Hundratals röntgenremisser försvunna på grund av tekniskt fel

Jag blir inte förvånad. Var det inte så att digitaliseringen skulle underlätta hanteringen av bland annat av remisser? Att säkerheten skulle förbättras bland annat eftersom inga remisser skulle försvinna i pappershanteringen?
De digitala systemen har i många fall inte underlättat administration eller lett till ökad patientsäkerhet. Detta är givetvis en åsikt, och inget som har undersökts på ett vetenskapligt sätt. Entusiastiska IT-avdelningar, politiker och administratörer har infört system som är ”i tiden”. I ”frontline”. För dessa systemiska förändringar kräver man inte någon som helst utvärdering innan många regioner inför dem. Där finns ingen vetenskap eller beprövad erfarenhet. Dessa röntgenremisser som inte kom fram, hur mycket patientoro, belastning på telefonrådgivning och extraarbete för remitterande resulterade det i? Vad sa chatbottarna? Är konklusionen på händelsen med digital röntgenremiss-miss att lyda ”vi har följt alla rutiner, inga patienter kom till skada och vi ska utreda avvikelsen och vidta åtgärder”?
Hur kan vi, läkare och övrig vårdpersonal acceptera att stora förändringar i sjukvårdens arbetssätt och metoder införs utan evidens eller åtminstone sunt förnuft, utan i stället införs med för tillfälligt politiskt korrekta argument?

Jag vet inte, och jag har egentligen ingen förhoppning att min röst ska höras, varken av kollegor, politiker eller administratörer.

Men, jag kan inte tystna. Jag har aldrig kunnat det och alltid haft en tro på vårat demokratiska samhälle där man blir hörd och trodd på något man observerat, analyserat och funnit en möjlig lösning på.
Jag har sett mig som en försvarare, en klok, insatt person med patienternas väl som mål; en god, vård på lika villkor. Jag har åsikter om politikens och administrationens sätt att agera.
Exempel på områden jag reagerat och analyserat är bl.a ;
att införa digital journal av olika konkurrerande företag,
införandet av viss medicinsk utrustning på en avdelning, utan föregående risk-analys vilket i verkligheten resulterat i patientdöd.
Den katastrofala planeringen, genomförandet och kostnaden av ”Nya Karolinska”,
Hanteringen av Macciariniskandalen och visselblåsarna,
Skapandet av en legal enhet med 10-20 anställda i region Stockholm, och nu avskedandet av en fantastisk läkare, Karin Pettersson.

Hur kan vi tillåta att förutsättningen för arbetet med patienten störs och försämras så påtagligt utan att ifrågasätta?
Min ST-handledare, en mycket klok kvinna, sa ”Ibland måste man acceptera att samhället och politiken går i en riktning som är försämrande och irrationell. Att arbeta och slåss mot en åsiktsriktning, en för tillfälligt rådande ”sanning” eller helt ogrundade beslut kan, om man inte skapar en acceptans hos sig själv, en förståelse för att ”förändra det man kan”, kan man själv gå under”.

Hennes ord är kloka, men samtidig så tröstlösa. Ska man inte signalera? Ska man skydda sig själv från att överhuvudtaget inte alls bli hörd, eller möta motstånd och nederlag?

Detta inlägg blev mycket längre än jag tänkt, och behandlar ett betydligt större och djupare problem än bara röntgenremisserna.
Kan politikerna släppa och är vi läkare redo att ta ansvar för sjukvårdens utveckling? Kan vi se helheten och inte till vår specialitet och våra patienter? Kan vi få politiker och tjänstemännen att själva kräva evidens för en viss förändring, eller åtminstone införa förändringar vetenskapligt?
Kan vi, som läkare, fullständigt politiskt inkorrekt, återfå ansvaret, medlen och modet för sjukvården? Tänk, vad jag önskar att det vore så!


.