Av dokumenten framgår det att haveriet startade klockan 20:13 den 22 december. Då hade tillförseln av flytande kväve till frysanläggningen slutat att fungera på grund av en trasig ventil.

Det framgår också att larmen från anläggningen nådde ut. KI:s personal var på plats både 23 och 24 december och rapporterade vidare till en gruppchef att samtliga kryotankar stod och larmade.

Det var dock bara en av tankarna som kontrollerades. Där var både temperaturen och kvävenivån »ok« enligt dokumenten.

Men den 27 december upptäckte Mikael Rydén, professor på KI, att 16 av 19 kryotankar hade rumstemperatur i stället för -190 grader. En mycket stor mängd oersättligt forskningsmaterial med prov, cellinjer och biomaterial som samlats in under decennier hade gått till spillo.

Magnus Håkansson, säkerhetschef på KI, bekräftar för Ekot att personalen varit på plats den 23 och 24 december efter att ha mottagit larm. På frågan om »hur det kommer sig att man inte kunde gripa in« svarar han:

– Det är det vi utreder i haveriutredningen, för att hitta helheten.

I en intervju i Läkartidningen i början av februari sa Mikael Rydén, som är knuten till avdelningen för endokrinologi, att haveriet är det värsta han varit med om som klinisk forskare. Han tyckte samtidigt att hans forskargrupp haft tur i jämförelse med många andra.

Eva Hellström Lindberg är chef för det hematologiska labbet, som omfattar ett femtontal forskargrupper, och har drabbats allra hårdast av haveriet.

– Haveriet är oerhört allvarligt. Speciellt yngre forskargruppsledare är väldigt svårt drabbade. Det här är en riktig katastrof. Det är nog den största individuella förlusten någonsin på Karolinska institutet, sa hon till Läkartidningen i början av februari.

Sett enbart till celler som samlats in från patienter rör det sig om mer än 30 000 förstörda prov. Prov som samlats in från runt 6 000 individuella patienter under trettio års tid.

Eva Hellström Lindberg, som polisanmält händelsen, sa samtidigt att det nu gäller att försöka hitta nya vägar.

– Man kan inte bara sätta sig ned och gråta över proverna, det hjälper inte alls. Det är klart att vi inte slutar forska, men det kommer att krävas väldigt mycket pengar och mycket kreativitet för att få i gång det här igen. Om vi har pengar får främst Karolinska institutet svara på. Kreativitet tror jag att vi har. Så är det när man är forskare, man ger inte upp. Men vissa projekt kommer ju att backa flera år.

Läs också:
Det här är det värsta jag har varit med om som klinisk forskare