Hittills har patienter med akut hjärtinfarkt rutinmässigt fått långtidsbehandling med betablockerare.
Som Läkartidningen tidigare berättat har nyttan med behandling ifrågasatts när det gäller patienter med bevarad hjärtfunktion efter sin infarkt. Något som gäller uppemot hälften av de närmare 20 000 personer i Sverige som drabbas av hjärtinfarkt under ett år.
Behandlingen sänker puls och blodtryck, men kan även ge biverkningar som långsam hjärtrytm, trötthet, yrsel, illamående och sömnproblem.
Nu visar en stor svensk randomiserad studie alltså att patienter med bevarad vänsterkammarfunktion som fick långtidsbehandling med betablockerare inte hade lägre risk för en ny hjärtinfarkt eller död jämfört med dem som inte fick sådan behandling.
Enligt Troels Yndigegn, läkare på Skåne universitetssjukhus och forskare på Lunds universitet, är det viktiga resultat. Även om flera studier pekat i just den här riktningen är detta den första randomiserade studie med tillräckligt stor statistisk styrka för att faktiskt visa det.
– Då vi började diskutera studien för snart tio år sedan var det nästan oförskämt att ifrågasätta betablockad efter hjärtinfarkt, men allt fler studier har sedan pekat mot att betablockad kanske inte hade den nyttan som vi trodde för just dessa patienter. Nu kan vi presentera data från en stor randomiserad studie.
Troels Yndigegn presenterade resultaten på den amerikanska kardiologikongressen ACC i Atlanta i helgen. De publicerades samtidigt i New England Journal of Medicine.
Han tror att resultaten kommer att ge vägledning för framtida behandlingsriktlinjer.
– Nu när studien visat att de med bevarad hjärtfunktion inte har någon nytta av betablockerare kan patienterna slippa behandling i onödan, en behandling som inte sällan medför risk för biverkningar.
Enligt Tomas Jernberg, professor i kardiologi på Karolinska institutet, som står som sistaförfattare till studien, kommer resultaten leda till ändrad behandling av en ganska stor grupp patienter. Han tycker också att studien visar på betydelsen av att vara beredd att ompröva etablerade behandlingar.
– Tidigare betablockerarstudier och praxis där alla med hjärtinfarkt erhållit betablockerare har gjort mycket nytta och förlängt livet för många. Men den numera stora populationen med hjärtinfarktpatienter som genomgått revaskularisering och med bibehållen systolisk vänsterkammarfunktion har egentligen aldrig studerats avseende betablockad, säger han och fortsätter:
– Nu visar den första randomiserade studien som jämför betablockerare mot inte betablockerare ingen effekt i denna population. Det talar starkt för att de inte ska behandlas med betablockerare, och vi är övertygade om att efterföljande studier kommer ytterligare bekräfta detta.
Han understryker att betablockerare fortfarande är väldigt viktiga läkemedel till patienter med nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion och att de också gör stor nytta hos patienter med olika former av takyarrytmier.
– Det vore mycket olyckligt om patienter som verkligen behöver läkemedlet slutar med det för att de tror att det inte gör någon nytta, säger Tomas Jernberg.
Studien Reduce-AMI omfattar mer än 5 000 patienter med bevarad vänsterkammarfunktion – med en ejektionsfraktion på minst 50 procent – som randomiserats till att få behandling med betablockerare eller inte. De följdes sedan i 3,5 år i median. Det primära effektmåttet var förekomsten av dödsfall eller ny hjärtinfarkt under uppföljningstiden.
Det handlar framför allt om patienter på 38 svenska sjukhus, men studien omfattar också patienter på sju sjukhus i Nya Zeeland och i Estland. Det rör sig om en registerbaserad studie där patienterna i Sverige följdes i kvalitetsregistret Swedeheart.
