»Jag känner att jag gör skillnad ibland«

Det händer att det knackar på fönsterrutan till Gösta Göthlunds kontor. Utanför vinkar en av Sveriges tyngsta kriminella. Inga konstigheter. Gösta Göthlund vinkar tillbaka. 

Sedan drygt tio år tillbaka jobbar han som läkare inom Kriminalvården, de senaste fem åren här på anstalten i Kumla, med utsikt över en rastgård. Med inte mindre än tre olika specialiteter var karriärvägarna många. Till slut var det ett telefonsamtal från en kollega, som undrade om han inte ville prova på att vara allmänläkarkonsult på anstalten i Tidaholm, som blev avgörande. Först handlade det om en dag i veckan. 

– Det var bra att börja försiktigt, för jag var nog inte riktigt på det klara med vad jag gav mig in på. Jag visste att det fanns interner och att de behövde sjukvård, men inte så mycket mer än så, säger han. 

Det nya jobbet visade sig dock snabbt vara en fullträff, och uppdragen blev fler. Nu jobbar han heltid inom Kriminalvården och trivs som fisken i vattnet. 

– Vi träffar många patienter och har väldigt lite administration. Inga intyg till Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen, utan bara fokus på patient och sjukvård. Det är framför allt det jag gillar.

En vanlig dag tar Gösta Göthlund emot mellan 10 och 20 patienter. Alla är män, och de flesta är yngre än klientelet på en vårdcentral. Skadepanoramat skiljer sig också åt en hel del. Många har levt ett hårt liv och har gamla skador som inte blivit behandlade i tid. 

– De har kanske varit efterlysta, krockat med en bil och stuckit från olycksplatsen. Sedan har de tryckt i sig smärtstillande och droger. Men i samband med att de häktas kommer symtomen. Så vi tittar mycket på gamla skador, missade handfrakturer och sådant. 

De närmaste tio åren ska Kriminalvården växa dramatiskt. Antalet intagna beräknas öka från 11 000 till 29 000, som en effekt av skärpta straff. Men den historiskt höga tillväxttakten kommer inte utan farhågor. Redan i dag har Kriminalvården gått från enkel- till dubbelbeläggning av celler, ibland så små som sex kvadratmeter, och ännu trängre lär det bli framöver. 

– Vi ser redan nu att många inte klarar av att vara så här tätt inpå andra i åratal. Tidigare hade de intagna i alla fall sin egen lilla vrå, men nu delar de den med andra. 

Det krympande privatlivet och de trånga ytorna gör att de intagna söker vård för helt nya typer av åkommor.

– Det kan vara »komiska« grejer som är större problem för andra än för en själv, som att man luktar fotsvett eller har dålig andedräkt. Tidigare sökte knappast någon för snarkningar, men nu ser vi att det blir vanligare, säger Gösta Göthlund. 

Men det finns även mörkare konsekvenser av att ständigt skava mot varandra. Under våren har antalet allvarliga våldsincidenter ökat på Kumlaanstalten.

– Jag är orolig för framtiden om det här fortsätter. Vi har haft ganska mycket allvarliga skador, som skallfrakturer. Ofta är det flera personer som ger sig på en ensam kille och misshandlar honom med tillhyggen och inredning, om de får tag på sådant. Det är väldigt grovt, och det är bara en slump att ingen har dött ännu. 

Även i landet i stort har antalet incidenter med hot och våld ökat på sistone, både mellan intagna och mellan intagna och personal. Enligt en färsk rapport från fackförbundet ST har två av fem anställda på klass 1-anstalter och häkten blivit utsatta för hot och våld det senaste året, och ST varnar för att det kan bli ännu värre. Larmsignalerna måste tas på allvar, tycker Gösta Göthlund. För egen del har han dock aldrig känt sig rädd. 

– Jag känner mig betydligt tryggare här än jag gjorde när jag jobbade på vårdcentral. Där kunde vi ha samma typ av patienter, som var ute efter läkemedel och försökte hota eller manipulera sig till fördelar eller sjukintyg. Men vi hade inga larm, som vi har här, säger Gösta Göthlund och fingrar på den lilla dosan i bröstfickan.

– Vi kan också ta hit extra personal om någon av patienterna bedöms vara en säkerhetsrisk. Exempelvis kan det uppstå situationer där de höjer rösten och blir upprörda om vi vill sätta ut beroendeframkallande läkemedel. Men inför sådana möten förbereder vi oss och har tre, fyra kriminalvårdare som väntar utanför undersökningsrummet. 

Gösta Göthlund är noggrann med att trycka på larmknappen när någon börjar bli otrevlig eller slänga ur sig glåpord – inte nödvändigtvis för att han känner sig hotad, utan för att markera att han inte accepterar vilket bemötande som helst.  

– När jag började på Tidaholmsanstalten var det många som ville testa den nya doktorn. »Hur mycket kan vi få av honom?« Men efter att jag dragit larmet några gånger förstod de var gränsen gick. Man får tänka på att många sedan barnsben är vana vid att använda sig av hot för att få sin vilja igenom. De vet inte riktigt hur man för ett respektfullt samtal. 

Inne i undersökningsrummet tvärs över den kala korridoren finns samma typ av utrustning som på en vårdcentral. Men vissa saker sticker ut. Det flitigt använda bildstödet i form av en pärm med anatomiska illustrationer är ett exempel. Många av patienterna har intellektuella funktionsnedsättningar eller helt enkelt bristfälliga kunskaper efter att ha hoppat av skolan.

– De flesta har otroligt dålig kroppskännedom och en vag förståelse för vad som gör ont och var olika organ sitter. Vi får jobba mycket med att undervisa. Den här pärmen används vid så gott som varje besök. 

En försiktig knackning hörs och ett ansikte tittar in genom dörrspringan. Sjuksköterskan Ann-Marie Edvardsson påminner om att det börjar bli dags för lunch. 

– De är alltid så gulliga och ser till att ingen blir kvarglömd. Kom med, ni vill väl också äta fängelsemat? säger Gösta Göthlund.

Det tog lite tid att lära sig att hitta i de kyliga transportkulvertarna under jord. Nu navigerar Gösta Göthlund vant genom labyrinten och tar sig ut till solgasset på personalmatsalens uteplats. Sjuksköterskorna runt ett bord makar ihop sig när han kommer.

– Gösta är den bästa av alla, säger Ann-Marie Edvardsson med värme i rösten. 

Gösta Göthlund flinar pillemariskt.

– Jag har fått betala henne ganska mycket för att hon ska säga det. 

Sammanhållningen är påtaglig, vårdpersonalen jobbar nära i team och prestigen har man lagt bort för länge sedan. Sjuksköterskorna, som jobbar närmast de intagna, får se och ta mycket och Gösta Göthlund är av åsikten att hans kollegor tillhör landets absoluta spjutspets.

– Jag är oerhört beroende av deras kompetens för att göra mina bedömningar.

Samtalet böljar mellan allvar och trams. Över portionerna med kycklinggryta diskuteras hur de intagna ibland söker vård bara för att få en gnutta normalitet i livet och prata av sig. Men även dejtningsappar specifikt för kriminella avhandlas under munterhet. 

– När man jobbar som vi gör har man ett behov av att pysa ut lite känslor ibland, även om vi inte skämtar om patienter utan om situationer, säger Gösta Göthlund. 

Av det sextiotal läkare som i dag arbetar inom Kriminalvården är samtliga konsulter, utom en. Tio mil bort, vid huvudkontoret i Norrköping, är Axel Hansson anställd som medicinsk rådgivare – på papperet åt generaldirektören, men i praktiken har han ett finger med i spelet i alla medicinska frågor inom myndigheten. 

– Det är ett väldigt varierande jobb, där jag hanterar allt från vårdskadeutredningar till remissvar i olika utredningar. 

Arbetet med att utrota hepatit C är en viktig fråga för Axel Hansson, eftersom infektionen är mycket vanligare bland de intagna. Individer som brukar ha sämre följsamhet till behandling på utsidan har större chans att lyckas när de sitter bakom lås och bom. 

Axel Hansson är också den enda läkaren i landet som jobbar med nådeansökningar. När en intagen begär nåd är det oftast med hänvisning till medicinska skäl, och då är det Axel Hansson som skriver utlåtandet. Hittills i år har det skett en handfull gånger.

En fråga som väntas ta desto mer tid i anspråk för Axel Hansson framöver är hälso- och sjukvården för unga förövare. Regeringen har uppmanat Kriminalvården att förbereda för särskilda ungdomsavdelningar på fängelserna, för att inhysa grova brottslingar mellan 15 och 17 år. I dagsläget döms den gruppen oftast till sluten ungdomsvård på SIS-hem (Statens institutionsstyrelse), men redan nästa sommar ska ungdomsfängelser stå redo.

– Det är inte ett slutgiltigt givet uppdrag ännu, men vi ska förbereda oss för att det kan bli verklighet, så vi har haft många interna möten på huvudkontoret, inte bara om sjukvården, utan om ungdomarnas skolgång, sysselsättning och sådana saker. 

Planen är att till en början kunna ta emot hundra ungdomar. Axel Hansson har börjat knyta kontakter med barnpsykiatriska kliniker i de regioner där de nya ungdomsfängelserna föreslås hamna, för att diskutera hur ett samarbete kan se ut. Han har också träffat personal på SIS-hemmen för att få en bättre bild av ungdomarna. 

– Hur har sjukligheten hos deras barn och unga sett ut? Hur har de löst vårdfrågan? Vilken personaltäthet har de haft?

Det är dock inte en helt ny uppgift för Kriminalvården att vårda unga under 18 år, även om de hittills sällan har suttit i fängelse.

– Vi är vana vid klientelet från våra häkten. En positiv konsekvens om vi tar över de här barnen och ungdomarna från SIS-hemmen är att det kan ge en allmän kompetenshöjning inom myndigheten. Det kan i sin tur underlätta situationen för de unga i häkte. Vi vet att det är jättetufft att vara så ung och sitta häktad.

Annars ser både Axel Hansson och Gösta Göthlund risker med ett sådant uppdrag. Gösta Göthlunds arbetsplats i Kumla är en av de anstalter som föreslås få en speciell ungdomsavdelning. 

– Personligen tycker jag att det är problematiskt att stänga in så unga personer på långa straff. Det riskerar att leda till att de rekryteras av gäng och att kriminaliteten bara går ner i åldrarna. Det ska nog till en extremt bra kriminalvård för att det här ska sluta positivt, säger Gösta Göthlund.

I Kumla, vars anstalt har den högsta säkerhetsklassen, avtjänar drygt 700 av landets värsta brottslingar sina straff. Ett sextiotal sitter inne på livstid. Gösta Göthlund får ofta frågan hur det är att möta personer som har begått så grova brott. Svaret är att han försöker att bortse från det.

– Jag hör kollegor som säger att de aldrig hade kunnat behandla en pedofil eller mördare. Då brukar jag säga att de kanske har träffat samma patient, de visste bara inte att han muckade i förrgår. 

Generellt vet läkarna inte vilka brott en patient har begått. Det är inte information som står i journalerna. 

– Det är klart, vissa presskändisar har man ju koll på. Då får man försöka vara så professionell som möjligt. Men alla skulle nog inte må bra av att jobba i en sådan här kontext. 

Arbetet kryper ständigt under huden på Gösta Göthlund, fast inte på ett negativt sätt, säger han. 

– Jag känner att jag gör skillnad ibland, och det är sådana tillfällen som håller mig uppe. Patientmötena är oerhört givande och man blir väldigt ödmjuk när man hör deras berättelser. Hade jag vuxit upp i samma miljö och med samma förutsättningar som de hade jag säkert också hamnat här. 

Gösta Göthlund tänker mycket på vilka råd han hade velat få som ung. Den viktigaste lärdomen han vill förmedla är att kämpa på, trots att livet inte alltid är så roligt. Ändå måste man kliva upp ur sängen på morgonen, gå till jobbet, invänta löning. 

– Många präglas av att de letar efter en »quick fix«, men det finns inga snabba lösningar. Livet är att gneta på, säger han.