– När vi har tittat på sjukskrivna läkare och sjuksköterskor och skamkänslor kring deras sjukskrivning, så finns det nästan inte bland sjuksköterskor. De har inget problem att prata om det, medan 20 procent av läkarna kände skam, så det är mycket vanligare bland läkare, säger Emma Brulin, docent i arbets- och miljömedicin på Karolinska institutet, som bland annat forskar kring psykosociala riskfaktorer i arbetsmiljön och stressrelaterad ohälsa.
– Det här är ett mönster som vi också ser i andra länder. Det är inte bara i Sverige som vi ser att det finns mycket stigma bland läkare. Man ska klara av sitt jobb, man ska inte känna att man är stressad över sitt jobb. Det finns både en samhällelig och en individuell press kring det. Bland de läkare som vi träffar, som har blivit sjukskrivna, beskrev många att »Jag som läkare borde ju förstå vad det handlar om, men man gör inte det utan man bara kör på, och sedan går man in i väggen.«
Psykiatern Violeta Jovanovic, som har lång erfarenhet av att behandla läkare med psykisk ohälsa, delar den uppfattningen.
– Jag tror absolut att det finns ett stigma, även om det har blivit mycket bättre de senaste tio åren. Man är mer öppen kring psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Jag tror att det har blivit bättre inom sjukvården, men jag tror absolut att det hänger kvar. Det har blivit mer öppet, men inte tillräckligt. Man kan vara rädd att berätta eftersom man kan uppfattas som psykiskt sjuk, säger hon.
Johan Styrud, ordförande i Stockholms läkarförening, har många kollegor som har återgått i arbete efter att ha behandlats hos Ersta eller Capio, och han är mycket kritisk till att möjligheten nu har försvunnit för läkare att få tillgång till en vård som har visat sig fungera bra. Även Johan Styrud tror att läkare kan vara mer oroliga för omgivningens reaktioner än andra, om de drabbas av psykisk ohälsa.
– Det finns fortfarande kvar en Stålmannen-mentalitet bland läkare, kanske mer i min generation än bland yngre, men vi är lika sköra som alla andra, säger han.
En sådan mentalitet i kombination med rädsla för vad andra läkare ska tycka ökar risken att den behandling man behöver blir försenad. Därför är det viktigt att man som läkare är uppmärksam på sina kollegors mående, säger Violeta Jovanovic.
– Läkare borde definitivt vara bättre på att ta hand om varandra. Jag vill tro att stöd finns, men läkare är kanske inte så jätteöppna i att söka stöd. Det kan vara så att man larmar när det har gått för långt, säger hon.
– Som kollegor på en arbetsplats inom vården får vi inte missa om en kollega mår dåligt. Det är inte en lätt fråga, och man kan känna sig obekväm, men det är bättre att fråga än att låta bli.
– Om man uppmärksammar att en kollega mår dåligt kan man fråga: »Behöver du prata med någon? Jag ser att du kanske är lite ledsen.« Det finns många sätt, bland annat beroende på hur nära kollegan man står och hur mycket man vet. Man ska definitivt inte släppa det, man får inte backa direkt och måste finnas där. Man ska inte säga »Du behöver hjälp«, utan fråga »Behöver du hjälp?«.
Hon påtalar även vikten av att den som får frågan av en kollega har ett ansvar att agera på rätt sätt – oavsett om frågan är berättigad eller ej.
– De flesta skulle reagera med tacksamhet, tror jag. »Tack för att du frågar, men jag har bara haft en dålig dag.« Annars är risken att ingen vågar fråga när någon verkar må dåligt.
Läs även:
»Viktigt ta hand om våra vårdande kollegor«
