En kvinnlig patient hade vårdats inom slutenvårdspsykiatrin under frivilliga former, men efter en tid bedömde överläkaren att kvinnan var i behov av elbehandling. Hon motsatte sig vården och därför bestämdes att hon skulle tvångsvårdas. Kvinnan valde att överklaga beslutet.

När hennes överklagan togs upp i rätten hade fyra dagar gått sedan beslutet om tvångsvård fattats. Senast fyra dagar efter ett sådant beslut måste också läkaren enligt lag ansöka om förlängning. Överläkaren menar att han lämnade en muntlig begäran om förlängning när han förklarade för rätten varför tvångsvården behövde fortgå. Han uppfattade det också som att förvaltningsrätten gick på hans linje om kvinnans behov av fortsatt vård.

»Chefsöverläkaren och rättens sakkunniga läkare anser att det är nödvändigt att den slutna vården (…) fortsätter eftersom hennes psykiska tillstånd är väsentligen oförändrat. Förvaltningsrätten finner inte skäl att göra någon annan bedömning«, står det i domen. »För att inte riskera att den pågående nödvändiga vården avbryts måste vården säkerställas genom sluten tvångsvård ytterligare en tid.« Kvinnans begäran om att tvångsvården skulle upphöra avslogs därmed.

Överläkaren gick ifrån förhandlingen övertygad om att två olika frågor hade avhandlats; dels kvinnans överklagande, dels en förlängning av tvångsvården.

– Domen ger stöd för att tvångsvårdskonverteringen var korrekt och att tvångsvården behövde fortsätta. Att tvångsvård och behandling löper på i väntan på dom är i sig inget konstigt, så är praxis, säger han till Läkartidningen.

Men efter en vecka uppmärksammas överläkaren av en sekreterare på att de inkomna handlingarna från förvaltningsrätten enbart handlar om patientens överklagande – inte om någon förlängning av tvångsvården. I praktiken innebär det alltså att kvinnan under en veckas tid hade tvångsvårdats utan något lagstöd. Läkaren har i förhör beskrivit hur han genast tog kontakt med kvinnan och berättade om misstaget och förklarade att hon var fri att gå hem om hon så önskade. Hon valde dock att fortsätta med behandlingen.

Efter det inträffade kontaktade kvinnan sjukhuset för att fråga om någon avvikelse skrivits, men förstod att så inte skett. »Jag tyckte ändå att det var ett ganska stort misstag«, har hon sagt i förhör. Så småningom kom hon i kontakt med Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, som valde att åtalsanmäla läkaren för tjänstefel. »Psykiatrisk tvångsvård är förenad med betydande inslag av myndighetsutövning mot den enskilde och innebär inskränkningar i dennes grundläggande fri- och rättigheter. Det är därför av största vikt att det formella krav som finns kring tvångsvården följs«, skrev Ivo i anmälan.

Nu står det klart att anmälan gått vidare till åtal. Enligt stämningsansökan har läkaren genom oaktsamhet underlåtit att ansöka om medgivande till fortsatt tvångsvård. Därmed har också patienten, utan samtycke, genomgått ECT-behandling.

– På ett personligt plan är det omskakande att bli åtalad för ett händelseförlopp där man i varje steg har handlat med de bästa intentioner och i god tro om att ha agerat korrekt. Dessutom i ett sammanhang som är ett av de allra svåraste som man kan möta som slutenvårdspsykiater, säger överläkaren.

På grund av patientsekretess och av respekt för den juridiska processen kan han inte gå in på alla detaljer, men anser att åtalet »kan uppfattas missriktat utifrån både händelseförlopp och yrkesetik«.

– Vi befinner oss i en situation där det mer eller mindre är ord mot ord, domarens upplevelse som ställs mot min upplevelse.

Rådmannen i sin tur säger i polisförhör att varken han eller protokollföraren uppfattade någon muntlig begäran om förlängning:

– Om läkaren uppfattar att han har gjort en sådan begäran så har inte vi uppfattat det som en sådan begäran i vart fall, säger han. Vi skulle ha antecknat i domen om läkaren ville ha det prövat.

Överläkaren anser dock att formerna för denna typ av rättegångar behöver förbättras.

– Förvaltningsrättsförhandlingarna hos oss hålls tyvärr regelmässigt över videolänk, med återkommande tekniska problem och stor risk för oklarheter, något som vi på kliniken har anfört vår oro för. Vissa domare är mycket noga med att omsorgsfullt förklara vad rätten ska ta ställning till och inte, och hur det går till, medan andra rättegångar är ytterst summariska, där patienten själv inte hänger med i vad som sker, trots att det är för deras rättssäkerhet som rättegången hålls.

– När man hamnar i det här ytterst speciella läget, där tvångsvården löper ut samma dag som ett överklagande ska prövas, så förväntar jag mig klargöranden från domarens sida. Man kan förklara att vi bara har förhandlat själva överklagandet, och att tvångsvården löper ut redan vid midnatt, långt tidigare än domen förväntas meddelas. »Så vill ni ha en förlängning får ni begära det«. Men någon sådan vägledning gav inte domaren.

Han tror också att förekomsten av just elbehandling kan vara en anledning till att åtal väcktes överhuvudtaget.

– Det var en förvånande stor del av gärningsbeskrivningen när jag blev förhörd. Elbehandling är en evidensbaserad, livräddande behandling för våra allra svårast sjuka patienter, men vi vet att en negativ bild av behandlingen lever kvar. Och det låter särskilt fult att någon har fått elbehandling under tvång, även om lagen inte gör någon skillnad på olika behandlingsformer.

Patienten i fallet har berättat i förhör hur hon valde att fortsätta med elbehandlingen men att hon i efterhand ångrar sig. Hon var dock rädd att det skulle göra större skada om hon avbröt behandlingen än om hon fullföljde den.

Överläkaren säger till Läkartidningen att han inte vill framstå som att han viftar bort allvaret i det inträffade, och att han hyser stor respekt för det särskilda förtroende och ansvar som läggs på sjukvården när det kommer till svår och livshotande psykisk sjukdom. Men han bekymrar sig över konsekvenserna, både för egen del och för läkarkåren i stort.

– Det oroar mig att åtalet kan avskräcka nuvarande och framtida specialister i psykiatri från att axla det ansvar som krävs för att systemet kring tvångsvård ska fungera, säger han.

Något datum för rättegång är ännu inte satt. Straffet för tjänstefel är böter eller fängelse i högst två år.