Nima Naseh föddes själv i vecka 30 – jobbar på neonatalintensiven

Nima Naseh kom till världen på ett barnsjukhus i Iran 1980. Han vägde endast 1,3 kilo och hade en svår andningsstörning.

– Att vara född i vecka 30 på den tiden var som att vara extremprematur i dag, säger han.

Nima Nasehs föräldrar har berättat hur han svävade mellan liv och död den där marsdagen för snart 45 år sedan. 

– Läkarna sa till mina föräldrar att »det är högst oklart hur det kommer att gå, och det finns stora risker att han inte överlever – men vi satsar och gör det vi kan«.

Nima Naseh hamnade i respirator och behövde stöttning med nutritionen och cirkulationen. Han fick ligga i kuvös i sex veckor. Det lönade sig, han klarade sig.

Då, 1980, fördes liknande diskussioner som i dag, om chanserna för de allra minsta barnen och vilka insatser som bör sättas in.

Nima Naseh är övertygad om att mer kunskap finns att hämta och att än fler insatser kan göras.

– Precis som jag låg i farozonen för 45 år sedan kan det gå ännu bättre för de allra minsta om 10–15 år, i takt med att forskningen går framåt.

När Nima Naseh var 6 år lämnade han och familjen Iran och kom till Uppsala. Familjen hade släkt som bott i Sverige sedan början av 1970-talet, så det föll sig naturligt. När det var dags för Nima Naseh att fundera över vad han skulle bli när han blev stor föll det sig lika naturligt att bli läkare – delvis på grund av hans bakgrund:

– Är man från Iran förväntas man bli ingenjör eller läkare. Är man det svarta fåret blir man kanske tandläkare …

Läkare blev det. Han pluggade i Umeå och visste tidigt att han ville jobba med barn.

– I grunden visste jag att jag ville jobba med barn, och eftersom jag också lockades av intensivvård föll det sig helt naturligt med neonatalvård. Eftersom jag själv var prematur kändes det heller inte så skrämmande att hoppa på det tåget. Jag tycker att området är fascinerande.

Varför är det fascinerande?

– Jag tycker om kombinationen att få jobba med de allra minsta och att det är högteknologisk intensivvård där man behöver se helheten. Man måste ha tät kontakt med familjen, man ser patienten i ett bredare perspektiv och behöver också tänka på barnets utveckling och familjens behov.

Det finns ytterligare en fördel med neonatalvård, enligt Nima Naseh.

– Ett helt ärligt svar är väl att jag inte klarar av vuxna, säger han och skrattar.

Men det handlar inte om att han inte gillar att kommunicera, även om kommunikationen blir annorlunda med spädbarn.

– Faktum är att de prematura kommunicerar på sitt sätt genom hjärtfrekvens, rörelsemönster och syresättning. De har bra och dåliga dagar som alla andra. Vissa patienter reagerar på ett sätt vid en undersökning, medan andra kan te sig lite annorlunda. Och det är de där små signalerna vi försöker fånga tillsammans med deras föräldrar.

Samspelet med föräldrarna är viktigt, eftersom de känner sitt barn bäst. Nima Naseh tycker att hans egen erfarenhet av att vara prematur bidrar till en djupare förståelse för vad föräldrar går igenom.

– Jag kan verkligen känna in oron hos föräldrar, eftersom jag vet hur mina hade det. Förhoppningsvis har mina erfarenheter gjort mig lyhörd.

Brukar du berätta om din bakgrund?

– Nej, jag försöker hålla en gräns där.

Men med sin egen historia i bakhuvudet reflekterar han ofta över framstegen i vården.

– Det är otroligt lyxigt att föräldrarna är här i princip 24/7 och att det är mycket fokus på familjecentrerad vård. Barn som får ligga hud mot hud mot sina föräldrar har mycket bättre »outcome«, och under intensivvårdsperioden ser vi även stabilare vitalparametrar. När jag föddes fick mina föräldrar träffa mig i 30 minuter genom en kuvös …

Annat är det nu, och bättre kan det bli. Nima Naseh vill därför slå ett slag för att göra allt för de allra minsta – de cirka 500 extremprematura som föds varje år i Sverige.

– En av mina drivkrafter är att ge dessa individer en verklig chans att överleva och växa upp som andra barn. Min forskning gäller extremt underburna barn, hur vi kan optimera den första tiden på neonatalavdelningen. Vi har fortfarande mycket att lära när det gäller vården av de allra minsta barnen, och vi behöver fortsätta samla kunskap för att finslipa vårt kliniska arbete.

Läs även: »Det har varit stärkande att hjälpa andra i samma sits«
»Skapar en närhet när jag rullar in med rullstol på ronden«