Till vardags jobbar Märit Halmin som intensivvårdsläkare på Södersjukhuset i Stockholm, men sedan förra veckan är vardagen en annan.
– De ringde mig från Läkare utan gränser förra tisdagen. Jag fick biljetter på onsdagen och på torsdagen åkte jag ner.
Till Beirut och bombningarna – med syfte att bygga upp ett sjukhus i staden Saida. Det behövs, menar Märit Halmin. Så sent som i går, måndag, skedde attacker nära Libanons största offentliga sjukhuset Rafiq al-Hariri i södra Beirut och enligt landets hälsoministerium var det »betydande skador på sjukhuset«, uppger TT. Den senaste månaden har Israel genomfört en rad attacker mot Hizbollah-mål i Libanon.
Själva sjukhusbyggnaden i Saida färdigställdes i samband med kriget 2006 men har aldrig tagits i bruk, något som Libanons hälsoministerium nu vill göra.
– Sjukhuset är väldigt bra placerat, söder om Beirut, men inte jättenära frontlinjen. Personal från Läkare utan gränser är djupt involverade för att nu försöka starta upp en mindre akutmottagning, en operationssal, ett uppvak med möjlighet till intensivvård och en vårdavdelning som både kan ta hand om skadade och evakuerade från andra sjukhus.
Sjukhuset, med namnet Turkish Trauma and Emergency Hospital, står som sagt färdigt med golv, väggar och tak. Invändigt däremot finns mycket att göra.
– Det är en utmaning att bygga upp ett helt nytt sjukhus. Det har jag aldrig gjort förut. Man vill komma i gång så fort som möjligt, hålla sig till minimal utrustning men ändå hålla hög kvalitet.
Det är många frågor i luften så som; »Behövs en anestesiapparat?«, »Hur mycket läkemedel behövs för diabetes och folksjukdomar fastän fokus är på trauma?«, »Hur många syrgasmasker behöver vi?« och inte minst »Tänk om vi blir bombade och vad har vi då för backup?«.
Är du rädd för din egen säkerhet?
– Jag känner mig inte rädd, men en bomb kan smälla när som helst och var som helst. I natt bombades det i centrala Beirut, nära det största offentliga sjukhuset. Det är en märklig känsla att vara i ett land där livet måste fortsätta och människor går till sina jobb samtidigt som bomber faller. Man ser stigande rökmoln och hör drönare dygnet runt.
Dygnet runt är också nästan så mycket som Märit Halmin arbetar just nu. Åtminstone känns det så. Det är inget litet projekt att färdigställa ett sjukhus.
– Det är fullt upp i alla fall minst tolv timmar om dagen. Just nu håller jag på med att försöka beställa sjukvårdsmateriel, det är möten med biomedicinska ingenjörer, vi går igenom läkemedelslistor för att se vad vi behöver för narkotiska preparat för att kunna söva patienter.
Detta gör hon som anestesiläkare tillsammans med ett tre andra »nyckelpersoner« från Läkare utan gränser; en kirurg, en akutläkare och en läkare som själv är från Libanon. Resten av personalen som anställs på sjukhuset ansvarar hälsoministeriet för.
– Syftet med att vi från Läkare utan gränser är på plats är att hjälpa till att få en fungerande struktur för att sjukhuset ska fungera långsiktigt. När strukturen finns på plats kan vi dra oss ur projektet.
Märit Halmin är inte ovan sådana projekt, även om hon aldrig tidigare varit med och byggt upp ett sjukhus.
– Jag var i Libanon med WHO från och till under tre år och hjälpte till att få upp kvaliteten i intensivvården under covid. Så jag kan sjukvårdssystemet ganska bra, vilket är en fördel när man ska ringa runt mycket för att få allt på plats.
När öppnar ni?
– Han som är medicinskt ansvarig för sjukhuset är optimistisk och tror att vi kan öppna på torsdag. Jag däremot skulle tro att det är en vecka bort. Då kommer vi ta emot från sjukhus söderifrån; dels för att de inte alltid har kirurgiska resurser, dels för att avlasta de sjukhusen.
Själv blir Märit Halmin kvar december ut, troligtvis. Det är viktigt för henne. Viktigt är också att markera mot vad hon upplever blivit en norm i de krigande länderna.
– Det ökade antalet attacker på hälsoinrättningar tyder på att det har skett en normförskjutning i krigsföring. Det är förkastligt och helt emot internationell humanitär lag att ge sig på sjukvården. Det är en otrolig risk att vara sjukvårdspersonal och att försöka hjälpa människor i nöd. Det är fruktansvärt och något jag tycker att det pratas om för lite, betonar Märit Halmin.
Läs även:
5 frågor till Märit Halmin
Läkare utan gränser bistår med mobila team och psykologiskt stöd
