Läkaren som »gick in i väggen«: Ingen kan föreställa sig hur det var

Det är fortfarande svårt att greppa vad han varit med om. När Lars Rocksén, anestesi- och intensivvårdsläkare i Örnsköldsvik, och numera också förste vice ordförande i Läkarförbundet, ser tillbaka på covidpandemin är det med blandade känslor. 

– I min arbetsgrupp insåg vi snabbt att vi inte skulle få någon hjälp med att lösa problemen, utan att vi skulle få klara oss på egen hand. Så blev det också, och jag är otroligt stolt över att vi som arbetsgrupp fixade det, trots svåra förutsättningar. Men vissa arbetsdagar var så tunga att jag knappt själv förstår det så här i efterhand. Jag tror inte att någon utanför vården kan föreställa sig hur det är att fatta beslut om människors vara eller icke-vara på det sätt som vi tvingades göra, säger han. 

I samma veva som världen gjorde sig redo för att skåla in ett nytt decennium hade de första rapporterna om en ny oidentifierad lungsjukdom sipprat ut från Kina. Bara några veckor in på 2020 utlyste Världshälsoorganisationen (WHO) internationellt nödläge, och strax därpå bekräftades det första svenska fallet. Lars Rocksén minns hur han följde utvecklingen med oro. 

– Redan de tidiga rapporterna från Kina indikerade att det här är något som vi inte tidigare har mött. Kommer det över huvud taget ut information från ett land som Kina är det allvar. 

Han upplevde dock sjukhusledningen som handfallen inför den nya smittan.

– För oss som jobbade på golvet räckte det med att se en enda av videosnuttarna från vården i Italien för att förstå hur viruset skulle kunna slå mot oss, och vi gjorde katastrofplaner. 

– Men även när fallen började komma i Stockholm väntade ledningen på besked från Folkhälsomyndigheten och SKR. Vi ville sätta i gång med att förbereda hela sjukhusorganisationen för covid-19, men fick inga klartecken, säger han.

Till slut gick läkarna till högsta ledningen och fick grönt ljus där. Och mycket riktigt nådde smittan även Västernorrland. Jourlinjerna dubblerades, och Lars Rocksén och hans kollegor på Iva gick jour vartannat dygn. 

– Patienterna var extremt sjuka under första vågen. De kom in på akuten och kunde inte andas. De flesta var överviktiga och behövde vårdas i bukläge. Det var tunga vändningar.

Trots kraftansträngningarna var det många liv som inte kunde räddas.

– När patienterna hade vårdats under lång tid var lungorna helt färdiga. Vad vi än gjorde kunde de inte andas. Att berätta för en vaken patient som kämpar för sitt liv att »du kommer inte att klara dig«, det är nog bland det tyngsta man kan göra. 

Samtidigt som Lars Rocksén slet hårt på jobbet insjuknade både hans mamma och hans svärfar i cancer. Inom loppet av en månad gick båda bort. Dödsfallen tror han var en bidragande orsak till att han under hösten kraschade. Men den utlösande faktorn var den etiska stressen.

– Det var på flera nivåer. Dels stressen i att välja vilka som skulle bort när vi inte hade resurser till alla, dels att se lösningar men inte få vara delaktig i det arbetet. Personalen i linjen hade haft kontrollen över arbetet sedan början av pandemin, men så fick vi plötsligt mindre och mindre information, och beslutsmandatet togs ifrån oss.

Under sommaren märkte Lars Rocksén hur han fick allt svårare att kontrollera humöret.

– Jag hade ingen stubin alls, känslorna var alldeles nakna. Jag var helt enkelt utarbetad.

Frustrationen växte, och under hösten kände han sig till slut tvungen att göra en 6:6a-anmälan till högsta ledningen.

– Där skrev jag att regionen måste ta hand om sin personal. Alla hade slitit som hundar, och jag ville att ledningen skulle förbereda dem på att det snart kommer en andra våg.

Men anmälan togs inte emot som han hade hoppats.

– Den avfärdades av hälso- och sjukvårdsdirektören. Känslan var att »det där behövde jag inte bry mitt lilla huvud med«. Då brast det för mig. Jag meddelade att jag hade gjort mitt och så blev jag sjukskriven i en månad. 

Det tog ett år innan han »började få markkontakt igen«, som Lars Rocksén säger. På flera sätt var det en annan intensivvård han återvände till efter sjukskrivningen än den han känt till före pandemin.

– Vi lärde oss väldigt mycket kring hur vi vårdar respiratorkrävande patienter. Före pandemin lade vi sällan patienter i bukläge, men nu vet vi att lungorna mår bra av det. Det blev också uppenbart hur nödvändigt det är med den mänskliga kontakten. När anhöriga portades och vi gick omkring i rymdkläder blev det så tydligt att den saknades. 

På frågan om vården nu är bättre rustad inför kommande kriser svarar Lars Rocksén både ja och nej. 

– Personalen som var med under pandemin är beredd. Men organisationsmässigt är vi inte alls bättre rustade. Det finns inga tecken på att ledarskapet dragit några slutsatser av vad vi har hanterat eller hur viktig personalen var. Vi når inte upp till en normal bemanning och klarar inte ens en julledighet med ett par virus i omlopp, säger han. 

Regiondirektören Åsa Bellander och hälso- och sjukvårdsdirektören Maria Strandberg håller dock inte med. I en gemensam kommentar skriver de att man bland annat byggt upp en ny och tydligare krishantering med utgångspunkt från erfarenheterna från pandemin, men att tillgång till rätt kompetens, medarbetare och chefer på vårdgolvet alltid är avgörande. På andra punkter ger de Lars Rocksén rätt.

»Den kritik som framförs kring vårt beslutsfattande och val av lösningar och arbetssätt finns det i delar fog för. Våra förberedelser innan pandemin handlade om kortvariga kriser eller akuta situationer, covid var något helt nytt. Vi ska påminna oss om att ingen då visste omfattning, behandlingsmetoder eller komplexiteten i utmaningen som samhället i allmänhet och vården i synnerhet skulle möta«, skriver de.