År 2020, mitt under brinnande pandemi, fick både Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet nya ordförande: Sofia Rydgren Stale, överläkare i psykiatri, och Tobias Alfvén, barnläkare och professor i global hälsa. 

Under de fyra ganska tuffa år som gått sedan dess har de utvecklat ett nära samarbete,  både på organisationsnivå och på ett personligt plan. Förutom återkommande möten med organisationernas presidier har de regelbundna frukostträffar på tu man hand. 

Sofia Rydgren Stale, Läkarförbundets ordförande, och Tobias Alfvén, Läkaresällskapets avgående ordförande, i Karolins­ka institutets Aula Medica i Solna. Foto: Elis Hoffman

– Det här informella har varit värdefullt för min del. Det insåg jag när jag fick frågan om den här intervjun. Att som ordförande kunna bolla med en annan ordförande, det har varit viktigt för mig, säger Tobias Alfvén när vi träffas i Karolinska institutets luftiga Aula Medica i Solna.

Sofia Rydgren Stale instämmer: 

Sofia Rydgren Stale och Tobias Alfvén i samtal. Då det kommer till frågan om ett möjligt framtida samgående skrattar de båda två. Foto: Elis Hoffman

– Över tid har vi byggt upp ett starkt förtroende. Det gör det lättare att närma sig frågor eller situationer där man som ordförande kan vara rätt exponerad. Vi har kunnat prata om det på ett tillitsfullt sätt. Det är klart att vi är två organisationer som möts, två professionella roller som möts, men vi är också två individer som möts.

Läkarförbundet kallar sig både fackförbund och professionsförbund, och Läkaresällskapet »läkarkårens vetenskapliga oberoende professionsorganisation«. Organisationerna samverkar i dag på en rad olika områden, som frågor kring etik och läkarnas utbildning. 

Störst gemensamt engagemang väcker just nu fortbildningsfrågan. De senaste åren har de arbetat aktivt med ett gemensamt påverkansarbete i form av debattartiklar, baserat på undersökningar och utredningar, och Läkaresällskapets delegation för utbildning och Läkarförbundets utbildnings- och forskningsråd har ett tätt samarbete i frågan.

– Är det något som gör mig orolig så är det fortbildningsfrågan. Man har nedprioriterat fortbildningen under så lång tid, och nu när man har ont om pengar så tar man i vissa fall bort det helt. Det här påverkar hälso- och sjukvård både på kort och lång sikt, säger Tobias Alfvén.

– Precis som du säger, vi har sett en nedåtgående trend de senaste 20 åren. Nu är risken att vi får ännu en »knick« nedåt. Det ser man på svaren i vår senaste undersökning om på vilka sätt medlemmarna upplever nedskärningar på arbetsplatserna. Möjligheten till fortbildning är en sådan sak som försvinner först, säger Sofia Rydgren Stale. 

I frågor där organisationerna kan driva opinion tillsammans, som fortbildningsfrågan, blir det ett ökat tryck, säger de.

– Det blir en väldig kraft i det när omvärlden ser att vi samarbetar. En tydlighet, säger Tobias Alfvén. 

– Ja, det finns en styrka i att komma in i en fråga som vi gör, med lite olika perspektiv. Det kan vi dra nytta av, säger Sofia Rydgren Stale. 

Det händer dock att de olika perspektiven, Läkarförbundets mer fackliga och Läkaresällskapets mer vetenskapliga, leder dem till delvis olika svar på samma frågor. Privata sjukförsäkringar är ett exempel, läkarassisterat döende är ett annat. 

Skillnader i synen på den senare frågan tog sig bland annat uttryck i att Läkaresällskapet, men inte Läkarförbundet, förordade att en parlamentarisk utredning om läkarassisterat döende borde tillsättas.

– Vad gäller läkarassisterat döende ser vi det mycket ur ett samhällsperspektiv: att det inte bara är en fråga för läkarkåren utan att det krävs en parlamentarisk utredning. Vi anser att hela samhället ska vara med i det här, säger Tobias Alfvén. 

– Vi säger ju också att beslut ska tas på samhällsnivå, att det är en riksdag som ska besluta om en sådan typ av förändring. Sedan har vi drivit på hårdare för att läkare måste vara en bärande del i diskussionen bakom ett sådant beslut, säger Sofia Rydgren Stale.  

År 2021 gjorde både Läkarförbundet och Läkaresällskapet, tillsammans med institutionen för lärande, informatik, management och etik (Lime) på Karolinska institutet, var sin undersökning i frågan bland sina medlemmar. Resultaten visade på vissa skillnader i attityd. Bland Läkarförbundets medlemmar var det en större andel som var osäkra i sin inställning till läkarassisterat döende, medan det i sällskapets undersökning generellt var lite fler som var positivt inställda.

Tobias Alfvén tycker att frågan visar på hur det kan vara bra att ha två organisationer med olika ingångar. 

– I sådana här extremt komplexa situationer finns ju inget rätt eller fel svar. Då är det bra med öppna arenor, där man kan diskutera sina olika perspektiv. Jag tycker inte att det är fel att tycka olika ibland, tvärtom, men det är viktigt hur diskussionen förs. 

Sofia Rydgren Stale hoppas på ett fortsatt gott samarbete med Läkaresällskapets nya ordförande Catharina »Cia« Ihre Lundgren, som i sommar tar över rollen efter Tobias Alfvén, som har suttit i två mandatperioder. Foto: Elis Hoffman

– Man kan älska ihjäl en fråga när alla tycker likadant. Det är när du möts i olikheterna som du kan få en kraft framåt, om det görs i respektfullhet, säger Sofia Rydgren Stale. 

I Norge finns bara en enda läkarorganisation, som fungerar som både vetenskaps-, professions- och fackförbund. År 2022 behandlade Läkarförbundets fullmäktigemöte en motion från föreningen Seniora läkare med rubriken »Läkarförbundet ’hjärta’ Läkaresällskapet«. Motionärerna, som ville att förbundet skulle utreda ett samgående, skrev:

»Om båda organisationerna gick ihop eller åtminstone arbetade närmare varandra skulle sannolikt läkarkåren få ett ännu starkare inflytande än i dag.«

En liknande motion inkom även till fullmäktigemötet år 2009. Båda gångerna avslogs de. 

På frågan om de kan se ett samgående i framtiden svarar Sofia Rydgren Stale och Tobias Alfvén snabbt och samtidigt »nej« och skrattar sedan. 

Tobias Alfvén pekar just på Norge som ett exempel på varför ett samgående skulle vara en dålig idé. 

– Där har de en del i organisationen som arbetar med fackliga frågor och en som arbetar med andra frågor. Där försöker man mer och mer skilja på det. Det visar att det blir svårt att ha alla frågor på sitt bord. 

Han fortsätter: 

– Egentligen kommer vi ju också från samma organisation. 

Han syftar på att Oskar Medin, den förste ordföranden för Allmänna svenska läkarföreningen, som sedermera blev Svenska läkarförbundet, hade sin bakgrund i Svenska läkaresällskapet. 

– Han insåg att det behövdes både ett fackförbund och en vetenskaplig organisation för läkarkåren, säger Tobias Alfvén. 

Sofia Rydgren Stale och Tobias Alfvén utesluter dock inte att det är möjligt att samverka mer än man gör i dag. 

– Det finns säkert ytor där man kan närma sig varandra utan att man pratar om ett samgående, säger Sofia Rydgren Stale. 

Med tanke på situationen i hälso- och sjukvården i dag står båda organisationerna inför stora gemensamma utmaningar, men har delvis antagit olika angreppssätt. 

Läkaresällskapet har tagit fram fyra prioriterade områden att arbeta för. Dessa är möjlighet till fortbildning, forskning och kompetensförsörjning som inkluderar en stärkt primärvård, vårdplatsbristen och att rätt kompetens är på rätt plats, vård efter behov och rättvisa prioriteringar samt professionens roll i utvecklingen av hälso- och sjukvården. 

– Detta försöker vi driva tillsammans med den övergripande frågan: att bygga ett hälsosamt samhälle. Vi tror att man måste jobba med alla de delarna för att få en bra hälso- och sjukvård, säger Tobias Alfvén. 

Läkarförbundet å sin sida vill arbeta med det övergripande systemet, säger Sofia Rydgren Stale. 

– Vi behöver titta på ett system som håller ihop och är jämlikt över landet. Hur mycket ska staten styra? Hur mycket ska regionerna styra? Vad styr prioriteringarna och fördelningen av resurser? Vi vet till exempel att arbetsmiljö är ett område där vi har stora utmaningar, men i grund och botten handlar det om arbetsbelastning, och arbetsbelastning handlar om tillgång till resurser. Det ska bli intressant att se vad Vårdansvarskommittén kommer fram till. 

»Det har varit väldigt roligt, men samtidigt gick jag in i rollen och visste att det var tidsbegränsat«, säger Tobias Alfvén, som snart avgår som ordförande för Svenska läkaresäll­skapet. Foto: Elis Hoffman

Kommittén, som ska redovisa sitt uppdrag senast i juni nästa år, ska utreda ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för den regionalt finansierade hälso- och sjukvården. Tobias Alfvén misstänker att Läkarförbundet och Läkaresällskapet kanske inte kommer att se på kommitténs förslag helt på samma sätt. 

– Där tror jag att vi kanske inte kommer med samma ingångar. Men jag ser fram emot dialogerna, säger han.

I sommar tar Tobias Alfvéns tid som ordförande för Läkaresällskapet slut. Enligt Läkaresällskapets stadgar kan en ordförande sitta maximalt två mandatperioder om två år. Han har blandade känslor inför att lämna. 

– Det är dubbelt. Det har varit väldigt roligt, men samtidigt gick jag in i rollen och visste att det var tidsbegränsat. Jag tror att det är bra att det finns en begränsning.

Nu väntar, som han säger, allt han skjutit upp under de här åren: 

– Det kommer att vara en del att ta i kapp. Det finns en del projekt som jag har skjutit på framtiden, den högen har vuxit, kan man säga. 

Efterträdare på posten blir tidigare vice ordföranden för Läkaresällskapet, Catharina »Cia« Ihre Lundgren, bröst- och endokrinkirurg på Karolinska universitetssjukhuset och docent vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi på Karolinska institutet. Tobias Alfvén beskriver henne som mycket kompetent och en bra kollega.

– Jag är övertygad om att det kommer att bli jättebra, säger han. 

Det tror Sofia Rydgren Stale också. Hon hoppas på ett fortsatt gott samarbete med Läkaresällskapets nya ordförande.

– Min förhoppning är att vi ska fortsätta med de frukostar jag och Tobias har haft. Jag tänker att det är viktigt, och jag upplever att Catharina också tycker det. 

 

Läkarförbundet och Läkaresällskapet i historisk kontext

1808: Svenska läkaresällskapet grundas av läkarna Jöns Jacob Berzelius, Eric Gadelius, Henrik Gahn, Jonas Henric Gistrén, Anders Johan Hagströmer, Carl Fredrik von Schulzenheim och Eric Carl Trafvenfeldt. Grundtanken var att förkovra läkarkåren med hjälp av litteratur, seminarier samt egenutgivna tidskrifter och avhandlingar. Under andra hälften av 1800-talet börjar man också dela ut priser och stipendier.

1880: Den första fackliga sammanslutningen för läkare; Provinsialläkarföreningen, grundas. Bakgrunden var de hårda arbetsvillkor som många provinsialläkare arbetade under. Det var också Provinsial­läkarföreningen som drev på bildandet av en allmän svensk läkarföre­ning. 

1900: Runt sekelskiftet bildas i stället ytterligare två föreningar, Svenska lasarettläkarföreningen och Stockholms läkarförening. Den senare drog i gång arbetet för att få liv i en centralorganisation för läkare. Efter kontakter med de olika läkarföreningarna, inklusive Läkaresällskapet, blev det till slut verklighet. 

1903: Allmänna svenska läkarföreningen startar sin verksamhet, och kom senare att döpas om till Sveriges läkarförbund.

Källa: SLS jubileumsskrift »Ett sekel med läkaren i fokus« av Nils O Sjöstrand.

Så ser det ut i grannländerna

Fack- och professionsorganisationer samt vetenskapliga organisationer:

Norge: Den norske legeforening                                                        

Danmark: Lægeforeningen och Organisationen af lægevidenskabelige selskaber, LVS

Finland: Finlands Läkarförbund/Suomen lääkäriliitto och Finska Läkaresällskapet samt Suoma-
lainen lääkäriseura Duodecim

Island: Laeknafélag Íslands