»Det har varit stärkande att kunna hjälpa andra i samma sits«

Elsa Hasslers första underläkarvikariat efter läkarexamen 2023 var att arbeta med barn och ungdomar på medicinkliniken vid Sunderbyns sjukhus utanför Luleå. 

Att komma dit var på sätt och vis en revansch. Tolv år tidigare hade hon tillbringat mycket tid på avdelningen – som patient. 

Elsa Hassler var bara knappt 13 år när anorexia tog över hennes liv, i maskopi med panikångest, depression och självmordstankar. 

– Det var på Sunderbyn som hela min sjukhusresa började. Att komma tillbaka dit som läkare, till det stället dit jag själv hade gått varje vecka när jag var barn, det var väldigt speciellt. Det var som ett bevis på att jag hade gått vidare, att jag hade vunnit, säger hon.

Efter det där underläkarvikariatet stod det klart för Elsa Hassler att ungas psykiska ohälsa, framför allt i form av ätstörningar, är hennes kall. Nästa vikariat hon tog var som underläkare på Stockholms centrum för ätstörningar (SCÄ). 

– Det kändes naturligt, eftersom jag förstår de här patienterna och känner med dem. Jag kan sätta mig in i vad de går igenom. Jag vet hur tufft det är. 

Elsa Hassler tror till exempel att hon kan ha lättare än andra att läsa av patienter som drabbats av en ätstörning.

– Ätstörningssjukdomarna är väldigt manipulativa. Jag har fått höra att jag är bra på att se när det är sjukdomen som manipulerar eller när det faktiskt är patienten själv som gör det. 

Tiden som patient inom ätstörningsvården har också gett henne viktiga insikter om betydelsen av att få rätt bemötande. Hon berättar hur ett fint och respektfullt bemötande vid ett läkarbesök kunde göra hela skillnaden för henne som barn, och tvärtom när kontakten brast. 

– Det fanns tillfällen då jag kände mig helt överkörd och nedslagen efter ett besök. Det är aldrig kul att vara på sjukhuset, men alla besök kan bli bättre om man känner sig lyssnad på. Vissa såg mig enbart som min ätstörning medan andra såg mig, Elsa, och ätstörningen som en diagnos som drabbat mig, säger Elsa Hassler. 

Hon poängterar att de läkare som lyckades bäst med hennes behandling var de som var ärliga och satte gränser.

– Det tog lång tid för mig att bli frisk. Vändningen kom när jag blev inlagd och tvingades äta och genomlida ångesten. Jag tror att om jag fått den hårdheten tidigare i förloppet hade jag inte behövt förlora så många år av mitt liv som jag faktiskt gjorde. 

I maj började Elsa Hassler sin AT på Norrtälje sjukhus. Vad hon kommer att inrikta sig på efteråt vet hon ännu inte, men hon har många planer. Alla inkluderar arbete med ungas psykiska hälsa och ätstörningar i någon form, säger hon. 

– Det vet jag att jag kommer att jobba med, det känner jag. Om det sedan blir som allmänläkare, barnpsykiater eller något inom kvinnosjukvård, det vet jag inte än. 

På frågan om det skulle kunna innebära en ökad risk för återfall att arbeta med patienter med samma problem som hon själv haft, funderar hon en stund och säger sedan:

– Det har jag också tänkt mycket på. Vi vet statistiskt att om man har haft en ätstörning så har man större risk att insjukna igen. Många menar att man blir triggad av andra med ätstörningar, och det stämmer säkert. Men jag känner att jag kommit väldigt långt i min återhämtning och upplever mig själv som fullt frisk i dag. Min upplevelse hittills är att det tvärtom varit stärkande att kunna hjälpa andra i samma sits. Men självklart måste man alltid vara vaksam när man har haft en ätstörning. 

Läs även: Nima Naseh jobbar på neonatalintensiven – föddes själv i vecka 30
»Skapar en närhet när jag rullar in med rullstol på ronden«