De internationella fuskjägarna granskar systematiskt vetenskapliga artiklar i jakt på manipulerade bilder, plagiering och statistik som inte går ihop. Illustration: Erik Nylund

Maj 2022. Ute avlöser lågtrycken varandra, men inne på NPOF:s kansli i centrala Stockholm håller temperaturen på att stiga rejält. Det börjar med ett korthugget mejl på engelska om misstänkt forskningsfusk. Ett mejl som följs av ett till, och sedan ännu ett.

Snart strömmar meddelandena in med bara några timmars mellanrum. Alla handlar om fel i bilder i olika KI-forskares vetenskapliga artiklar. Och alla kommer från pseudonymen Clare Francis – den internationella fuskjägaren som gjort sig känd för att nosa upp misstänkt plagiering och manipulation av bilder och rapportera till tidskriftsredaktörer och universitet världen över.

Trots att »Clare Francis« har uppmärksammat misstänkt forskningsfusk sedan 2010, har hen lyckats hålla sin identitet hemlig. Illustration: Mostphotos

Trots att Clare Francis har varit aktiv sedan ungefär 2010 har hen lyckats hålla sin identitet hemlig. Det är dock många som har spekulerat i om vem eller vilka som står bakom pseudonymen.

På NPOF:s kansli orsakar denna aldrig tidigare skådade tillströmning från en och samma anmälare – som dessutom är Clare Francis, vars avslöjanden visserligen bidragit till att tidskrifter återkallat artiklar i ett flertal fall, men som också fått kritik eftersom hen ibland hotat att hänga ut forskare och tidskriftsredaktörer om hen inte får som hen vill – viss pulshöjning.

Efter ett tag räknar kanslichefen Karin Nylén till ett 60-tal mejl. 

Clare Francis förmedlar i huvudsak sökningar på enskilda KI-forskare på webbplatsen Pubpeer, där vem som helst anonymt kan flagga problematiska artiklar. Mejlen handlar framför allt om cancerforskning och fel i bilder av så kallade Western blot-paneler, som används för att identifiera och detektera proteiner, eller bilder av celler.

I dag, nästan två år senare‚ säger Karin Nylén så här om myndighetens hittills mest intensiva period: 

– Det är klart att vi var oroliga. Hade det fortsatt i den här takten så hade vi snabbt hamnat i en ohållbar situation. Vi skulle inte ha resurser för att hantera det inflödet under någon längre tid.

NPOF bildades i januari 2020. Då trädde också lagen om oredlighet i forskning i kraft, vilket var en direkt följd av bland annat fallet med kirurgen Paolo Macchiarini. Sedan dess kan inte universitet och andra offentliga forskningshuvudmän själva utreda misstankar om oredlighet, utan måste lämna över sådana ärenden till NPOF.

Lagen slår också fast att andra än forskningshuvudmän kan anmäla misstänkt oredlighet, och att de kan göra det anonymt. 

När planerna för NPOF drogs upp räknade man med ungefär 20 ärenden per år; i stället har det blivit cirka det dubbla.

Enligt Karin Nylén hör anonyma anmälningar inte till vanligheten. Hon påpekar emellertid att NPOF inte gör någon identitetskontroll av dem som anmäler och att man inte kan vara säker på att de som anmäler faktiskt gör det under eget namn.

Även om det var första gången som NPOF upplevde ett sådant flöde från en mer systematisk fuskjägare så kom det inte helt som en blixt från ovan.

– Vi såg det egentligen som en tidsfråga, för vi visste ju att det finns sådana här personer och grupper som verkar internationellt.

Ganska snart började kanslipersonalen kunna urskilja vissa mönster.

– Vi fick lägga en hel del tid på att försöka se om de här misstankarna hängde ihop på något sätt. Vi började känna igen namn. Samma namn dök upp på flera ställen, men det var inte en och samma forskargrupp man pekade på utan flera olika grupper, olika artiklar och lite olika fält, säger Karin Nylén.

Till slut lyckades kanslipersonalen sortera de runt 60 mejlen under totalt sju ärenden där den gemensamma nämnaren är en viss forskare eller forskargrupp. Det gjorde det mer hanterbart, enligt Karin Nylén.

– Om det här hade betraktats som 60 nya anmälningar så hade vi haft dubbelt så många ärenden som vi någonsin haft under ett år. Det hade blivit en stor utmaning.

Trots det har det tagit lång tid för NPOF, som är en liten myndighet, att utreda och fatta beslut. Så sent som i slutet av januari i år kom nämnden i mål med det sjunde och sista ärendet.

I totalt tre fall landade NPOF i att fälla. I det senaste ärendet fälldes en forskare för oredlighet. I ett annat beslut strax före jul fälldes elva forskare, och i ytterligare ett fall i somras fälldes fyra forskare.

I fyra fall beslutade NPOF att fria. Karin Nylén påpekar dock att det inte innebär att Clare Francis inte upptäckt någon felaktighet, utan att alla rekvisit i definitionen av oredlighet inte varit uppfyllda. 

Ett exempel är ett fall där nämnden konstaterade att det rörde sig om förfalskning på grund av att fel bilder publicerats. Det bedömdes dock inte röra sig om grov oaktsamhet eller uppsåt.

NPOF:s ordförande Thomas Bull, justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen. Foto: Micke Lundström

Enligt nämndens ordförande Thomas Bull, justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen och före detta professor vid Uppsala universitet, är det väldigt osannolikt att NPOF skulle ha utrett de aktuella ärendena om det inte varit för Clare Francis.

– Sedan är det ju så att vi ofta behöver göra väldigt mycket mer för att utreda. Det räcker inte att få de här anmälningarna från de här trålarna. Det är bara första steget i en process för att komma fram till om det faktiskt rört sig om oredlighet.

Han tycker att systematiska fuskjägare som Clare Francis visar på att forskningsfusk inte är så ovanligt som man kanske kan tro.

– Jag tror att många levt i föreställningen att det här är väldigt ovanligt och att det är högst en på tusen som håller på med något sådant. Men det är nog inte riktigt så. Det kanske är en på hundra i stället, och det är lite för många för att det ska vara bra.

Thomas Bull säger att det förvisso är svårt att veta vad en anmälare som Clare Francis har för incitament – om hen gör det för att dra en lans för forskningen eller för att sätta dit folk. Men det spelar egentligen inte så stor roll, tycker han.

– Jag jobbar i vanliga fall som jurist, och där är det ju så att en person som anmäler ett brott kan göra det av en massa olika anledningar, till exempel för att hämnas på någon eller för att jävlas. Men det är fortfarande så att det är bra att det blir anmält om det verkligen är ett brott, säger han och fortsätter:

– Precis på samma sätt är det här. Även om de som anmäler till oss har lite »shady« motiv emellanåt så är det ändå så att de i vissa fall har rätt i att det är något skumt som har hänt.

Efter några veckor upphörde störtfloden av mejl lika abrupt som den börjat. Därefter har NPOF inte varit i närheten av samma täta inflöde från vare sig Clare Francis eller någon annan anmälare.

Många har försökt klura ut vem eller vilka som gömmer sig bakom pseudonymen Clare Francis utan att lyckas. Läkartidningen gör ett försök att ställa några frågor via den e-postadress som Clare Francis använt i kontakten med NPOF. Efter bara ett par timmar plingar det till i inkorgen.

Clare Francis svarar som väntat inte på vem hen är. Däremot uppger hen att allt började när en ung forskare sa till folk att han skulle ta livet av sig eftersom han inte kunde upprepa den italienska immunologiprofessorn Silvia Bulfone-Paus forskningsresultat. Clare Francis detektivarbete bidrog så småningom till att en rad av Silvia Bulfone-Paus artiklar drogs tillbaka.

På frågan varför Clare Francis valt att vara anonym blir svaret kort och gott: »Varför inte?«

Om NPOF kommer att få se en liknande anstormning igen är svårt att veta, och Thomas Bull vill inte spekulera.

– Vi är en ganska ung myndighet. Vi vet fortfarande inte vart det är på väg. Kommer Clare Francis och liknande anmälare att komma in med fler dumpar till oss, eller var det en enstaka händelse? Om de gör det så kommer vi att hamna i en väldigt tuff situation rent arbetsmässigt.

Läs även:
Fuskjägaren Elisabeth Bik drivs av ilska
Kjell Asplund: »Det kommer att bli en fajt«