Då blivande intensivvårdsläkare: »Upplevde stor tilltro till kollegorna«

När myndigheten en vecka senare håller den första av sina dagliga presskonferenser har inläggningarna på flera sjukhus ökat, och det första svenska dödsfallet har precis konstaterats. Men ännu har ingen patient med covid kommit till hennes arbetsplats.

– Det var en märklig overklighetskänsla när man började höra rapporter från Södermanland att de nu »tubar« en patient varannan timme, samtidigt som vi inte hade fått in en enda patient, säger Maud Carpenter nu, fem år senare.

Hon minns inte exakt när den första patienten, smittad av det som då kallades sars-cov-2, lades in på Iva i Örebro. Men det var i alla fall i mitten av mars, och det dröjde inte länge innan alla intensivvårdsplatser var upptagna.

– Det var ganska så lavinartat. Vi fick snabbt fler, säger hon och lägger till att man initialt följde rådet att patienterna omedelbart måste intuberas.

– Men både covid i sig och behandlingen förändrades till viss del, så vi kunde använda högflödessyrgas längre innan man gick till intubation. Vi hade två stora covidavdelningar, men vi vårdade också patienter som man rondade på de allra flesta av sjukhusets avdelningar.

Trots att antalet smittade snabbt ökade var Maud Carpenter inte rädd att själv smittas i tjänsten. Samtidigt fanns mycket annat att oroa sig för: Hur blir det med arbetsbördan? Hur ska man kommunicera med patienternas anhöriga? Vad händer om mina egna anhöriga smittas?

– Men jag var aldrig orolig att smittas på jobbet, jag kände mig skyddad. Vi hade FFP3-masker och visir, och sedan kom skyddsmaskerna från Försvarsmakten. Jag stod på immunhämmande läkemedel under den tiden. Det var kanske på något sätt naivt, men jag kände mig inte otrygg.

Fem år senare är behovet av skyddsutrustning något som har etsat sig fast i Maud Carpenters minne – inte för att den var jobbig att bära, utan för att den utgjorde en barriär mellan henne och patienterna. Kontakten med patienternas anhöriga blev också lidande.

– Det är något som jag verkligen kommer ihåg från den tiden. Just kontakten med patient och/eller anhörig är så extremt viktig, och jag är en stor förespråkare av att man måste vara extremt noga med att mottagaren verkligen förstår vad man försöker förmedla. Just det att inte få sitta med framför allt anhöriga och förklara. Det var telefonsamtal, och det var kanske inte ens alltid jag som ringde och berättade för anhöriga. För mig var det ett handikapp att inte få den möjligheten. Även det här med att hela tiden vara maskbeklädd, dessutom ännu värre om man hade den här M90-masken från Försvarsmakten, gjorde det svårt att prata med patienter. Att inte kunna använda mimik och de delarna är väldigt handikappande för min del.

Ett annat starkt minne är kollegornas inställning och förmågan att snabbt växla upp: trots att sjukhuset inte var dimensionerat för en dödlig pandemi orsakad av ett virus som vetenskapen ännu inte kände särskilt väl, så kunde man snabbt ställa om.

– När professionen fick styra fick vi extremt mycket gjort, och det gick fort. Helt plötsligt kunde vi ha 30 Iva-platser när vi tidigare hade kämpat med 6 till 8. Samarbetet fungerade jättebra mellan de medicinska professionerna, men också med medicinteknik. Andra specialiteter var också väldigt hjälpsamma och kunde driva patienter längre på avdelningarna, trots att det måste ha varit jätteläskigt, säger hon. 

– Jag upplevde att det var tyngre för dem som var tvungna att vara kvar inne på sal i större utsträckning, det vill säga sjuksköterskor och undersköterskor. Som läkare hade jag större möjlighet att gå in och ut från de stängda salarna. Det blev ett andrum att få komma därifrån och inte behöva ha på sig masken lika länge.

Maud Carpenter berättar om en stark teamkänsla och en gemensam vilja att ta sig igenom pandemin, trots att det initialt inte verkade finnas någon ljusning. Det såg hon trots allt som väldigt upplyftande.

– Det var långa pass och mycket jobb, men jag upplevde också en stor tilltro till mina kollegor. Jag var imponerad av dem. De här människorna som har varit med om det här, dem kan jag lita på när det blåser. Jag har en stor tilltro till svensk sjukvård. Det är klart att det finns brister och väntetider, men när du behöver sjukvård, då kommer du att få den och då är den i toppklass.

I efterhand har pandemin – och på senare tid det försämrade säkerhetsläget med krig i Europa – satt strålkastarljuset på sjukvårdens kapacitet och förmåga. Maud Carpenter håller med om att vården måste vara dimensionerad för att hantera scenarier som tidigare var »otänkbara«. En grundförutsättning är ett gott samarbete mellan de sjukvårdande professionerna.

– För mig var allt väldigt nytt, men lärdomen var att vi måste vara redo för mycket mer än »det vanliga«. Teamarbetet med både Iva och narkossjuksköterskor var extremt viktigt – det hade inte funkat om inte alla delar av intensivvården med undersköterskor och sjuksköterskor hade kunnat jobbat ihop. Jag tror inte att vi ännu är riktigt helt beredda, men jag har en känsla av att vi börjar få en större beredskap och en större mental förberedelse. Man har börjat inse att krig och katastrof inte är så långt borta ens i Sverige.