– Behovet finns, jag tror inte att det kommer att vara mindre om fem år. Det är viktigt att ta hand om våra vårdande kollegor. Hela samhället har nytta av att vi tar hand om dem som tar hand om andra, säger psykiatern Violeta Jovanovic, som jobbade både på Ersta och Capio.
En annan läkare som också flyttade med från Ersta till Capio, men i egenskap av patient, är Carl Tevell.
De första symtomen kom för omkring 20 år sedan, när Carl Tevell drev en egen primärvårdsmottagning utanför Stockholm. Utöver läkarjobbet hade han personalansvar och täta kontakter med landstinget, som huvudmannen hette på den tiden, bland annat för att förhandla om den ekonomiska ersättningen. Till slut blev det för mycket. Han började självmedicinera, men tillvaron blev allt mörkare. Det var nära att det slutade där, men vändningen kom när han fick träffa specialister med erfarenhet av att behandla sjukvårdspersonal med yrkesrelaterad utmattning. Även han är kritisk till att det inte längre finns någon psykiatrisk öppenvårdsklinik för vad han kallar »sjukvårdande personal«.
– Jag drev nog mig själv hårdare och blev kanske sjukare än vad andra har blivit, eftersom jag hade gått i personlig konkurs om jag vek ner mig, så jag pressade mig stenhårt för att få det här att fungera. Man skulle ju betala löner i slutet av varje månad.
En kollega, som uppmärksammade att allt inte stod rätt till, föreslog att Carl Tevell skulle sjukskriva sig. Han fick också remiss till en utmattningsmottagning, men väl där fortsatte stressen.
– Det var en väldig blandning av människor och jag hamnade i något slags gruppterapi, och det slutade med att jag nästan var behandlande person. Jag tyckte att jag såg sambanden klart: »Det här gäller inte mig, det gäller någon annan«, säger Carl Tevell och lägger till att sjukskrivningen i sig ändå hade en viss effekt.
– Vilan gjorde att jag blev bättre, och jag tänkte att »Då börjar jag väl att jobba igen då«. Då fick jag ett återfall. Det var då jag hamnade i »det mörka rummet«. Det var kolsvart. Jag blev bara sämre och sämre och sämre, månad efter månad. Det var på något sätt som om jag släppte taget och gav upp. Jag hade symtom i form av fysisk orkeslöshet, jag kunde inte gå upp för en trappa, jag hade en brännande känsla i huvudet. Det var som om det kokade i huvudet. Det var jättemärkligt, men det var reellt. Jag tålde inga ljud, jag var tvungen att sitta med hörlurar när jag åt middag med familjen. När det var som värst låg jag i fosterställning i nästan två månader i ett mörkt rum i källaren hemma.
2006 hamnade han slutligen på Ersta sjukhus. Alla patienter på den psykiatriska kliniken jobbade inom så kallade kontaktyrken, merparten av dem inom sjukvården.
– Jag blev emottagen på ett otroligt professionellt sätt. Det var fokus på sjukvårdspersonal. Det var väldigt erfaren personal som hade ett specialintresse för detta, och de hade en mognad – det var ingen 27-årig psykolog, utan någon med tyngd. De hade en plan och en förståelse för sjukdom korrelerat till arbetsplatsen. Det lades upp ett program och medicinering för första gången, och det var antidepressiv medicinering. När man sitter med en kollega som har tyngd – de bortser liksom från att jag är doktor, det spelar liksom ingen roll. Annars är det många gånger att man blir lite kollegialt behandlad när man kommer i kontakt med sjukvården – de förutsätter att jag ska känna till saker och ting.
Eftersom Ersta var fristående från den ordinarie sjukvården behövde de läkare som var patienter inte oroa sig över att hamna hos någon de riskerade att stöta ihop med på sin egen arbetsplats.
– Psykiatri är ett speciellt område, och här berättar man ibland om väldigt svåra och känsliga saker som man kanske inte vill att en kollega som arbetar på samma arbetsplats ska känna till, säger Violeta Jovanovic och lägger till att de flesta läkare också skulle känna olust om de träffade på en av sina egna patienter i väntrummet.
Den sista december 2018 stängde kliniken, sedan regionens avtal med Ersta löpt ut, och Capio tog över ansvaret för den psykiatriska öppenvården för sjukvårdspersonal. Jämfört med verksamheten på Ersta var uppdraget rejält bantat. Under de knappt fyra år som Violeta Jovanovic jobbade på Ersta behandlade kliniken uppskattningsvis 2 000 patienter som var yrkesverksamma inom sjukvården.
På Capio handlade det om omkring 250 patienter. Förutom fysiska besök arbetade kliniken även med digitala verktyg. Patienterna remitterades till den psykiatriska öppenvården. Carl Tevell fick remiss till en klinik i sin hemkommun.
– När jag kom dit satt åtminstone 20–25 personer i väntrummet, och sannolikheten att någon av dem var patient till mig var väldigt stor. I så fall vet alla var jag går någonstans och vad jag har för problem och tänker att det kanske inte bara är utbrändhet, utan något annat, säger han.
Violeta Jovanovic konstaterar att det problem Carl Tevell beskriver är reellt. Problemet är dessutom mer påtagligt för läkare som inte bor och jobbar i någon av storstäderna, säger hon.
– Det är svårare i en liten stad där alla känner alla. I Stockholm finns ändå alternativ, bland annat en del mindre privata mottagningar. Utanför Stockholm är risken att bli igenkänd större. Var ska den som jobbar på det enda sjukhuset i ett mindre samhälle söka hjälp? Det är viktigt att det finns någonstans i landet där man kan ha en läkare som har digitala verktyg så att man inte behöver åka till Stockholm med jämna mellanrum.
Forskning visar att de problem som Carl Tevell och Violeta Jovanovic beskriver är välkända – och inte bara i Sverige.
– Speciellt när det gäller psykisk ohälsa. Det finns väldigt mycket stöd för det också i internationella studier. Som läkare vill man inte gå till en klinik där man kanske måste sitta i samma rum som sina patienter, eller att det ska komma in i journalen, som någon annan kan komma åt, att man kanske ska förlora sitt vårdavtal för att man har psykisk ohälsa, säger Emma Brulin, docent i arbets- och miljö-medicin på Karolinska institutet, som bland annat forskar kring psykosociala riskfaktorer i arbetsmiljön och stressrelaterad ohälsa.
Även hon är kritisk till att möjligheten för läkare med psykisk ohälsa att få vård som de känner sig trygga med först urholkades och sedan försvann.
– Som läkare vill man kanske inte gå till primärvården eller företagshälsovården, för där träffar man kanske sina kollegor. Därför behövs en mer anpassad typ av företagshälsovård, som är riktad till hälso- och sjukvårdspersonal och som är fristående från regionen.
Forskningen visar att problemet med psykisk ohälsa bland läkare är omfattande. En longitudinell studie av svenska läkare, som Karolinska institutet först gjorde 2021 och därefter med 18 månaders mellanrum, visar att 6 procent av de kvinnliga läkarna tillhör högriskgruppen för åkommor som i sin tur kan leda till en diagnostisering av utmattningssyndrom (det blev nyligen klart att den diagnosen försvinner i ICD-11), anpassningsstörningar och annan stressrelaterad ohälsa. Bland manliga läkare är andelen något lägre: 4 procent. Regionanställda läkare ligger dubbelt så ofta i riskzonen som läkare på privata sjukhus och kliniker, 6 procent jämfört med 3 procent.
– Vi ställer 23 olika frågor om symtomkarakteristika som man kan uppleva. Sedan lägger vi ihop det, och har man över ett visst värde är sannolikheten hög för att man blir diagnostiserad med utmattningssymtom om man träffar en läkare. Vi ser att om man skattar högt ett år ökar risken för att man är sjukskriven året efter, säger Emma Brulin.
Studien visar även att risken att drabbas står i omvänd proportion till antalet år i yrket. Bland läkare med högst fem års klinisk erfarenhet ligger 10 procent i riskzonen. Bland läkare med mer än 15 års klinisk erfarenhet ligger 4 procent i riskgruppen.
Forskning visar också att läkare som inte har en partner löper dubbelt så stor risk att drabbas som läkare som har en partner, 11 procent jämfört med 5 procent.
– Det vi ser är att ohälsan är större i de yrken där man har långvarig kontakt med patienter, till exempel inom primärvård och psykiatri, än i de yrken där man går in och gör en insats innan patienten får gå vidare till nästa instans, säger Emma Brulin.
– En av de mest tydliga faktorerna som hänger samman med utmattning är det vi kallar illegitima arbetsuppgifter, det vill säga det onödiga och irrelevanta arbetet och obalans mellan krav och belöning.
Att resurserna för psykiatrisk vård riktad till sjukvårdspersonal har varit knappa är något som även Emma Brulin har märkt.
– Vi hade ett regeringsuppdrag där vi behandlade läkare och sjuksköterskor som var sjukskrivna för stressrelaterad ohälsa. Det första året var 2021, och vi har haft tre grupper. Det var ett specifikt pilotprojekt, men vi har fortfarande många som hör av sig och frågar om vi kan hjälpa dem. »Jag har problem och jag får inte hjälp någonstans. Snälla, kan ni hjälpa mig?« Men vi kan tyvärr inte hjälpa någon nu. Vi har inte något projekt längre, även om det finns ett behov av ett sådant.
Avsaknaden av psykiatrisk vård som läkare känner sig bekväma med kan även få andra konsekvenser. Internationella studier indikerar att läkares mående kan kopplas till patientutfallet.
Emma Brulin anser därför att arbetsgivarna tänker kortsiktigt som inte tillhandahåller en psykiatrisk vård som läkare och sjuksköterskor känner sig trygga med.
– Det är därför vi försöker göra mer forskning för att koppla samman ohälsa och dålig arbetsmiljö med patientsäkerhet och vårdkvalitet, i något slags förhoppning att det är ett sätt att belysa att mer fokus behövs på dem som utför vården och inte bara på utfallet.
Violeta Jovanovic är inne på samma linje: arbetsgivarna måste bli bättre på att erbjuda en bra arbetsmiljö, och om någon i personalen ändå drabbas av ohälsa måste personen snabbt få behandling.
– Om du åker till akuten med bröst-smärta, vill du då helst träffa en läkare
som är pigg, skarp, tar hand om dig
eller en som är trött och frånvarande? Vad är sannolikheten att läkaren som inte mår bra missar din hjärtinfarkt? Om vi tar hand om dem som tar hand om oss när vi blir sjuka har vi båda att vinna.
Läs även:
»Vi läkare är lika sköra som alla andra«
