En ny artikel med namnet »Guidelines recommending that clinicians advise patients on lifestyle changes: A popular but questionable approach to improve public health« publicerades på måndagen i den medicinska tidskriften Annals of internal medicine och sammanfattar ett flertal studier på ämnet. Minna Johansson, allmänläkare och docent på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, har tillsammans med ett internationellt forskarlag analyserat rekommendationer om livsstilsinterventioner från några av världens ledande riktlinjeorganisationer.
– Vi fann att riktlinjerna ofta överskattar den positiva effekten, missar avgörande metodproblem i studierna, samt inte tar hänsyn till om råden kan orsaka skada.
Organisationen National Institute for Health and Care Excellence (NICE) i Storbritannien står till exempel bakom 379 rekommenderade råd och insatser som vårdpersonal ska ge till patienter, med syfte att de ska ändra sin livsstil. Forskarna fann dock att det bara i 3 procent av fallen fanns vetenskapligt stöd för att råden hade positiva effekter i praktiken. Ytterligare 13 procent hade viss evidens, men då med svag säkerhet. Forskarna fann också att dagens vårdpersonal, i Storbritannien ska poängteras, inte skulle hinna med att ge alla råd som rekommenderas och samtidigt upprätthålla övrig vård.
– Det skulle krävas fler läkare inom alla specialiteter och fem gånger så många sjuksköterskor för att ge alla livsstilsråd som rekommenderas.
Forskarna har också tagit fram en slags guide som kan hjälpa de som skriver riktlinjer att ta klokare beslut i frågan, om det är värt att uppmana till rådgivning eller ej.
Minna Johansson vill poängtera att det inte är råden i sig – om rökning, träning, kost och dylikt – som är problemet, utan att det inte är bevisat att råden hjälper patienterna att ändra sin livsstil. Det kan dessutom vara kontraproduktivt, enligt hennes egen erfarenhet – som faktiskt fungerade som viss inspiration till studien.
– Jag träffade en patient med fetma som jag känt länge – och som är okej med att jag berättar detta – och jag tog försiktigt upp hennes vikt. Hon blev arg och sa: »Jag har kämpat med ätstörningar och självhat hela mitt liv, jag har äntligen accepterat att jag är fet, jag skulle vilja kunna gå till doktorn en enda gång utan att få min vikt upptryckt i ansiktet«.
Hälsoråd kopplade till just fetma är dessutom extra tveksamma, enligt Minna Johansson.
– Det är generellt sett dåligt beforskat om våra råd leder till skada, Men på området fetma finns en hel del studier, samt konton i sociala medier och hela böcker där personer med fetma berättar om hur de fått oönskade råd från vården om kost och träning som de upplevt som förnedrande.
Det faktum att de flesta medicinska råde som forskarteamet undersökte inte har någon evidens gör att det finns anledning att tänka annorlunda – också i Sverige, tycker Minna Johansson.
– Att man ger en massa livsstilsinterventioner utan att dessa är tillräckligt utvärderade kan både skada individen och ha stora undanträngningseffekter i vården. Detta gäller särskilt när råden kopplas till kvalitetsparametrar eller ersättning för vårdcentralen, vilket i praktiken tvingar oss att ge råden även i situationer där det är opassande.
Minna Johansson tror att vårdens tid och pengar kan läggas på annat.
– Jag tror på att man i högre grad ska låta vårdpersonal och patient bestämma när det passar att prata livsstil och när det inte gör det. I stället för att ge ett råd åt gången till enskilda patienter vore det sannolikt bättre att lägga resurserna på samhällsinriktade interventioner som gör det lättare för oss alla att leva hälsosamt, säger Minna Johansson.
