Läkaren som själv låg på Iva: »Det var härligt att se vården mobilisera«

Tre gånger har Henrik Sjövall lurat döden. Två gånger då han drabbades av subaraknoidalblödning, en mycket allvarlig form av hjärnblödning, och så när han låg på Iva med lungorna fulla med blodproppar efter att ha insjuknat i covid.

När det som sedan skulle visa sig vara en pandemi bröt ut jobbade Henrik Sjövall på HTA-centrum på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Han satt dessutom i sjukhusets ledningsgrupp, som representant för Sahlgrenska akademin.

– Tre av oss på HTA centrum fick ett lite speciellt uppdrag, att följa covidlitteraturen och skriva en kort sammanfattning till sjukhusledningen varje vecka. Det bara vällde in artiklar ett tag. Det kunde vara 500 nya artiklar på en vecka som man skulle sitta och bläddra igenom. De flesta var väldigt dåliga. 

Han minns en turbulent tid då mycket handlade om att peka ut syndabockar – en storm som han tycker piskades upp av medierna.

– Jag tänkte: »Har folk förlorat förståndet?« Jag var aldrig så rädd för covid, för mitt intryck var att de flesta faktiskt inte blev så sjuka.

Senare samma år gick Henrik Sjövall i pension – och insjuknade i covid.

– Det började strax före jul. Jag fick lite övre luftvägssymtom efter att ha spelat tennis. Jag visste att sonen till en av dem jag spelade med var sjuk i covid. Jag tog ett test och det var positivt – men jag kände mig inte speciellt sjuk.

I mellandagarna började han känna sig lite mer andfådd än vanligt. Ambulans tillkallades, men eftersom syremättnaden bedömdes okej och han inte kände sig så sjuk så fattades beslut om att avvakta.

– Nästa förmiddag kollapsade jag. Bara ramlade ihop. Ambulanshelikoptern var upptagen, så jag fick åka ambulansbåt in och sedan vidare till sjukhus, säger Henrik Sjövall, som bor på ön Donsö i Göteborgs skärgård.

Han lyckades förhandla sig till att få komma till Sahlgrenska universitetssjukhuset eftersom han hade ett retledningshinder på hjärtat, vilket skulle kunna tyda på en infarkt.

– Jag ville komma till Sahlgrenska, efter-som de gör PCI även på nätterna. Sedan visade det sig ju att huvuddiagnosen var något annat än en hjärtinfarkt.

Henrik Sjövall fick vänta länge på akuten, men efter jourbyte skickades han på en urakut spiraldatortomografi, eftersom läkaren misstänkte att lungornas kärl var fulla av blodproppar – en komplikation som man kunnat se hos covidpatienter.

Misstanken visade sig stämma. Henrik Sjövall lades in på Iva och fick efter noga övervägande trombolys. Allt gick bra, och efter ett dygn kunde han flyttas till en intermediärvårdsavdelning.

– Jag kommer aldrig att glömma vården där. Alla hade samma uniform. Läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna såg likadana ut i de där rymddräkterna, och det var inte så himla noga vad man hade för yrkestitel. Det var så härligt att se vården mobilisera. Hierarkierna var borta och man hjälptes åt efter bästa förmåga, säger Henrik Sjövall.

Efter några dagar där och ytterligare en tid på en avdelning för utskrivningsklara patienter fick han komma hem. 

I dag är han helt återställd, kanske till och med i lite bättre form än före pandemin. Han berättar om tennis, långfärdscykling och träning på gym.

– Jag har haft en himla tur. Jag fick trombolys i rätt läge. Jag måste ta blodförtunnande behandling livet ut, men det gör jag gärna, bara jag slipper den här resan igen.

Hur har du påverkats av allt det här?

– Det här har påverkat mig såtillvida att jag inte är rädd längre. Jag brukar säga: »Jag har hälsat på Karon tre gånger, och han verkar inte gilla mig.« Jag är nog rätt seg. Dessutom är jag en hopplös optimist.

Erfarenheterna har också gett honom ett grundmurat förtroende för vården.

– Jag köper inte snacket om att vården håller på att falla samman. Problemet är att vi har krokiga vägar till diagnostik. Men när du väl är där du ska vara så är det världsklass. Det är inget snack om det, säger Henrik Sjövall.

Under pandemin talades det mycket om att hålla fast vid den sömlösa vården och lagarbetet när stormen bedarrat. Enligt Henrik Sjövall har det kanske inte blivit riktigt så.

– Det där går ju egentligen bara att få till i krissituationer. Jag som bor ute på en ö brukar använda uttrycket: »När något är systemhotande så slutar vi tjafsa och spelar de kort vi har«, säger han och fortsätter:

– Men jag tror att det haft ett värde för vårdpersonalen att se att om det blir riktigt eländigt – då håller vi ihop. Från covid tror jag många tar med sig att det faktiskt går att bedriva lagarbete, även på ett stort sjukhus, om det blir nödvändigt. Pandemin blev en sorts stresstest för svensk sjukvård, och som jag ser det så höll den för trycket.

Tror du att det var många som tvivlade på det?

– Ja, det tror jag faktiskt. 

Hur tror du att det blir vid nästa kris?

– Då kommer samma sak att hända igen. Vi kan hantera det. Kanske till och med lite kvickare, för nu vet vi hur vi gjorde sist.