Den anemiska oktobersolen kravlar sig in genom en dörrspringa. I halvdunklet samlas soldater kring en skadad kollega som ligger på betonggolvet. Utanför sjunker andra grönklädda ihop i skjutställning, beredda att försvara sig själva, sina kollegor och den sårade.
Plötsligt rusar en förtvivlad kvinna in med ett svårt skadat barn i famnen. Barnet kommer att dö, men det vet inte de kamouflageklädda när de snabbt delar in sig i grupper för att ta hand om patienterna som plötsligt är två. Väskorna med medicinsk utrustning är rymliga, men det dröjer inte länge innan det uppstår materielbrist och någon måste besluta hur resurserna ska fördelas.
Såväl barnet som den skadade soldaten är av plast, men deltagarnas röster och blickar visar att de tar situationen på största allvar.
Övningsledare förmedlar dockornas vitalparametrar och behandlingssvar. En av deltagarna beslutar sig för att sätta ett pleuradränage på den större av dockorna. Beslutet var inte helt oväntat, då en övningsledare plockar fram ett revbensspjäll med en blå disktrasa som ska simulera mänsklig hud. »Hinnan är seg, men det går att trycka igenom dränaget« hörs det i mörkret. Ett djurben agerar standin när en intraosseös borr plockas fram.
Momentet avbryts när det initiala omhändertagandet av de båda »patienterna« är avklarat. »Barnet« har dött i sviterna av en skallbasfraktur med inklämning. Kramperna gick inte att häva, och till slut togs beslutet att avsluta HLR.
Efter övningen, som var utformad för att bland annat stresstesta deltagarnas triageförmåga, är det är dags för en kort utvärdering innan nästa moment i Hemvärnets utbildning för sjukvårdspersonal börjar på ett övningsområde utanför Stockholm. Den är främst avsedd för sjuksköterskor, men en handkirurg, en ortoped och en gynekolog är också på plats. De är egentligen bataljonsläkare inom Hemvärnet och är där för att få en bättre inblick i den militära sjukvårdsorganisationen, från fronten och bakåt/uppåt.
– Min roll är att vara bataljonschefens rådgivare i medicinska spörsmål, säger gynekologen Katarina Johansson, som är en av deltagarna.
Under dagen hinner hon och de andra med ännu en liknande övning, där patienterna omhändertas i det matta röda skenet från pannlampor – vitt ljus syns alltför väl på håll. Mest utmanande är övningen i en trång jordkällare – två skadade, och förutom en ljusstråle tunn som en kanyl som letar sig in genom en glugg har deltagarna bara det svaga ljuset från ett par kemiska lysstavar. Det dröjer dessutom inte länge innan de får beskedet att de inte kan lämna jordkällaren på sex timmar, då det finns underrättelseuppgifter om ett förestående granatanfall.
Övningsledningen är mest intresserad av att veta hur deltagarna med begränsade resurser kommer att hantera den tilltagande ischemiska smärtan hos en av de skadade, som har applicerat en tourniquet på sig själv.
– Jag var helt upptagen av att försöka hitta grejer i fickor och traumaväskan i nästan totalt mörker. Det var extremt frustrerande, men lärorikt, säger Katarina Johansson och lägger till att Försvarsmaktens »fixering vid att alltid ha prylar på samma ställe« fyller en viktig funktion.
Liksom de andra deltagarna deltar hon och de båda andra läkarna frivilligt. Enligt hennes avtal med Hemvärnet ska hon tjänstgöra åtta dygn per år, och därtill kommer kurser och planeringsträffar som krävs för avancemang i befattningsutbildningen. Hon sökte sig till Hemvärnet 2022 efter att ha blivit inspirerad av en bekant.
– Som privatpraktiserande vårdgivare har jag ingen formell krigsplacering i regionen och vet inte vart jag ska ta vägen eller var jag kan göra bäst nytta om det skulle bli kris eller krig. Så jag bestämde mig för att ta saken i egna händer. Nu har jag ett sammanhang och en beredskapsroll, och det känns bra, säger hon och lägger till att hennes familjehistoria också kan ha varit en bidragande faktor till att hon hamnade i det militära.
Hennes farfar var tandläkare i Finland, och under vinterkriget skickades han till fronten för att arbeta som allmänläkare med mycket knappa resurser och långa, svåra och farliga transporter till närmaste sjukhus.
– Han fick laga efter läge och blev informellt en erfaren kirurg efter att ha tagit hand om så många krigsrelaterade skador. Farmor arbetade i ett fångläger för ryska fångar. De skulle ju också tas om hand, även om det inte var populärt. Hon fick betala med sitt liv. Smittades med tbc och gick bort några år senare.
– Det var 80 år sedan, men det känns kusligt aktuellt med Ukraina, säger Katarina Johansson.
– Man hade samma utmaningar då som nu: köld, långa och besvärliga transporter, och utmanande omhändertaganden av sårade, både egna och krigsfångar. Allt går igen.
Hon säger att övningar med knappa resurser och primitiva förhållanden har gjort henne starkare och mer uthållig i det civila – och så har hon fått nya vänner, som även de tjänstgör frivilligt.
Men Försvarsmakten är en stor organisation som även har läkare anställda. Under en annan övning, på en plats i Mellansverige, börjar morgonen med att 25 soldater från Sjukhusbataljonen vid Försvarsmedicincentrum i Göteborg övar med rökhandgranater, som bland annat används för att skymma motståndarens sikt och för att markera var en helikopter kan landa. Kvällen före har man övat mörkerskytte – läkarna är inte stridande, men ändå beväpnade.
– I de kontexter där vi ska verka måste vi kunna försvara oss själva och våra patienter, och då är det en förutsättning att vi bär vapen, säger Carl Axenborg, kapten och kompanichef i Traumakompaniet.
Han är allmänkirurg och har jobbat inom Försvarsmakten sedan 2015, och från 2019 på heltid.
– Personligen har jag inte uppfattat någon moralisk konflikt i det. Det vi jobbar med i Traumakompaniet är framskjuten förmåga där vi jobbar väldigt långt fram, så då blir den militära kontexten väldigt tydlig med stridsfordon och att man bär vapen och stridsutrustning som alla and-ra soldater i den miljön.
I dag är det övning, men Carl Axenborgs resonemang är inte bara teoretiskt: han har varit två vändor med Försvarsmakten i Mali.
– Inte minst i de insatser jag har varit på så är man beredd på att någon kan skjuta på en, och då ska man skjuta tillbaka. Jag har gått igenom det så mycket i mitt huvud att det inte skulle vara ett problem.
Enligt Genèvekonventionerna ska skadade motståndare triageras och behandlas som ens egna. Som i den civila sjukvården går den med störst behov först. Men inom den civila sjukvården finns sällan en kollega bland patienterna, särskilt inte en som man har sovit och ätit tillsammans med under långa perioder, någon som har visat bilder på familjen. Samtidigt kan den skadade motståndaren ingå i ett förband som nyligen har gjort sig skyldigt till krigsbrott, som våldtäkter, tortyr och mord på civila.
Finns inte risken att det tummas på folkrätten, särskilt när resurserna är knappa och man ska avgöra vem som ska få vård först?
– Att ta hand om skadade oavsett bakgrund är i sig inte svårt. Jag skulle inte ha något problem med att behandla en sårad motståndare på ett bra medicinskt sätt. Det som är svårt är att varje motståndare som vårdas tar med sig en del av hotbilden in i vårdmiljön. Det finns till en del även i det civila med gängvåld, men det blir väldigt tydligt i krig. Motståndaren är där för att skada dig, och sjukvårdsresurser har visat sig vara ett prioriterat mål – det finns alltid en risk, men det är mer ett praktiskt problem än ett moraliskt, säger Carl Axenborg.
Men vad händer om anestesimedel och blod- och plasmapåsar börjar ta slut samtidigt som försörjningskedjan är hårt ansatt av motståndarens artilleri?
– Det kan absolut bli en svår avvägning, inte minst kopplat till att vi i militär verksamhet alltid har begränsade resurser. Vi har inte några jättestora förråd med oss. Blod, läkemedel och förbrukningsartiklar kan ta slut. Där kan det så klart uppstå ett moraliskt problem när man inser att om man satsar på motståndaren så kanske det inte finns grejer kvar att hjälpa min vän, och det kan absolut bli ett problem. Jag ska inte säga att jag ligger vaken på nätterna för det, men det är något man måste fundera på, för det skulle ju faktiskt kunna hända i en skarp situation.
När röken från de sista granaterna har skingrats får soldaterna en lägesrapport inför eftermiddagens övning. De befinner sig i samma operationsområde som en irländsk enhet, och risken att den hamnar i strid bedöms som hög.
Soldaterna delas in i grupper, som vardera får avvara en person som ska agera figurant. Medan deras skador sminkas hörs plötsligt den över fem decennier gamla låten »Suicide is painless«, mest känd som vinjettmelodi till »M*A*S*H«, en komediserie om livet på ett fältsjukhus under Korea-kriget, genom en byxficka som tillhör en av instruktörerna.
En halvtimme senare: En av sjukvårdsgrupperna får ett radiomeddelande. En irländsk patrull en bit längre fram längs den slingrande skogsvägen har blivit beskjuten. Det finns skadade. Gruppen närmar sig platsen i en Terrängbil 16, även känd som »Galten«, förmodligen då den kantiga och knubbiga siluetten om man kisar ser ut lite som ett vildsvin.
Efter avsittning tar sig två soldater lugnt och metodiskt fram till den skadade. Den ene intar skjutställning och skannar av terrängen. Det gröna kamouflagemönstret fungerar, trots att det är höst. Den andre undersöker den skottskadade, söker efter både in- och eventuellt utgångshål och applicerar ett förband. När de har konstaterat att motståndaren förmodligen har försvunnit från platsen gör de bedömningen att dra den skadade tillbaka till »Galten« för vidaretransport till kirurgi. Under hela färden skriker patienten av smärta och svär på irländska, trots att även han är svensk och ingår i kompaniet – allt för att göra det hela så realistiskt som möjligt.
Nästa gång kan det vara på allvar, då kompaniet ingår i EUBG25, EU:s stridsgrupp, som med kort varsel kan sättas in inom en radie på 600 mil från Bryssel, till exempel i Kinshasa i Demokratiska republiken Kongo, Karachi i Pakistan eller till och med New York – och uppgiften blir då, som Carl Axenborg förklarade, inte att bemanna ett fältsjukhus långt från fronten, utan att agera »Role 2 Forward«. R2F, som det kallas, innebär frontnära liv- och extremitetsräddande kirurgisk förmåga.
I en röd stuga med vita knutar tar läkaren Fredrik fram stetoskopet och kränger på sig nitrilhandskarna – »irländaren« är på väg in.
– Det är lite svårt att förklara både för barnen och för frun fördelarna med det här jobbet, säger han.
Han är ortopedspecialist och arbetade inom Försvarsmakten redan före läkarstudierna. Sedan två år är han kontraktsanställd.
– Det finns mycket som är positivt med att jobba i Försvarsmakten, och det blev mer intressant när jag fick chansen att göra detta på heltid, säger han.
»Heltid« innebär att Försvarsmakten avlönar honom, men ungefär halva tiden utgörs av klinisk tjänstgöring på ett länssjukhus.
– Den stora skillnaden är att Försvarsmakten bara övar på att göra det allra svåraste. I den civila sjukvården har man ett produktionskrav som ligger över allting och inte samma krav på övning och utbildning.
Även arbetssättet skiljer sig på många sätt från den civila sjukvården.
– Det är det som är lite kul, att det till skillnad från på sjukhuset i stora drag är samma laguppställning varje gång. Det går ganska så snabbt att man inte längre behöver vara övertydlig i sin kommunikation, säger Fredrik.
– Vi jobbar tajt, så det blir lika mycket att man ska ta ett beslut som gruppen är bekväm med. Man ska inte behöva vara ensam i de svåraste besluten.
Fredrik säger att arbetsuppgifterna är mer varierade inom Försvarsmakten, samtidigt som man får betydligt större förståelse för den logistik som krävs för att bedriva avancerad sjukvård.
– Det blir ganska smalt om man är specialist och arbetar på sjukhus. Jag har fått bredda mig mot både allmänkirurgi och trauma. Jag är tvungen att arbeta mer självständigt och får större förståelse för andra bitar – blir mycket mer involverad i allt materiellt omkring. »Hemma« funkar allt, men här är det vi som måste se till att allt fungerar. Man blir mer »allmänbildad«, så arbetssättet är mycket utvecklande.
– Vi kommer alltid att ha mer begränsat med resurser, så vi måste snabbare göra tuffa prioriteringar. Det kan komma till en gräns där man inte kan lägga resurser på någon som är alltför långt gången. Vi har det vi har, och det vi har måste i alla fall räcka till de patienter som vi har just nu. Det går aldrig att jämföra med de resurser som finns på sjukhus.
Fredrik tror att det annorlunda arbetssättet innebär att fler läkare skulle tycka att det var utvecklande att jobba inom Försvarsmakten.
– Det kan nog passa de flesta, men man jobbar tätt inpå varandra under ibland lite primitiva förhållanden, och gillar man inte det så passar det nog inte riktigt. Den fysiska kapaciteten är inte det viktigaste, däremot måste man gilla det här arbetssättet och vara bra på det kliniska.
Men hur ser du på det faktum att du jobbar i en verksamhet som till stor del består av övningar och i vissa fall beredskap för uppgifter i främmande land? Känner du dig »medskyldig« till att det finns vårdköer?
– Nej, det gör jag inte. Den tid jag har på sjukhuset bidrar jag till kliniken och patienterna utan att det kostar kliniken något.
»Galten« med den skadade rullar in. Fredrik och hans kollegor vet vad de ska göra, men vad som händer under kvällen vet bara instruktörerna – under hela helgen fick deltagarna bara fem–sex timmars sömn. Och precis som i ett verkligt krig får Traumakompaniet göra det bästa av situationen. Nästa gång kan det vara på riktigt, utomlands eller i Sverige – alltid med begränsade resurser.
Läs också:
Snart får hon det högsta medicinska ledningsansvaret
Intensivvård och prioriteringar i fredstida katastrofer och tid
Några av de medverkande i reportaget ville inte ange sitt fullständiga namn.
