Läkarförbundet har sammanställt en rapport som visar hur väl förberedda läkare är inför en eventuell kris eller krig. Och enligt medlemmarnas svar från beredskapsenkäten våren 2024, vilka kom från 1 705 läkare (en svarsfrekvens på 38 procent), är det bara 1 av 3 läkare som känner till hur arbetet på deras arbetsplats ska bedrivas i kris eller krig.
Läkarförbundet lyfter fram det faktum att alla regioner ska ha krisplaner enligt lag samt att personalen ska veta hur de ska agera i olika krissituationer. Enligt de svarande läkarna ser det inte riktigt ut så. Endast 34 procent känner till att det finns en krisplan och 22 procent svarar att en plan saknas – och resten vet inte.
Samtidigt uppger 42 procent av läkarna att de har »ganska god kännedom« om vad de förväntas göra vid en akut kris eller krig. Nästan lika många, 40 procent, har dock en »ganska dålig kännedom«.
Hur kan man förklara det?
– Det kan nog finnas flera förklaringar. Jag tror att många läkare, genom sin långa yrkeserfarenhet, har en ganska god uppfattning om vad som behöver göras vid en kris. Men läkare som är tidigt i karriären kan nog känna sig mer osäkra på vad som förväntas av dem. Sedan kan det givetvis också variera från arbetsplats till arbetsplats hur mycket man diskuterar beredskapsfrågorna och hur väl förberedd man känner sig, säger Sofia Rydgren Stale.
När det kommer till krisövningar uppger endast 14 procent att de fått öva under de senaste 12 månaderna. Rapporten konstaterar också att det är en lite större andel läkare som får möjlighet att öva på krissituationer om deras chefer är läkare jämfört med om de inte är det.
Varför är det så viktigt att få öva?
– Det är först när vi övar som vi får möjlighet att se om våra teoretiska kunskaper och planer håller i mötet med verkligheten. Det är precis som med allt annat. Genom övning uppnår du färdighet. Vi kommer att behöva prioritera på ett annat sätt än i ett normalläge och det måste man träna på.
I rapporten nämner ni också att Sveriges medlemskap i Nato påverkar – på vilket sätt?
– Natomedlemskapet innebär att svensk sjukvård, vid sidan av sitt vanliga uppdrag, också ska ha kapacitet att ta emot ett stort antal skadade människor. Även sjukhusen måste byggas om och anpassas till ett masskadescenario. Vi måste också ha en beredskap att kunna bedriva sjukvård på andra platser än i dag. Det är icke förhandlingsbara krav som vi måste leva upp till.
Läkarförbundet redovisar också i rapporten att primärvården inte är lika involverad i beredskapsarbete som sjukhusläkare är:
Sämst är resultatet från privatläkarna, vilket visar att även privata vårdföretag behöver involveras i högre grad i beredskapsarbetet, konstaterar rapporten. Det framgår också att det finns stora regionala skillnader, men att det statistiska underlaget är för litet för att kunna dra några slutsatser.
Rapporten konstaterar därtill att sjukvården inte lärt sig tillräckligt av coronapandemin. 42 procent av de svarande läkarna är på arbetsplatser som inte förbättrat sin förmåga, varav 10 procent anser att den har försämrats.
– Tyvärr visar det att våra beslutsfattare inte lärt sig av de erfarenheter som vi fick under pandemin. Den absolut avgörande faktorn för vårdens beredskap är att det finns tillräckligt med vårdplatser och personal som fått utbildning och övning. Det måste finnas marginaler i vardagen som gör att vi kan växla upp vid en kris. Det fanns det inte innan pandemin och det finns det fortfarande inte.
Läkarförbundet gör den samlade bedömningen att läkare måste få möjligheten att öva i större utsträckning och kräver att staten behöver »ta ett större helhetsansvar för styrning och samordning av Sveriges 21 regioner«. Läkarförbundet vill också att det byggs in »luft« i systemet för ökad robusthet, att läkare ges en aktiv roll i beredskapsarbetet, att läkare får mer utbildning och övning i krisberedskap, att alla regioner utser minst en ansvarig beredskapsläkare samt att det ska finnas ett »gott och medicinskt kompetent ledarskap i hela styrkekedjan«.
Hur ska ni få gehör för dessa förslag?
– Beredskapsfrågan finns med när vi träffar politiker, beslutsfattare och journalister och den ingår naturligt i vårt påverkansarbete om fler vårdplatser, fler fasta läkare i primärvården och bättre arbetsmiljö och villkor för läkarna. Fungerar inte sjukvården i fredstid så kommer den inte göra det vid en större kris eller krig, säger Sofia Rydgren Stale.
Läs även:
Kompetensförsörjning viktigaste frågan i kris enligt Rydgren Stale
