Fram till i höstas levde två barn, då 12 och 15 år gamla, i tron att de var allvarligt sjuka. Under hela sin uppväxt i en kommun i Skåne hade barnen isolerats och inte gått i skolan som andra barn, vilket Sydsvenskan var först med att rapportera. Men efter en orosanmälan från sjukvården drogs en utredning i gång. Den pekade på att barnen utsatts för omotiverade medicinska behandlingar, varpå de omhändertogs av socialtjänsten. Enligt utredningen var barnen i själva verket inte alls svårt kroniskt sjuka utan symtomen var simulerade av föräldrarna, en företeelse som oftast går under namnet Münchhausen by proxy. Barn- och ungdomspsykiatern Björn Lundin, som kopplades in för att göra utredningen åt socialtjänsten, föredrar dock att benämna fenomenet som barnmisshandel genom symtomförfalskning (BGSF).
– Münchhausen by proxy har ofta uppfattats som en psykiatrisk diagnos, fastän det handlar om barnmisshandel. Det är en missuppfattning som har ställt till det en hel del, eftersom det gör det svårt för både socialtjänst och polis att hantera om man tror att det rör sig om psykisk sjukdom, säger han.
Särskilt det yngre av barnen, en pojke, har fått sitt liv inskränkt. Han har genomgått olika behandlingar och ett flertal operationer helt i onödan, enligt Sydsvenskan. Men efter att syskonen blev familjehemsplacerade förbättrades deras hälsa snabbt och symtomen försvann, skriver tidningen.
På många sätt följer fallet med de båda skånska barnen ett klassiskt mönster, säger Björn Lundin. Men en detalj sticker ut.
– Det kanske mest uppseendeväckande är att det har pågått så länge.
Det kan finnas flera orsaker till att misshandeln har kunnat pågå i åratal, trots att de första tecknen på att något inte stämde ska ha kommit redan efter det äldsta barnets födsel.
– Föräldrarna är ofta kunniga och pålästa om olika sjukdomar, så man får trovärdiga historier. Fallen är också krångliga och förbryllande, och sådana har en tendens att vandra från primärvård till länssjukvård och upp till universitetssjukvård. Ju mer du hamnar i en speciell symtomgrupp, desto mer stuprörstänkande riskerar det att bli. Då tappar man det breda perspektivet, säger Björn Lundin.
Okunskap om fenomenet är en annan förklaring. Björn Lundins första och viktigaste råd till andra läkare är att ta ett steg tillbaka om man upptäcker att sjukhistorien inte stämmer överens med undersökningsfynden.
– Då måste man ställa sig frågan: Varför går anamnes och fynd inte ihop? Finns det några bekräftande diagnoser? Har någon behandling visat sig vara verksam? Eller är det så att all vårdpersonal som har träffat det här barnet är lika förvirrad? Det är när man tittar bakåt i journalen som man kan se mönstret, säger Björn Lundin.
När misstankarna om symtomförfalskning väl har uppstått är det också viktigt att utreda inte bara det utpekade barnet utan även eventuella syskon.
– Sådant här går ofta som en stafett genom syskonskaran, säger Björn Lundin.
Föräldrarna erkänner i princip aldrig, vilket gör det svårt att veta vad som ligger bakom agerandet. Björn Lundins hypotes är dock att det rör sig om en form av empatistörning.
– Troligen har förövarna något behov som de inte lyckas tillgodose i sitt vanliga liv. Genom att sjukförklara barnet tillgodoses deras eget behov, men de förstår inte, eller bryr sig inte om, vad det kostar för barnet.
I det aktuella fallet i Skåne är polisutredningen redan nerlagd, rapporterar Sydsvenskan.
– Åklagare ska bara ta upp fall där de tror att de har en god chans att vinna. Om fallet inte innehåller väldigt distinkta saker, som förgiftning eller kvävning, utan är ett större mönster tror åklagarna inte att de får gehör. Det är synd att begreppet barnmisshandel genom förfalskning av symtom därför inte blir prövat. Det innebär en väldigt allvarlig rättsosäkerhet för de utsatta barnen, säger han.
