»Det skapar en närhet när jag rullar in med rullstol på ronden«

Sorgen över att det inte blev som man önskade i livet måste få ta plats, måste få sippra ut när den trycker på. Det stod klart för Claes Hultling redan efter den ödesdigra olyckan en försommardag 1984. Ett dyk från en brygga slutade med helikopterfärd till sjukhuset. Den sjätte halskotan var krossad och han blev förlamad från bröstet och ned. Fyrtio år senare är Claes Hultling en nestor inom rehabilitering av ryggmärgsskadade. På den egna stiftelsen Spinalis, som jobbar för att främja forskning och behandlingsutveckling inom ryggmärgsskadeområdet, är målet att den kliniska verksamheten på golvet ska genomsyras av praktisk filosofi.

– Förut hänsköts alla själsliga bryderier till kurator eller psykolog. Säg att patienten Olle, som kört omkull med motorcykeln, började gråta under arbetsterapin. Då avslutades seansen och arbetsterapeuten Lisa bad patienten att vila och ta upp tråden vid nästa kuratorsbesök. I dag tar Lisa Olles hand i stället och så går de och fikar. Det går inte att bära på tre veckors sorg för att sedan veckla ut den för sin terapeut. Kan situationen fångas på volley i stället blir det mycket bättre, säger Claes Hultling. 

Samma metod applicerar han på sig själv just nu. Nyligen dog Claes Hultlings fru och livskamrat sedan nästan ett halvt sekel. 

– Hon och jag hade en egen värld som inte finns längre. Tankar och känslor kring den här fantastiska människan väller fram när jag sorterar bland hennes grejer. Men sorgen måste få värka ut i mig också. 

Claes Hultlings kontor på Spinalis i Hagaparken i Solna är fyllt av boktravar och minnen från en lång karriär. Det är ett liv komprimerat på några kvadratmeter. Utnämningen till professor i medicinsk vetenskap är förevigad i en förstoring, liksom ett fotografi av honom själv med sonen i knät. Den efterlängtade Emil, som blev det första barnet i Sverige att födas med en pappa med komplett ryggmärgsskada, och vars födelse dessutom delvis är ett resultat av pappans egen forskning.

– Det senaste jag håller på med inom min tjänst på Karolinska är spermieextraktion. Ser du de två portföljerna där i hörnet? Det är elektroejakulationsutrustning.

Claes Hultlings egen historia av att leva som ryggmärgsskadad underlättar betydligt i samtalen med patienterna.

– Jag tror inte att man nödvändigtvis måste ha fött barn för att bli en bra obstetriker, men jag är helt övertygad om att mina egna

erfarenheter är en jättestor tillgång i kontakten med patienter. Det handlar om trovärdighet. Ofta kommer läkare in och pratar över huvudet på patienterna, i dubbel bemärkelse. Bara en sådan sak som att jag rullar in med rullstol när jag går rond skapar en närhet som går att använda i kommunikationen. 

För att orka rehabilitera sig själv krävs en hög grad av motivation. Men vården kan underlätta genom att göra arbetet så roligt som möjligt. Många av Spinalis patienter är unga män. Då kan Claes Hultlings röda Mustang fungera som motivationshöjare.

– Rehabiliteringen får inte bara uppfattas som en straffkommendering. Att öva förflyttningar från rullstol till toastol kräver pannben. Att göra övningarna i min Mustang i stället, mot löfte om att få låna bilen när man har fixat det, är en väldigt bra morot.

Något av det svåraste i läkarrollen är att lyckas motivera uppgivna patienter som tycker att livet är över, menar Claes Hultling. 

– Men då finns jag som ett levande exempel på att det inte är kört – att det finns en framtid. Jag har jobb och familj, jag har rest och jag har tävlat i Paralympics. Att se vad jag har åstadkommit kan få polletten att ramla ned hos många av de här personerna, säger han. 

Läs även: »Det har varit stärkande att hjälpa andra i samma sits«
Nima Naseh jobbar på neonatalintensiven – föddes själv i vecka 30