»Ingen tid för vila när  vi hela tiden ska växa«

När en liten nyfödd pojke tog sitt första andetag och brast ut i gråt i april förra året markerade det början på en helt ny tid för Capio S:t Görans sjukhus. Barnsjukvården försvann från sjukhuset på 90-talet, och sedan dess hade inga bebisskrik hörts i lokalerna.

Nu blev det den sjunde förlossningskliniken i Region Stockholm. Jonas Hebbe, specialist i gynekologi och obstetrik, jobbade under öppningsdagen och minns personalens spända förväntan.

– Det var väldigt speciellt. Rummen förbereddes och fylldes på med material, och plötsligt i det här bruset ringde förlossningskoordinatorns telefon. Då blev det helt tyst, säger han.

Den gången visade det sig vara falskt alarm: ingen bebis var på gång, även om mamman behövde komma in på kontroll. Ändå har arbetspasset etsat sig fast i minnet.

– Jag tror inte att jag kommer få vara med om något liknande igen, just att få starta något helt nytt, med nya arbetsgrupper och i nya lokaler, säger Jonas Hebbe.

Öppnandet av BB S:t Göran föregicks av många års debatt. Öppningsdatum sattes och drogs tillbaka. Besked sköts på framtiden. Men så kom barnmorskekrisen hösten 2021. Ett stort antal erfarna barnmorskor i Stockholm sa på kort tid upp sig i protest mot underbemanning och en pressad arbetssituation. Det satte fart på politikerna. Den nya förlossningskliniken, som var tänkt att öppna först 2026, skulle plötsligt slå upp portarna tre år tidigare.  Förhoppningarna som knöts till nya BB S:t Göran var stora. Barnmorskor som lämnat yrket skulle lockas tillbaka med förbättrade arbetsvillkor: En barnmorska per födande sattes upp som mål. Dessutom utlovades nybyggaranda, kreativitet och teamarbete.

Men orosmoln fanns också. Vissa befarade att den nya kliniken skulle dränera förlossningsvården i resten av regionen genom att suga åt sig barnmorskor och läkare från andra håll. Ett år efter att den första bebisen föddes tycker verksamhetschef Malin Thorsell att förväntningarna infriats och farhågorna kommit på skam.

– Jag skulle säga att det har blivit som vi hade tänkt oss. Men för att kunna få det som vi önskar har arbetsinsatsen varit relativt hög för alla medarbetare, särskilt eftersom vi inte bara ska förvalta en verksamhet utan också utöka den. Det finns ingen tid för vila när vi hela tiden behöver växa och rekrytera mer personal. Precis när teamet har arbetat ihop sig ska nya kollegor komma in, säger Malin Thorsell.

Enligt den trestegsraket man jobbar efter ska antalet förlossningar öka från 2 000 under förra året till 3 000 i år, innan man till slut når full kapacitet 2025 med 4 000 födslar om året.

– Vi skulle inte orka jobba på det här sättet i tio år, men jag tror definitivt att vi håller ut till dess att vi är i fas tre, säger Malin Thorsell.

Hon är förlossningsläkare och gynekolog i botten och har fortsatt att jobba kliniskt på halvtid vid sidan av chefskapet.

– Det har jag inte velat släppa, dels för att det är så himla roligt att vara doktor, dels för att det är viktigt att vara en del av verksamheten under uppbyggnadsfasen. På det sättet får jag snabbt en inblick i vad som funkar och inte, säger hon.

Av barnmorskegruppen är en fjärdedel sådana som hade lämnat yrket men har lockats tillbaka, och på läkarsidan har flera rekryterats från övriga delar av landet. I övrigt har man försökt att sprida rekryteringen jämnt över regionens andra sjukhus. Vad gäller målsättningen att kunna ha en barnmorska per födande har man lyckats med det »i väldigt hög utsträckning«, enligt Malin Thorsell.

– Vissa dygn har vi fått släppa på det, men för det mesta funkar det. Vi har också två barnmorskor i rummet i samband med barnets framfödande, vilket vi tror bidrar väldigt starkt till att vi har så fina siffror när det gäller bristningar, säger hon.

Förlossningskliniken har nu regionens lägs-ta andel sfinkterrupturer hos förstföderskor som fött icke-instrumentellt, det vill säga utan hjälp av sugklocka eller tång (1,4 procent). Motsvarande andel vid instrumentella förlossningar för förstföderskor är 7,2 procent. Bara Södersjukhuset har lyckats bättre i regionen. Rikssnittet ligger på 3,8 respektive 10,9 procent.

Möjligheten att få ansvara för en födande och slippa springa fram och tillbaka mellan kvinnor med värkar har också förändrat arbetssituationen till det bättre för barnmorskorna. För läkarkåren är det dock främst lagarbetet som haft en positiv effekt på arbetsmiljön, tror Malin Thorsell. I varje team ingår obstetriker, neonatolog, barnmorska, neonatalsjuksköterska samt undersköterska – och även familjen ses som en naturlig del.

– Vi jobbar väldigt uttalat i team och med täta avstämningar. Det gör att vi som läkare involveras redan i ett tidigt skede, oavsett om det handlar om ett komplicerat förlopp eller inte. Det gör det väldigt roligt att jobba tillsammans, säger Malin Thorsell.

Hon tycker att det i samhället pratas mycket om barnmorskebristen, men mer sällan om bristen på obstetriker.

– Vi har många som utbildar sig, men få som vill jobba specifikt med obstetrik. Att det är en jourtung specialitet med höga insatser bidrar nog. Man har både den födande och »passageraren« att ta hänsyn till, och man behöver hålla för den mentala belastning som det kan innebära. Även där blir teamet otroligt viktigt för att känna trygghet, säger hon.

Förlossningspersonalen jobbar med både förvård, förlossningar och eftervård, plus mottagningsverksamhet. Medicinska ronder sker tre gånger per dygn, och eftersom neonatalpersonalen tillhör förlossningskliniken deltar även de i ronderna.

– Det är det som vi verkligen är unika med, att vi är en och samma klinik som »neo«. Det gör också att vi kan jobba med nollseparation på ett sätt som jag aldrig har varit med om tidigare. Oavsett om föderskan behöver opereras eller vårdas på Iva är det självklart att barn och partner följer med, säger Malin Thorsell.

Just arbetet med nollseparation var något som lockade många till BB S:t Göran, säger neonatologen Karin Bäck – henne själv inräknat.

– Många kliniker är byggda så att förlossningen ligger på ena sidan och »neo« på andra sidan, och så går inte delarna att få ihop fysiskt. Det skär i hjärtat när man behöver separera ett barn som inte är särskilt svårt sjukt från sina föräldrar, och dessutom under den viktigaste anknytningstiden i början, säger hon.

Inte ens när ett nyfött barn inte andas efter förlossningen behöver mamma och barn skiljas åt på BB S:t Göran.

– Vi har ett litet bord för stabilisering av nyfödda barn som vi kan skjuta in över mammans ben och lägga barnet på, med navelsträngen intakt. Medan vi hjälper barnet att få i gång andningen får det hela tiden syresatt blod från mamman via navelsträngen.

Den psykologiska skillnaden för föräldrarna ska inte heller underskattas.

– Traditionellt springer man i väg med bebisen till ett barnbord i ett annat rum. Det kanske inte alltid är så allvarligt, utan mest att man behöver titta till barnet lite extra. Men när man försvinner på det sättet tror många mammor att barnet har dött, säger Karin Bäck.

Engagemanget är tydligt. Hon pratar snabbt, ivrig att få mycket sagt. På BB S:t Göran finns ett nytänkande och en öppenhet för förändringar som hon har saknat på tidigare arbetsplatser, säger hon. Förbättringar är lätta att genomföra. Ett exempel är hur man införde en utbildningsinsats för att jobba enligt den nationella algoritmen för gulsotsrisk, efter att många bebisar haft gulsot.

– Det gjorde vi på någon vecka. Alla fick information på våra uppstartsmöten, vi satte upp komihåglappar och sedan var det i gång. Jag har aldrig varit med om att man infört något nytt så snabbt, säger hon.

Men visst har det funnits en del inkörsproblem. Bara en sådan sak som att sjukhusets övriga kliniker inte är vana vid att vårda gravida eller nyförlösta har krävt ett visst omställningsarbete. Eftersom journalsystemet inte heller på ett självklart sätt kommunicerar med det system som regionen använder sig av har man bland annat fått bygga upp rutiner för hur remisser kan skickas. Dessutom kan klinikens lilla format, som förkortar beslutsvägarna och gör den snabbfotad, också sätta käppar i hjulet. Även om sjukhuset bara ska erbjuda förlossningar från vecka 37 kan det oväntade hända.

– Vi har otroligt hög kompetens på plats dygnet runt. Men ett svårt sjukt barn kräver väldigt många händer. Det kan vara svårt att växla upp till det vårdbehovet. Då får barnmorskorna hoppa in och springa med prov, journalföra eller prata med föräldrar, säger Karin Bäck.

Samtidigt som BB S:t Göran försöker växa i en allt större kostym har födelsetalen sjunkit. Förra året var antalet nyfödda barn i Sverige det lägsta på tjugo år, och antalet födda barn per kvinna det lägsta som någonsin uppnåtts, enligt statistik från SCB. Ur förlossningsvårdens perspektiv går det att se glaset som både halvfullt och halvtomt, å ena sidan innebär minskningen mer luft i systemet. Å andra sidan är frågan hur mycket marginaler som politikerna kan godta innan de stramar åt.

– I dag har vi cirka tio procents överkapacitet i Stockholm. Är det för mycket? Alla förlossningsenheter skulle önska att vi kunde jobba mer långsiktigt och acceptera att det går lite upp och lite ner. Det måste finnas en dynamik i systemet för att ta höjd för när förlossningstalen stiger igen, säger Malin Thorsell.

För dagen råder ett lugn i korridorerna. Karin Bäck visar vägen till en tre dagar gammal familj som har fått känna på nollseparation i praktiken. I ett rum med dimmad belysning ligger lille Sam i ett »babynest« i sängen mellan föräldrarna. Han kom till världen några veckor för tidigt och behövde andningshjälp i början. Föräldrarna hade listat sig på BB S:t Göran mest för att det var nära hem och för att det fanns möjlighet att föda i vatten, säger mamma Sanna Virta. Varken hon eller partnern Swante Skoglund kände till klinikens arbete kring nollseparation, men i efterhand är de glada över sitt val.

– Vi har varit med honom hela tiden och sett att han är pigg och nöjd. Om han hade behövt vara i ett annat rum bara för att han är för tidigt född hade vi legat här med en klump i magen och oroat oss, säger Swante Skoglund och får medhåll från Sanna Virta.

– Att inte alla sjukhus jobbar på det här sättet känns helt galet, säger hon.

Läs även: »BB S:t Göran var helt enkelt en utmaning svår att motstå«