tillsyn av hälsa och miljö inom Försvarsmakten och hade ingen direkt kännedom om problemen på Ivo. Den omtalade rapporten från Hans Rutberg läste han först när han klivit på sin nya tjänst. 

– Det är en väldigt grannlaga utredning och jag instämmer i mycket av det som står i den. Jag var inte så insatt förut, men det som framkom i den är inget som skulle ha skrämt mig, säger han.

I bagaget hade Pierre Campenfeldt också vetskapen om att han tidigare hade lyckats bryta negativa spiraler inom försvaret.

– När jag tog på mig uppdraget inom Försvarsmakten var det en arbetsplats med stora utmaningar, hög personalomsättning och stora kommunikationsproblem. Det var riktigt illa i medarbetarenkäten, säger han.

Med ordentliga ramar kring hur personalen skulle agera och med en »tydlig moralisk kompass som chef« gick arbetsgruppen från botten till toppen i medarbetarundersökningar, enligt Pierre Campenfeldt. Ändå var det med stor ödmjukhet han tog sig an sitt nya uppdrag på Ivo, en roll som han delvis har fått utforma själv. 

– Jag ville verkligen höra med läkargruppen vad det är som funkat bra och vad som funkat mindre bra.

Numera har han daglig kontakt med Ivos alla kontor, och varje vecka är det möte med gruppen tillsynsläkare och tillsyns-tandläkare. Då kan de diskutera svåra ärenden, och Pierre Campenfeldt kan delge information från myndighetsledningen eller ta med sig frågor vidare. 

– Mötena är också ett sätt att kalibrera gruppen och låta dem vidareutvecklas gemensamt, säger han. 

En gång i månaden har han själv avstämning med generaldirektör Sofia Wallström. Men de träffas betydligt oftare än så, då båda sitter i myndighetens ledningsgrupp. Just att tillsynsläkarna, genom Pierre Campenfeldt, har fått ett snabbspår till generaldirektören har gjort att det blivit färre visklekar bland läkarna. 

– Som tillsynsläkare har du en enhetschef över dig, sedan en avdelningschef, myndighetens ledningsgrupp och sist generaldirektören. Det är ganska många steg, och det blir lätt missförstånd. Saker och ting kan bli till sanningar fastän de kanske inte riktigt är det. Det har nog inte varit »vi mot dem« tidigare, men det är kanske den känslan man har haft. Jag tror att läkargruppen tycker att det är ganska skönt att jag kan diskutera frågor direkt med generaldirektören. 

En viktig del av Pierre Campenfeldts arbete är att se till att Ivos sex tillsynsavdelningar arbetar på samma sätt, eftersom lokala rutiner har etablerats på vissa håll och bedömningarna ibland har spretat. Han har borrat ner sig mycket i hur de medicinska bedömningarna kan ensas. 

– Det måste finns en förutsägbarhet i hur en myndighet agerar. Om du kontaktar Försäkringskassan eller Skatteverket ska du inte behöva ha tur och hamna på rätt kontor för att få en viss bedömning. Vi jobbar mycket med att få till ett och samma flöde genom myndigheten, så att inte alla gör på sitt eget sätt. 

Pierre Campenfeldt har också stramat upp andra rutiner och tagit fram tydligare regler kring när och hur föredragande läkare ska anlitas för tillfälliga uppdrag, eller vilken typ av frågor som ska skickas till Socialstyrelsens vetenskapliga råd. 

Vissa av Hans Rutbergs förslag ligger dock fortfarande kvar på önskelistan. Exempelvis föreslogs en myndighetsgemensam beskrivning av tillsynsläkarjobbet med tillhörande kravprofil. Någon sådan arbetsbeskrivning har inte kommit på pränt.

– Inte ännu, men jag skulle gärna se ett slags Ivo-skola för nyanställda tillsynsläkare, och det kommer jag att jobba för. Det finns en internutbildning i dag, men den är inte öronmärkt för läkare. Jag skulle vilja göra den mer strukturerad med en checklista över vad som ingår i tillsynsläkarjobbet, säger Pierre Campenfeldt. 

Andra av utredningens rekommendationer har fått kalla handen. Ett exempel är förslaget att ge läkarna möjlighet att arbeta kliniskt vid sidan om för att inte tappa medicinsk kompetens. 

– En del tycker att det skulle ge mer tyngd till våra beslut om tillsynsläkarna samtidigt var kliniskt verksamma, men det gäller ju bara så länge de inte blir anmälda. Om någon blev anmäld skulle Ivo behöva utreda sin egen personal. Det skulle inte bara vara jobbigt utan också innebära en stor risk för jäv. 

Hans Rutberg ville också se förstärkt läkarbemanning på de olika lokalavdelningarna, med fast anställda läkare inom psykiatri, allmänmedicin, internmedicin samt någon kirurgisk specialitet. Det målet är avlägset. I dagsläget finns exempelvis inte en enda läkare anställd på Ivos Örebro-avdelning. Pierre Campenfeldt menar dock att myndighetens läkare måste ses som en nationell och inte en lokal resurs.

– Även om Avdelning mitt inte har läkare på plats fysiskt finns det alltid läkare tillgängliga. Om man sedan ses via Teams eller i korridoren har ingen större betydelse, -säger han.

Han hoppas ändå kunna rekrytera fler läkare framöver. Efter mötet med Läkartidningen ska han bege sig raka spåret till Göteborg för att intervjua en möjlig ny tillsynsläkare. 

– Vi har fått två nya kollegor på läkar- och tandläkarsidan sedan jag kom hit, och det är ingen som har aviserat att man planerar att sluta. Jag uppfattar att läkarna är stolta över att jobba på Ivo och att de tycker att de har ett viktigt uppdrag, säger Pierre Campenfeldt. 

Läs också:
Ivos läkare känner sig inte hörda – utredning varnar för konsekvenserna
Ivos tio år långa resa – från hjälpande dialog till hårda tag och miljonviten