Själva tillverkningen är inte problemet, utan vad som händer efter att läkemedelsrester hamnat i toaletten. »Vissa av dessa mikroföroreningar är även i låga koncentrationer, i mikrogram per liter eller lägre, farliga för folkhälsan och för miljön«, står det i direktivet.

För att minska halterna av sådana mikroföroreningar i avloppsvatten krävs att alla större avloppsreningsverk i EU – drygt 30 000 stycken – även har ett fjärde reningssteg, så kallad kvartär rening, som ozon eller aktivt kol. Enligt direktivet ska producenter av läkemedel och kosmetika betala minst 80 procent av kostnaden för uppgraderingen.

Exakt hur mycket en tillverkare av ett specifikt läkemedel förväntas betala beror på två faktorer: »För att främja att ämnen och produkter som genererar rester av mikroföroreningar i avloppsvatten ersätts bör producenternas bidrag vara proportionellt i förhållande till mängden ämnen som ingår i de produkter som de släpper ut på marknaden och hur farliga dessa ämnen och deras restprodukter är«, står det i direktivet. Producenterna »bör också täcka en del av investeringskostnaderna för den redan inrättade kvartära reningen«. Därtill kommer andra kostnader, bland annat för för övervakning av mikroföroreningar och insamling av statistik.

Både branschfolk och experter som i vanliga fall är för principen att den som förorenar ska stå för kostnaderna är oroliga, då de befarar att direktivet skulle kunna resultera i att relativt billiga läkemedel som ställer höga krav på rening slutar att säljas inom EU eftersom företagen annars skulle gå med förlust.

Bengt Mattson, hållbarhetsansvarig på Lif (branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen i Sverige), säger att detta särskilt gäller äldre läkemedel, som ofta innehåller kemiskt syntetiserade små molekyler, då det är svårare att rena avloppsvatten från sådana än från de biologiskt nedbrytbara ämnen som ofta finns i moderna läkemedel.

Ett sådant äldre läkemedel är ciprofloxacin, som utvecklades under 1980-talet och som fortfarande används.

– Hela försäljningsvärdet skulle gå till att betala för producentansvaret, säger Bengt Mattson.

– Det vore synnerligen allvarligt, då det är ett effektivt antibiotikum som måste finnas tillgängligt vid behov, säger han.

Joakim Larsson, professor i miljöfarmakologi vid Göteborgs universitet, har flitigt studerat läkemedelsföroreningar i vatten och ställer sig bakom vad som internationellt kallas »polluter pays principle« – ändå anser han att direktivet är olyckligt.

– Intentionen är god, men betalningsmodellen är fel, säger han och lägger till att direktivet är ogenomtänkt och riskerar att slå orättvist.

– Det är också svårt att peka ut tillverkarna som ansvariga. Det rimliga vore att notan betalades av samhället. Risken är att direktivet kan leda till en bristsituation eller att läkemedel helt försvinner från den europeiska marknaden.

Olika uppskattningar, men det handlar om mångmiljardbelopp

Beräkningen av vad en uppgradering av avloppsreningsverken kommer att kosta varierar. Enligt EU-kommissionen handlar det om sammanlagt 1,2 miljarder euro för alla länder.

För Sveriges del handlar det om en kostnad på mellan 100 miljoner och 600 miljoner kronor år 2033, enligt en beräkning som branschföreningen Svenskt vatten har gjort.

Kostnaden för att uppgradera avloppsreningsverken förväntas sedan stiga successivt till mellan 460 miljoner och 1 590 miljoner kronor år 2045. Ökningen och det stora spannet beror på den förväntade inflationen samt på hur många avloppsreningsverk som måste förses med kvartär rening. Svenskt vatten har räknat på ett scenario där det handlar om 50 reningsverk och ett annat med 100.

Enligt direktivet ska minst 80 procent av kostnaden ska betalas av läkemedels- och kosmetikabranscherna. Omkring två tredjedelar av kostnaden beräknas enligt Svenskt vatten läggas på läkemedelsbranschen. För att avgöra hur mycket ett enskilt bolag ska betala används en beräkningsmodell där den totala mängden av de ämnen som omfattas av direktivet ingår. Skadliga ämnen som är svårare att få bort orsakar en högre kostnad.