Diagnosexplosion kan leda till att fler får skriva ut ADHD-läkemedel

Om siffrorna avviker från epidemiologiskt förväntade värden ligger problemet sannolikt i diagnostiken, och detta kan inte lösas genom att utöka behörigheten för receptförskrivning.

Jag kan inte hymla om att ett övertag av ADHD av primärvården oroar mig.

Från en synvinkel förstår jag att om 15% av pojkar lider eller kommer lida av en sjukdom måste sådan räknas som folksjukdom. I Sverige finns c a 4 milj personer 10-39 år gamla 2023 - under antagandet att de 218 000 med medicinkrävande ADHD är i denna ålder, representerar ovanstående över 5% av alla i åldern. Mot bakgrund av detta är det en förståelig tanke att sådan folksjukdom bör ligga inom det allmänmedicinska området.


Jag förstår också att Centralstimulantia gjort storverk för väldigt många patienters dagliga funktion.


Men jag saknar analys av rimligheten i att vi alltså patologiserat 15% av alla pojkars neuropsykiatriska funktionsförmåga till den grad att så stor andel av generationen bedöms ha nytta av att stå på centralstimulerande behandling för att uppnå god funktion i vårt samhälle.


Att behandla så stor andel med så psykoaktiv och potentiellt beroendeframkallande behandling som centralstimulantia i flera år, ev. livslångt enligt vissa källor, känns väldigt långt från det salutogena förhållningssätt som ska leda primärvården och lett arbetet som många av oss inom primärvården fört för att minimera långtidsanvändning av beroendeframkallande läkemedel.



Jag ser fram emot ovan nämnda analys för vad sådan stor förskrivning av centralstimulantia kan innebära på samhällsnivå i framtiden.
Och jag hoppas att man även analyserar vilka konsekvenser av bred förskrivnigrätt av dessa medel som uppstått t ex i Danmark efter att man infört det samt de många framgångsfaktorer som vi saknar jämfört med dem.


Trots den stora användningen måste vi ändå också ha i åtanke att varken neuropsykiatrisk kompetens eller resurser som skulle krävas för att ta över ansvaret för allt annat än de mest stabila patienterna med ADHD finns inom primärvården och att om nuvarande kontroller ska bibehållas kommer inte primärvården heller kunna vara mer effektiv vad gäller receptförnyelse och förskrivning än nuvarande lösningar, allt som då åstadkommes är en avlastning av BUP och Psykiatri på en redan fruktansvärt belastad Primärvårds bekostnad.


Med risk för att vara hyperbol, risken för slentrian- och överförskrivning utan korrekt uppföljning ökar markant om vi går från att specialister i psykiatri, ofta i subspecialiserade team förskriver läkemedel under frekvent kontrollerade former till att underläkare på vårdcentralen förnyar recept på 1 år som post-passande läkare för en patient som nyligen listat om sig till deras vårdcentral efter en 3 minuters journalgenomgång.

Jag tror och hoppas att den absoluta majoriteten av vår yrkeskår tycker att de siffror som Socialstyrelsen nyligen presenterat, i synnerhet deras prognos för framtiden, är galenskap. Förhoppningsvis är vi överens om att det är orimligt att 15%, eller ens 10%, av pojkarna skulle ha en sorts neurobiologisk och i hög grad genetisk störning som kräver behandling med centralstimulerande medel, och att detta handlar om medikalisering samhällsproblem.

Att påpeka att riktlinjerna säger si och så, och att skolan inte får kräva en diagnos för att erbjuda insatser eller behandling med cs inte är den enda behandlingen missar hur verkligheten faktiskt ser ut trots vad alla riktlinjer eller rekommendationer säger. För verkligheten är att vi har ett enormt söktryck från patienter som inte bara söker förklaring till sina besvär, eller sina barns besvär, utan som också vet att det finns effektiv läkemedelsbehandling, och är det inte patienterna själva eller deras anhöriga som kommit på den här tanken så är det skolan eller andra myndigheter. Vi läkare bidrar ju i allra högsta grad till detta, för vi vill ju hjälpa våra patienter och det är ju inte särskilt konstigt att vi är benägna att ställa en diagnos som är tydligt kopplad till en specifik behandling som vi uppfattar som gynnsam och effektiv, och som många patienter (åtminstone initialt) uppfattar på samma sätt.

En konsekvens av detta, och en del av problemet, är att ADHD och dess symtom har blivit en del av samtidens vokabulär för att förstå oss själva. I den här gruppen är vi ju alla (mer eller mindre) psykiatriker, dvs. vi har ju bevisligen tillräckligt god koncentrationsförmåga för att ta oss igenom 5,5 år på universitet och därefter klarat oss i yrkeslivet så pass länge att vi blivit specialister. Men handen på hjärtat - hur många här har aldrig tänkt tanken om oss själva att "hmm, jag har ju ändå lite svårt att fokusera på de här tråkiga sakerna, kanske finns det drag av ADHD hos mig? undrar om jag varit mer effektiv/orkat doktorera/blivit bättre på att göra färdigt mina diktat i tid med cs?" eller något liknande? Jag är övertygad om att det gäller väldigt många av oss, och det blir en sorts indikation på samhällsandan. För det gäller ju människor i allmänhet också, och i synnerhet våra patienter. Nästan alla patienter jag träffar undrar över om det kan vara så att de har ADHD. Vissa är totalt säkra på saken, andra mer funderande, men det är få eller nästan inga, åtminstone bland personer som är någorlunda unga, som inte tänker att de kanske har ADHD.

Filosofen Ian Hacking beskrev the looping effect vilket pekar på hur vetenskapens klassifikationssystem interagerar med de människor som ska klassificeras. Genom att människor i allmänhet införlivar kunskap om diagnosen ADHD och dess symtom i sin begreppsapparat börjar det att forma människors självförståelse och sin berättelse om sig själva, och våra berättelser om varandra. Det innebär alltså inte att människor på något sätt ljuger, utan att de begrepp och koncept som finns tillgängliga för oss formar vårt sätt att förstå oss själva. Och naturligtvis har det då betydelse både för hur patienter presenterar sina problem i kontakten med vården och för hur vi som arbetar med psykiatrisk diagnos ser på och uppfattar patienternas lidande.

Det handlar alltså om att vi har en diagnostisk kultur där både människor i allmänheten, sjukvården och andra institutioner samverkar. Det blir också tydligt i det att vår socialminister Jakob Forssmed (KD) tycks se problemet med den tilltagande diagnostiseringen som logistiskt, alltså en fråga om hur vi bäst kan möta behoven med befintliga resurser, och ur det perspektivet ter det sig fullständigt logiskt att lägga över en del av förskrivningen på allmänläkare.

Vi psykiatriker är inte ensamt ansvariga för denna utveckling, som jag ju hoppas att de allra flesta av oss tycker är negativ, för det är ett komplext samhällsfenomen med många olika rörliga delar som samverkar. Men vad vi kan göra som kollektiv är att verka för att göra allmänheten, och politikerna, uppmärksamma detta problem. Vår närvaro i samhällsdebatten om ADHD och psykiatri i stort borde vara sådan att politiker som Jakob Forssmed inte ser dessa siffror och tänker att vi måste hjälpa fler, utan att han ser dessa siffror och tänker att vi måste förändra någonting i samhället eftersom så många verkar ha svårt att leva i det.

OBS: Jag tycker egentligen inte det behöver sägas, men självklart ska vi inte kasta ut barnet med badvattnet så att säga. Det verkar ju finnas en liten grupp som har allvarliga problem och som har svår funktionsnedsättning pga det, och där läkemedelsbehandling kan hjälpa dem väsentligt. Vi ska naturligtvis inte försvåra någonting för denna grupp.