Det är november 2022 och en vanlig fredag. Eller, vanlig för de flesta, men inte för Lea Svensson, ST-läkare på Närhälsan Vara vårdcentral. Det är äntligen dags att berätta för hela arbetsplatsen om hennes verkliga identitet – Lea och inte Lev, som merparten av kollegorna känner henne som. Kollegorna har samlats för APT och Lea har förberett sig väl. Hon har gjort en powerpoint om sin könsdysfori och förberett ett litet tal.
Efteråt kan hon nästan inte tro hur bra det gick.
– Jag var helt överväldigad av allt stöd jag fick. Jag hade förberett mig på att kämpa, att få någon form av motstånd, men alla bara accepterade mig. Det var fantastiskt.
Den dagen gick en dröm i uppfyllelse. Längtan efter att kunna leva öppet som kvinna var det som fört henne till Sverige från hemlandet Ryssland.
Hon arbetade som hjärtkirurg på ett sjukhus i Sankt Petersburg, ett arbete som upptog all hennes vakna tid, och gjorde att hon varken hade tid eller kraft att hantera vetskapen om att hon levde med fel kön.
– Min psykolog säger att det var därför jag valde det yrket. Men till slut blev situationen ohållbar. Jag behövde förändra mitt liv, och jag visste att det inte gick att göra i Ryssland. Transfobin är enorm. Hade jag kommit ut hade jag fått sparken från sjukhuset samma dag, säger Lea Svensson.
Hon hade tidigare varit på besök i Sverige och gillade landet. År 2013 skickade hon in papper till Socialstyrelsen och började lägga all sin vakna tid på att lära sig svenska. Fyra år senare klarade hon svenskprovet och snart därefter fick hon klartecken att börja söka jobb i Sverige, för att göra sin provtjänstgöring. Men det var lättare sagt än gjort, berättar hon.
– Jag sökte vartenda ledigt läkarjobb i Sverige. Jag skrev ungefär 80 ansökningar och jag fick ett enda svar. Det var från vårdcentralen i Vara. Så jag började där. Hade det varit Haparanda eller Ystad hade jag flyttat dit.
Tillbaka till det där mötet år 2022. Efter att Lea Svensson kommit ut som kvinna på arbetsplatsen fortsatte hon; på sociala medier, gentemot patienter och i det lilla samhället Vara. Hon säger att det var betydligare lättare än hon räknat med.
– Om jag är känd för något i Vara så är det främst för att jag är en bra läkare. Det var i princip inga patienter som reagerade. De bara accepterade. Jag tror att många förstod att det är mycket bättre att få hjälp av en lycklig läkare än av en som lider av ett problem. En del äldre patienter förstod inte ens att det var samma läkare. De trodde att jag var syster till den tidigare läkaren.
Det breda stödet från kollegorna har varit en nyckel till framgång, säger hon. En annan framgångsfaktor, tror hon, är att hon lade ner mycket tid och energi på att se ut som kvinna, innan hon faktiskt tog steget.
– I mitten av maj 2020 insåg jag att jag inte kunde leva som man längre. Det var antingen att förändras eller att hoppa ut genom fönstret. Jag valde att leva. Då var jag en ganska tjock och skallig kille med skägg, och det var viktigt för mig att jag skulle vara en vacker kvinna när jag kom ut. Jag ville inte se ut som en kille i en klänning. Så jag hade mycket att göra.
Hon gick ner i vikt, gjorde en hårtransplantation, tog hål i öronen och skrev en egenremiss till transvården. Så när det var dags att visa kollegorna den där powerpointen gjorde hon det som en ganska feminin man, berättar Lea Svensson.
– Med tanke på det tror jag att det var många som hade börjat ana något.
Men några få av kollegorna visste redan. Specialistsjuksköterskan Anne Robertsson visste precis hur det låg till. Det hade Lea Svensson berättat för henne och ytterligare en kollega något år tidigare under en liten middag.
– Jag blev både överraskad och inte, men det var ingen chock, säger Anne Robertsson.
Efter det försökte hon vara ett stöd i den mån hon kunde.
– Jag brukade kalla henne Fru Svensson när ingen annan hörde. »God morgon Fru Svensson«, kunde jag viska till henne. Det tyckte hon var roligt.
Sedan något år tillbaka är Anne Robertsson även tillförordnad enhetschef på vårdcentralen. Hon bekräftar Lea Svenssons bild av att både kollegor och patienter accepterat situationen.
– Det var faktiskt väldigt fascinerande hur lätt det gick. Jag funderade så klart mycket på hur det skulle bli, om patienter inte skulle vilja gå till henne. Men så blev det inte alls.
Lite förvirrat kan det dock bli ibland eftersom Lea Svensson ännu inte fått byta sitt juridiska kön, utan fortfarande står i systemet som Lev. Ibland får de förklara för patienter som hör av sig att det inte är en manlig läkare de ska träffa utan en kvinnlig, berättar Anne Robertsson.
– Jag tycker att allihop, både patienterna och vi, har varit duktiga på att lära om. Det är ju också så att det är ju samma person, även om hon inte har samma namn och samma kön. Det är viktigt att komma ihåg. Vi hade en annan läkare som bara bytte namn, det var lika svårt att lära sig.
Planen är att ändra det juridiska könet så snart det går, säger Lea Svensson. Hon har nu påbörjat den medicinska delen av transitionen, och under våren gjorde hon en feminiserande operation av ansiktet.
Sitt hemland Ryssland, där hon fortfarande har största delen av sin familj, har hon inga förhoppningar om att kunna återvända till, inte ens på besök. Det är för farligt.
– Där straffas lgbt-propaganda med fängelse, du kan bli gripen enbart för att ha ett regnbågsparaply. Det har blivit värre. Förut fanns det transvård i Ryssland, men den är helt borta nu. Men jag trivs fantastiskt bra i Sverige.
Lea Svensson har heller inga planer på att försöka återgå till kirurgyrket. Hon säger att flytten till Sverige gav henne en helt annan syn på allmänmedicin, vilket också är ämnet för hennes ST.
– Jag är helt förtjust i allmänmedicin. Det är ett fantastiskt jobb som passar mig utmärkt.
