De är en livlina för de sköraste patienterna

Ett ljust kontor med skogräns och heltäckningsmattor, beläget i ett anonymt kontorshus från 90-talet i en del av Västerås mest känd för sina stora parkeringar. Här bor en av Region Västmanlands minsta och mest speciella sjukvårdsverksamheter – den mobila familjeläkarenheten, även kallad M-FLE, Moffa eller kort och gott »mobila«.

Här arbetar tolv personer, varav drygt hälften läkare, med grunduppdraget: att under jourtid se till att regionens äldre och mer sjuka får vård på bästa sätt. Jan Gräsberg, specialist i allmänmedicin och medicinskt ledningsansvarig läkare, säger att verksamheten ligger som en vågbrytare mellan slutenvård och primärvård, där kommunal hemsjukvård är en viktig del.

– De dåvarande politikerna fattade ett dåligt beslut när de delade upp sjukvården mellan region och kommun år 1992. Det blev två lag, trots att vi ska hantera patienterna tillsammans. Samverkan är det viktigaste, det som allt bygger på, och det underlättas inte av två lag. 

Det är lördag morgon och teamet laddar med kaffe inför dagen. De som arbetar i dag, förutom Jan Gräsberg, är Claudia Alenholt, specialist i ortopedi och ST-läkare i vuxenpsykiatri, och undersköterskan Greta Palm. De har fått sällskap vid fikabordet av enhetschef Eva Bystedt och verksamhetschef Maria Frisk Tiston.

Den sistnämnda berättar att allt började som ett projekt år 2011, efter att politikerna beslutat att man skulle ta fram en »västmanländsk modell« för vård under jourtid. 

– Tidigare hade man fyra bakjourer utanför sjukhuset, utplacerade i länet. De åkte mest ut och konstaterade dödsfall. Det var också så att sjuksköterskorna i den kommunala hemsjukvården, sjukvårdsrådgivningen och ambulansen inte gärna ringde och störde doktorn, fast man behövde stöd. Det var ganska ineffektivt.

Annat är det nu. De rådgivande telefonsamtalen från dessa verksamheter är en stor och viktig del i den mobila familjeläkarenhetens arbete, säger Jan Gräsberg.

– Ofta har sjuksköterskorna redan tänkt ut vad som behöver göras, de behöver bara bolla med någon för att känna sig säkra. Om de inte får göra det, vad tror du de gör då? frågar han retoriskt innan han själv svarar:

– De skickar in till akuten. 

Maria Frisk Tiston säger att målgruppen på inget sätt ska undanhållas sjukhusvård.

– Men de ska inte exponeras för sjukhusvård utan att andra och ibland bättre lösningar har prövats. Sjukvård som kommer hem till patienten kan i många fall vara en bättre lösning.

Sedan bryts morgonlugnet av telefonen. Det är en sjuksköterska på ett så kallat Säbo, särskilt boende för äldre, som oroar sig för att en boende har fått en extra tablett av ett läkemedel. Jan Gräsberg slår lite på datorn och lugnar sedan: 

– Det är ingen fara, inte om det bara är en dos. 

Efter ytterligare ett samtal förbereder sig teamet för att ge sig ut. Undersköterskan Greta Palm plockar ihop utrustningen, som omfattar allt från EKG till snabbsänka och suturkit. Hon har arbetat på enheten sedan 2019. Det var genom sitt tidigare jobb inom äldrevård och LSS som hon fick upp ögonen för teamet. 

– Jag tyckte att det verkade spännande, och det är det. Inget arbetspass är det andra likt, man vet aldrig vad som händer. 

Sedan starten har verksamheten fått en rad ytterligare uppdrag. Hit hör att hjälpa polisen med spårsäkring av misstänkta förövare samt att bistå kriminalvården med medicinska bedömningar och psykiatrin med vårdintygsbedömningar. En annan samarbetspartner är Sjukvårdens larmcentral – Region Västmanlands egendrivna larmcentral, där man samverkar med regionerna Uppsala, Sörmland och Värmland. Här sköts bland annat hantering av regionernas ambulanser samt bedömning och prioritering av 112-samtal. 

Första stoppet för dagen blir ett snabbt besök här. Larmcentralens kontor är dunkelt, och vid skrivbord runt om i rummet arbetar operatörer lågmält och fokuserat med samtalen som kommer in. Larmoperatören Claus Meyer tar en minut att berätta hur samarbetet med M-FLE fungerar. 

– Ibland kan de hjälpa oss att bedöma om det ska bli en ambulanstransport av äldre eller mer sjuka, det kan vara svårt för oss här att göra. Men det kan också handla om att de är närmast, till exempel vid en olycka. Jag har satt en gps på dem, så jag ser var de är, säger han och pekar på en punkt på skärmen.

– Nu ser jag till exempel att de är här hos oss.

Dagens andra stopp är på ett demensboende, där en boende ramlat och klagar på smärtor i ryggen och axeln. Claudia Alenholt och Greta Palm går in, medan Jan Gräsberg slår sig ner i väntrummet med dator och telefon. Strax därefter ringer en sjuksköterska från 1177. Hon har en patient som har besvär med sin urinkateter. Jan Gräsberg ställer frågor och antecknar i ett block. De enas om att kommunal hemsjukvård ska åka hem till patienten och ringa tillbaka till mobila familjeläkarteamet när de är på plats. 

– Kommunal hemsjukvård är verkligen en underskattad del av sjukvården. Många av dem som vårdas i kommunal hemsjukvård i dag låg på sjukhuset när jag gjorde AT på 90-talet, säger Jan Gräsberg när han lagt på luren.

Han var en av de första läkarna som rekryterades till M-FLE – och förmodligen den mest motvilliga. I samband med att projektet startades lade regionen ner jourmottagningar i Fagersta och Sala, vilket gjorde Jan Gräsberg, då distriktsläkare i Skinnskatteberg, upprörd.

– Jag var väldigt mycket emot det och pratade ner verksamheten jättemycket. Så när projektet startade 2011 frågade projektledaren mig om jag inte kunde komma och prova i alla fall. »Aldrig i livet«, sa jag. »Det där kommer aldrig att funka.«

Men projektledaren stod på sig, och till slut gav Jan Gräsberg med sig. Planen var att arbeta några pass för att visa på bristerna i verksamheten. 

– Det var min ingång. Men jag insåg att jag kanske nästan hade lite fel.

År 2013, när verksamheten blev permanent, blev Jan Gräsberg medicinskt ansvarig. Det är han som handplockat nästan alla läkare som finns i verksamheten i dag. Kulturen är viktig, säger han.

– För att kunna arbeta här behöver man ha en grundtrygghet och en förmåga att arbeta i grupp. Och man måste vara normalsocial. 

Claudia Alenholt och Greta Palm är klara och återvänder till väntrummet. De rapporterar att de inte hittat något annorlunda i patientens status. 

– Jag misstänker att det bara är en mjukdelsskada, säger Claudia Alenholt.  

Lördagar och söndagar hör vanligtvis till deras mest intensiva dagar, men nu är det ovanligt tyst i telefonen. Teamet beslutar sig för att åka tillbaka till kontoret för en kaffe. På vägen berättar de att de kör runt 7 000 mil på ett år. Region Västmanland är inte stor, men i ett ytterlighetsfall kan de ändå få åka runt 20 mil mellan två patienter.

– På ett nattpass nyligen körde jag 85 mil. Det var Arboga, Fagersta, Köping, säger Greta Palm, som rattar bilen.

Väl på kontoret hinner de inte avsluta sina koppar innan telefonen börjar ringa. Ett av samtalen är från 1177. De har blivit kontaktade av en anhörig till en äldre patient som plötsligt uppvisat en kraftigt ökad förvirring och agitation. Läkarna ber om kontaktuppgifter till den anhöriga, och Jan Gräsberg ringer upp och ställer frågor.

Han stänger av ljudet på mikrofonen och konfererar med Claudia Alenholt. 

– Det känns inte bra att de anhöriga ska hantera situationen till måndag. Jag tycker att vi åker dit, säger Jan Gräsberg.

– Jag vill också utesluta urinvägsinfektion, säger Claudia Alenholt.

På vägen ner till bilen frågar Jan Gräsberg efter ett stetoskop. Han har noterat att Läkartidningens fotograf Jonas Bilberg har en envis hosta som han vill utreda. I bilen slår han upp fotografens journaler i Cosmic. 

– Ta dubbla puffar av din inhalator ett par dagar, så skriver jag ut en annan inhalator som du kan ta vid behov innan ansträngning. 

Resten av resan diskuterar läkarna hur de ska hantera den agiterade patienten. De landar i att Claudia Alenholt ska prata med de anhöriga och ta reda på mer, medan de andra fokuserar på patienten. 

– Vad ska vi göra för planering så att vårdcentralen följer upp på måndag? funderar Jan Gräsberg medan bilen kör in i ett bostadsområde med hus i ljusa färger, omgivna av små trädgårdar.

Innan de hinner kliva ur bilen ringer telefonen igen. Det är från den kommunala hemsjukvården. De har en äldre patient med väldigt tung andning, svullna underben och konstaterad hjärtsvikt. Jan Gräsberg ber sköterskan att ge patienten vätskedrivande och säger att de kommer senare.

– Det blir nog om en och en halv timme ungefär, säger han.

De ringer på dörren till huset där den agiterade patienten finns och blir genast insläppta. Anhöriga visar in till vardagsrummet, där patienten sitter. Jan Gräsberg och Greta Palm hälsar och sätter i gång med att ta blocktryck, temperatur och syresättning. Under tiden småpratar de med patienten.

– Ska vi se om du skulle kunna kissa lite i en kopp åt oss? frågar Greta Palm. 

I köket sitter Claudia Alenholt med de anhöriga. De är märkbart trötta och uppgivna och berättar att situationen förvärrats snabbt. Efter en stund kommer Greta Palm med besked: det var en urinvägsinfektion som ställt till det. En antibiotikakur inleds och Jan Gräsberg tar kontakt med kommunal hemsjukvård som, trots att patienten inte är inskriven där, lovar att besöka hemmet under helgen.

– Goda relationer och samverkan är A och O, säger han.

De packar in sig i bilen igen och konstaterar hur påfrestande hemsituationen måste vara för de anhöriga. Teamet återkommer ofta till fördelarna med att möta patienterna i deras hem.

– Man får en helt annan helhetsbild i den egna miljön än vad man får av patienten i en sjukhussäng, säger Jan Gräsberg.

Klockan har passerat lunchtid för en bra stund sedan, så de tar sikte på att hitta något att äta. Vanligtvis blir det något snabbt på någon av de stora kedjorna. Claudia Alenholt har en enda regel för jobbluncherna:

– Jag äter inte blodpudding, annars går allt annat bra. 

I dag blir det McDonald’s. Strax efter att de slagit sig ner med sina hamburgare ringer telefonen. Det är Claus Meyer på Sjukvårdens larmcentral. Han vill att teamet ska åka och göra en bedömning av ett larm de fått in. Det är ont om ambulanser i dag, och situationen är oklar. 

– Vi har en äldre patient, svårt att gå, låter berusad. Det var grannen som ringde in. Jag tänker att vi kanske ska möblera om lite i planen, säger Claudia Alenholt och tuggar på en minimorot. 

De andra instämmer. I luckorna mellan ytterligare samtal lyckas de till slut få i sig maten och kör mot adressen de fått av larmcentralen. På vägen hinner telefonen ringa igen. Det är ambulanssjukvårdare som ringer angående ett dödsfall. Det är en långvarigt sjuk patient som avlidit i sitt hem. 

– Då får vi komma förbi. Men det kommer att ta en stund, vi är på väg ut på ett ärende nu, säger Jan Gräsberg. 

Att konstatera dödsfall i eget boende under jourtid är en vanlig arbetsuppgift för teamet, med tanke på att de ska hantera 285 000 invånare, säger han när han lagt på. 

– Vi ska också ta ställning till om det ska göras en obduktion och om de anhöriga behöver tas om hand akut. Det kan vara aktuellt vid till exempel suicid. 

Väl framme hos den äldre, sluddrande patienten beslutas att Claudia Alenholt och Greta Palm ska gå in. Grannen som larmat väntar vid porten och visar dem upp till lägenheten. Det tar inte lång tid innan de kommer ut igen. De bedömer att patienten är så dålig att ambulans behöver tillkallas, säger Claudia Alenholt.  

– Det skulle kunna vara en stroke.

Teamet väntar på ambulansen för överlämning. Bakom gardiner i fönstren runt om den lilla gården skymtar nyfikna grannar. Jan Gräsberg svarar återigen i telefonen. Det är den kommunala hemsjukvården som följer upp kring patienten med konstaterad hjärtsvikt och tung andning, som teamet planerat att besöka härnäst. Läget har försämrats.

– Då får du dra i ambulanssnöret. Det finns inget annat att göra, säger han i luren.

När Jan Gräsberg lagt på rullar ambulansen in på gården. Claudia Alenholt och Greta Palm »briefar« ambulanssjuksköterskorna Peter Sjödahl och Eric Dahlfjord om den misstänkta strokepatientens parametrar och hjälper sedan till att lasta in i ambulansen. Efteråt spritar de händerna och hoppar in i bilen. 

Det är dags att köra mot dödsfallet, en dryg timme bort. Claudia Alenholt säger att de möter många tragiska öden i sitt arbete, men också otroligt mycket glädje och tacksamhet. 

– Det som drog mig hit var hur vi arbetar med patienterna. Vi träffar dem när de är som mest sårbara, och vi har möjlighet att hjälpa där och då. Och vi har tid att hålla en hand och lugna. 

Jan Gräsberg säger att verksamhetens betydelse för patienterna är enorm. Men utåt syns inte effekterna på samma sätt. 

– Vi gör så att saker inte händer. Om patienten landar på akuten, då märks det. Det märks inte om de inte hamnar där.