Nödropet kom snabbt, bara veckor efter att Trump-administrationen påbörjat sin framfart i forskarsamhället. Och det kom från en vaccinforskare i USA:
»Gunilla, jag kan bara inte stanna här längre. Jag måste ta min familj och flytta. Kan du hjälpa?«
– Det var verkligen ett rop på hjälp, säger Gunilla Karlsson Hedestam, professor i vaccinimmunologi på Karolinska institutet (KI), om mejlet från forskaren som hon känt i många år – ända sedan 1990-talet, då hon arbetade som postdoktor på Harvard Medical School i Boston i USA.
Under de senaste månaderna har hon haft kontakt med många forskare som sagt att de funderar på att lämna USA, men det här är den hittills enda som på allvar står redo att ta klivet till andra sidan Atlanten.
– Det är en mycket kompetent person som driver spännande forskningsprojekt och som skulle tillföra mycket till Sverige. Jag vill därför göra allt jag kan för att hjälpa henne att flytta sin forskning till KI.
Första steget blir att lämna in en ansökan till Vetenskapsrådet, som nyligen utlyst medel för att göra det lättare att ta emot forskare från länder utanför EU.
Tiden efter att Donald Trump tillträdde som president i januari har präglats av tvära kast och ovisshet.
Mer än 1 300 anställda vid National Institutes of Health, världens största finansiär av medicinsk forskning, har sagts upp och forskningsanslag motsvarande nästan 20 miljarder svenska kronor har avslutats efter att forskare informerats om att deras arbete inte längre är en prioritet för myndigheten.
I slutet av april hade mer än 800 forskningsprojekt med fokus på bland annat hiv/aids, transvård och covid-19 förlorat sin finansiering från myndigheten, enligt amerikanska CBS News.
Uppgifter om att statliga amerikanska forskningsfinansiärer rödflaggar ansökningar om forskningsmedel som innehåller ord som »vaccines«, »covid-19«, »systemic« och »woman« har chockat världen.
Och nästa år tycks ett ännu värre stålbad vänta. Då vill Trump-administrationen krympa NIH:s budget kraftigt – från 48 till 27 miljarder dollar.
Dessutom väntas stängningen av den amerikanska biståndsmyndigheten USAID få katastrofala följder för både forskning och bistånd. Tusentals behandlingsprogram för exempelvis hiv/aids och tuberkulos har redan stoppats.
Gunilla Karlsson Hedestam, som tidigare varit ordförande för Nobelkommittén på KI, ser med stor oro på det som händer.
– Det är nästan surrealistiskt. Det är så mycket skada som kan göras på väldigt kort tid. Det är skrämmande att det kunnat bli så här så fort. Jag är framför allt orolig för den akademiska friheten. Politiker ska inte toppstyra universitet och vad man ska forska på. Det är en farlig utveckling.
Magnus Simrén, professor i medicinsk gastroenterologi och prodekan vid Sahlgrenska akademin samt adjungerad professor vid University of North Carolina School of Medicine i USA, är inne på samma linje.
– Många forskare frågar sig ju vad det här gör med forskningen i stort. USA är ledande inom väldigt många forskningsfält. Om det här händer i USA – vad säger att det inte kan hända i andra länder också?
Jonas F Ludvigsson, barnläkare i Örebro och professor vid Karolinska institutet, har en adjungerad professur vid Columbia University i New York.
Han har tidigare varnat i Läkartidningen för att den medicinska forskningsdatabasen Pubmed, som hanteras och finansieras av NIH, kan vara i fara.
Även han ser ett hot mot den akademiska friheten när Trump-administrationen skär ned på finansiering av forskning i USA.
– Jag är rädd för att vissa typer av forskning kommer att omöjliggöras. Det gör mig bekymrad. Jag vet människor som blivit av med sina anslag för att de i sin ansökan har nämnt ordet »diversity«, eller bara för att de i sin ansökan beskrivit att de ska samarbeta med utländska forskare.
Han tycker dock att stängningen av USAID och förhindrande av hjälparbete mot till exempel hiv och aids är allra värst så här långt.
– Om man drar in på hiv-behandling för gravida så leder det till att barn som föds får hiv. Det tycker jag är katastrof.
Alla tre tycker att det är omöjligt att helt överblicka de långsiktiga konsekvenserna av det som sker – inte minst med tanke på att många av Donald Trumps beslut har överklagats och tillfälligt stoppats av domstolar.
Utvecklingen på andra sidan Atlanten får konsekvenser även för svenska forskare – både direkt och indirekt.
KI är den svenska institution som får störst anslag från amerikanska myndigheter. Under förra året rörde det sig om 60 miljoner kronor, vilket är en mycket liten del av de totala externa forskningsmedlen. Väldigt många svenska forskare samarbetar dock med forskare i USA, och ungefär 20 procent av alla vetenskapliga publikationer från svenska universitet görs i samarbete med forskare från USA.
Som sammankallande i den resursgrupp som fått i uppdrag av KI:s ledning att hålla koll på utvecklingen i USA får Björn Kull, chef för avdelningen för forskningsstöd och externa relationer, många frågor från bekymrade och frustrerade forskare.
– Det råder ovisshet, osäkerhet. Ingen har komplett kunskap om det som händer, men vi försöker samla ihop så mycket information som möjligt. Men det är svårt. Vi får inte svar på frågor som vi har, kommunikationsvägarna med amerikanska forskare har brutits och det finns en rädsla för att uttala sig officiellt.
Två KI-projekt med statlig amerikansk finansiering stoppades redan tidigt under våren. Det ena handlar om könskorrigering och har finansierats av NIH. Det andra, som har finansierats av USAID, handlar om trafiksäkerhet i Angola och leds av forskare vid Göteborgs universitet.
I början av maj kunde Läkartidningen rapportera att ytterligare 21 av 38 pågående projekt kan förlora sin finansiering från NIH och att KI uppmanat de forskare som berörs att lägga sin forskning på is.
Bakgrunden är att NIH antagit en ny policy som förbjuder amerikanska universitet att ha underkontrakt med utländska samarbetspartner i nya eller pågående projekt.
En ny struktur för finansiering ska enligt NIH vara på plats senast den 30 september. Många ifrågasätter dock den tidskalkylen. Klart är i alla fall att den gamla strukturen tills vidare har satts ur spel.
– Vi måste ha en beredskap för att vi kanske inte får mer pengar. »Worst case scenario« är ju att projekten måste pausas tills NIH har en ny mekanism på plats och att man då behöver söka igen. Kommer ansökningarna då att beviljas? Det vet vi inte, sa Björn Kull nyligen till Läkartidningen.
Även på andra lärosäten finns projekt med finansiering från NIH. På Sahlgrenska akademin rör det sig om cirka 15.
Gunilla Karlsson Hedestam har under lång tid haft tätt samarbete med forskare i USA och har dessutom själv anslag från NIH för två projekt som rör vaccinforskning.
– Om medel inte betalas ut kommer vi ändå att fortsätta, då projekten är i full gång. Jag räknar med att ägna sommaren åt att söka medel från andra finansiärer. Det skapar förstås instabilitet, men det stora problemet är det som händer med forskningen i stort.
Hon berättar om hur det plötsligt blivit tyst i forskningssamarbeten med USA där det tidigare funnits tät kontakt och om hur forskare är rädda för att uttrycka sig kritiskt om det som händer.
– Jag tror att många väljer att sitta still i båten och inte säga så mycket, eftersom de är rädda för repressalier. Det är så oklart vilka konsekvenserna kan bli. Vissa har huvudet i sanden och jobbar på – antingen tills det här har blåst över eller tills det står klart att pengarna inte kommer in.
Andra väljer att byta inriktning på sin forskning. Gunilla Karlsson Hedestam pekar bland annat på att en del vaccinforskare styrt om till att i stället studera autoimmuna sjukdomar.
Hon befarar att nästa pandemi kan drivas fram snabbare när etablerade vaccinforskare tvingas byta område – särskilt i samband med nedstängningen av USAID, som länge jobbat för global hälsa.
– Vaccinforskning är global. Vaccin ska kunna utvecklas och distribueras över hela världen. Infektioner har inga geografiska gränser.
En studie i tidskriften JAMA Health Forum ger ytterligare en fingervisning om vad som står på spel. Enligt resultaten hade 99 procent av alla läkemedel som godkändes av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA mellan 2010 och 2019 kopplingar till forskning som finansierats av NIH.
När Läkartidningen fångar Magnus Simrén är han för trettionde året i rad på väg till den amerikanska gastroenterologföreningens årliga möte i San Diego. För första gången har han uppmanats att skriva ut och ta med sig ett inbjudningsbrev som visar att han ska till mötet – ifall det skulle bli problem vid den amerikanska gränsen.
Under de senaste månaderna har det nämligen hänt att forskare nekats inresa till USA.
– Jag vet inte hur stor risken är att något ska hända. Men att amerikanska gastroenterologföreningen ens reflekterar över det här tyder ju på att det finns en rädsla eller osäkerhet. Jag har i alla fall skrivit ut brevet och lagt det i framfickan på väskan.
Hittills har flödet av forskare framför allt gått från Europa till USA. Men nu kan nedskärningarna och den ökade politiska styrningen i USA göra att strömmen vänder.
Tre fjärdedelar av de 1 600 forskare som nyligen deltog i en enkät som publicerades i tidskriften Nature svarade att de överväger att lämna USA. Bland yngre forskare var andelen ännu högre, och Europa och Kanada var de destinationer som flest hade för ögonen.
Det har talats om en »brain drain« för USA – men också om en »brain gain« för Europa.
Flera länder har tagit egna initiativ för att aktivt locka till sig forskare som antingen vill lämna USA, eller som tänkt åka till USA men nu riktar blicken åt annat håll. Nyligen lanserade EU en satsning motsvarande 4,4 miljarder svenska kronor för att få forskare att välja Europa som bas.
I Sverige har Vetenskapsrådet alltså utlyst medel som ska göra det lättare att ta emot forskare från länder utanför Europa. Nyligen fick myndigheten också i uppdrag av regeringen att publicera och kommunicera information om vilket stöd som forskare som vill komma till Sverige kan få.
Martin Bergö, professor i molekylär medicin och prorektor på KI, konstaterar att hela Europa måste ställa sig på tårna och ta emot forskare.
– Det gäller en del seniora forskare, framför allt i särskilt drabbade forskningsfält, men framför allt tror vi att det kommer att gälla yngre forskare som letar plats att etablera sig och sitt nya forskningsfält.
Han betonar att det inte betyder att KI kommer att anställa lägre kvalificerade personer, utan att lärosätet fortfarande vill rekrytera de absolut bästa. Han säger också att det kommer att bli lika viktigt att upprätthålla och förstärka samarbeten med forskare i USA som att vara beredd att ta emot forskare.
Varken KI eller Sahlgrenska akademin har sjösatt några specifika satsningar för att locka till sig forskare från USA.
– Vi har inte samlat ihop en jättestor säck med pengar som ska användas till just det här, utan det handlar om befintliga pengar som används till rekryteringar och anställningar. Men vi marknadsför detta lite mer nu. Vi har definitivt sett ett ökat intresse från forskare i USA att komma hit, säger Björn Kull.
På båda lärosätena finns tankar om att arbeta mer uppsökande än vanligt.
– När vi har tjänster på gång så kommer vi säkert i större utsträckning att se det som en realitet att närma oss amerikanska forskare och fråga om de kan tänka sig att komma hit, säger Magnus Simrén.
Jonas F Ludvigsson påpekar att vi inte kan stirra oss blinda på att få amerikanska forskare till Sverige, utan måste kämpa för att upprätthålla kommunikationen och samarbetet med USA.
– En del säger att vi i Europa måste fokusera på vårt eget samarbete nu, men det tror jag är fel väg att gå.
Gunilla Karlsson Hedestam tycker att det är viktigt att satsa på att rekrytera forskare som ser en långsiktig framtid i Sverige snarare än bara en tillfällig fristad.
Därför känns det självklart att hjälpa den forskare som sände ett nödrop kort efter att Trump-administrationen började rita om kartan för finansiering i USA.
– Den här forskaren kommer att vara konkurrenskraftig i den svenska forskningsmiljön, säger Gunilla Karlsson Hedestam.
Läs även:
Svenska forskaren på plats i USA: »Framtiden är oviss«
Ny amerikansk policy tvingar KI-forskare att lägga projekt på is
Svenska forskare: Ta höjd för en stängning av Pubmed
2 000 forskare i nödrop: USA:s forskning håller på att utplånas
