Nu börjar tionde året för Djalali i iranskt fängelse

Den 25 april markerar att Ahmadreza Djalali går in på sitt tionde år i iranskt fångenskap. Han greps 2016 under en resa där han skulle föreläsa om katastrofmedicin, det ämne han doktorerat i vid Karolinska institutet. 2017 dömdes han till döden för spioneri, en dom som fastställdes 2018. Sedan dess har läkaren ständigt levt med hotet att domen ska verkställas.

I ljudmeddelanden till den belgiska nyhetskanalen VRT och till människorättsorganisationen Amnesty, säger Ahmadreza Djalali att han är vid bristningsgränsen nu efter nära 3 300 dagar i fångenskap. Han uppmanar EU och den svenska regeringen att göra mer för att få honom fri.

– Annars dör jag här, antingen genom avrättning eller sjukdom, säger han i inspelningen.

Ahmadreza Djalali påminner om att FN:s råd för mänskliga rättigheter har beskrivit hans fängslande och dom som godtyckliga och ett resultat av ett tvingat erkännande och en orättvis rättegång, och att tillvaron i iranskt fängelse bara kan liknas vid tortyr.

Hans tid i fångenskap har också präglats av sjukdom. Han nämner sviktande hjärtfunktion, magkatarr och tarmproblem, gallsten, synrubbningar, allvarlig viktminskning, ihållande huvudvärk, tappade tänder, hudåkommor och generell svaghet.

I inspelningen lyfter Ahmadreza Djalali också den psykiska tortyr som hans familj får utstå. Speciellt nämner han ett par händelser där iranska myndigheter konkret hotat att verkställa dödsstraffet; båda i anslutning till rättegångar mot iranska medborgare i Belgien och Sverige, exempelvis den mot Hamid Noury i Stockholm som gällde folkrättsbrott i Iran, med syftet att påverka rättsprocesserna i respektive land.

Människorättsorganisation Scholars at Risk uppmärksammar också nioårsdagen av Ahmadreza Djalalis fängslande. I en intervju berättar hans dotter, som studerar till läkare, och hans fru om hur fängslandet påverkat familjen. Men hans dotter, som valt att vara anonym, berättar också om hur hennes pappa trots situationen stöttar henne i hennes studier.

– Han uppmuntrar alltid mig att lära mig så mycket som möjligt medan jag är på läkarutbildningen så att jag kan hjälpa så många människor som möjligt. Han har verkligen påverkat mig i det avseendet.

Kommunikationen mellan Ahmadreza Djalali och hans familj har varierat stort under de nio åren. Ibland har han varit i isoleringscell i månader. I dagsläget tillåts regelbundna telefonsamtal.

Dottern berättar också om hur pappans fängslande chockade familjen. Han har aldrig uttryckt sig politiskt mot Iran eller kritiserat regimen, säger hon.

– Därför blev vi så chockade och trodde att hans gripande var ett misstag. Han var fokuserad på sin medicinska karriär och humanitära insatser, snarare än på att blanda sig i politiken. Trots utmaningarna har hans engagemang för att hjälpa andra förblivit centralt i hans liv och värderingar.

Den bilden har också läkarkollegan Gerlant van Berlaer, belgisk pediatriker som också specialiserat sig i katastrofmedicin, som lärde känna Ahmadreza Djalali via det italienska universitetet Piemonte Orientale. Där var båda verksamma när nyheten om Ahmadreza Djalalis fängslande kom.

– Det var så klart en chock för fakulteten, för vi visste att Ahmadreza var en mjuk och omtänksam person. Han är inte den sorts person som är kapabel till spionage eller terror, säger Gerlant van Berlaer till Läkartidningen.

Båda har dessutom en anknytning till universitetet VUB i Bryssel, där Gerlant van Berlaer senare blev professor. Det var med dessa universitetskopplingar och Gerlant van Berlaers kontakter med journalister genom sitt lokalpolitiska engagemang, som han började arbeta för att uppmärksamma svensk-iranierns fall för nio år sedan. Nu har han tillsammans med Amnesty och en belgisk tidskrift för läkare gjort en kampanj för att markera att Ahmadreza Djalali suttit fängslad i nio år.

Tidskriftens nära 12 000 läsare, företrädesvis allmänläkare, har fått en plansch med det senaste numret som de kunnat sätta upp sina mottagningar. En digital version har också tagits fram för att visa på skärmar i väntrum och personalrum på landets sjukhus.

– Vi försöker åtminstone visa de iranska myndigheterna att vi bryr oss, att vi inte glömmer, och att vi inte tycker detta är rätt. Vi vet att påverkan möjligen är liten, men varje gång vi protesterar eller lämnar över en namninsamling med över 100 000 underskrifter noterar de detta i Iran, säger han och fortsätter:

– Vi vet detta, för att domaren [i den iranska rättegången, red anm] frågade varför det är sådan uppståndelse i Italien och Belgien. De visste inte att Ahmadreza hade en koppling till våra länder. Och Ahmadreza vet att vi protesterar och det ger honom styrka att överleva.

Men Gerlant van Berlaer påpekar också att uppmärksamheten känns lite dubbel. Å ena sidan ger det uppmärksamhet åt fallet och hopp åt Ahmadreza Djalali. Å andra sidan kanske det höjer Ahmadreza Djalalis värde som förhandlingsobjekt för den iranska regimen.

Apropå förhandlingar tycker Gerlant van Berlaer, likt Ahmadreza Djalali och hans familj, att både den svenska och belgiska staten agerat fel i fångutväxlingar som de båda länderna gjort. Belgien fick ett antal personer, även icke-belgare, växlade mot den iranske diplomaten Asadollah Assadi som dömts till 20 års fängelse för försök till mord och inblandning i terrorism. Och Sverige fick EU-tjänstemannen Johan Floderus och svensk-iranske Saeed Azizi växlade mot den före detta iranske tjänstemannen Hamid Noury, som dömts för folkrättsbrott till livstids fängelse av Stockholms tingsrätt. I ingen av utväxlingarna kom Ahmadreza Djalali med.

– Jag förstår att förhandlingarna var svåra. Men de visste att om Djalali inte ingick i överenskommelserna skulle det bli väldigt svårt att få honom fri i framtiden, säger Gerlant van Berlaer.

Sveriges hållning kan dock ha ändrats något. I en debattartikel i Läkartidningen för några dagar sedan skriver Annika Östman Wernerson, rektor vid Karolinska institutet, och Stefan Svallfors, ordförande för Akademiernas kommitté för mänskliga rättigheter, att det är »hoppingivande att man inte längre fokuserar på den tysta diplomati som man tidigare konsekvent hänvisat till«. De tycker sig se ett upptrappat diplomatiskt engagemang.

Gerlant van Berlaer välkomnar också det. Men han tror att det behövs mer.

– Europa borde tala med enad röst mot Iran och säga att vi inte kan göra affärer med Iran, vi kan inte ha vetenskapliga utbyten, vi kan inte förhandla med Iran så länge inte personer med anknytning till Europa släpps. Man måste visa Iran att man inte accepterar det längre. Men av någon anledning händer inte det. Det är ekonomi, det är geopolitik – men vi pratar om människor, familjer som krossas.

När Läkartidningen frågar Utrikesdepartementet om en kommentar, hänvisar departementet till ett uttalande som utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) gjort på regeringens webbplats på fredagen. Där skriver hon att Ahmadreza Djalalis sviktande hälsa är alltmer oroande och att regeringen kräver att Iran omedelbart ska frige Ahmadreza Djalali av humanitära skäl. »Ahmadreza Djalali och hans anhöriga ska veta att mitt och regeringens arbete för att få honom fri fortsätter med full kraft. Sverige och EU fortsätter att bidra till ett starkt internationellt tryck mot Iran«, skriver Maria Malmer Stenergard.

Läs även:
Irans ambassadör kallad till UD efter oroande signaler om Djalalis hälsa
Ahmadreza Djalali: »Inga åtgärder har vidtagits för att ta hem mig«
3 000 dagar har gått sedan läkaren Ahmadreza Djalali frihetsberövades
Svårare att få hem Ahmadreza Djalali från Iran efter fångutväxlingen
Åtta år sedan Djalali frihetsberövades
WMA vädjar till Iran och omvärlden om Ahmadreza Djalalis frigivning
Ytterligare 30 000 underskrifter lämnas till stöd för Djalali
Oro för Ahmadreza Djalali efter verkställd dödsdom i Iran
Sju år sedan fängslandet – Djalalis fru i Belgien för att träffa politiker
Djalalis fru kritiserar EU för passivitet
Ahmadreza Djalali opererad akut
KI-rektorns budskap på Djalalis 50-årsdag: Släpp honom fri