Den 33-åriga kvinnan insjuknade år 2000 med sveda, brännande värk och täta urinträngningar. Under våren 2001 uppsökte hon upprepade gånger husläkare för sina besvär. I maj 2001 undersöktes hon av urolog A.
Denne uppfattade att besvären berodde på uretrit. Kvinnan fick sedvanlig lokalbehandling med vidgning av urinröret, kombinerat med kortisonsalva lokalt. Urinprov visade inte något onormalt. I juni utredde han henne med cystoskopi och fann en retningsfri blåsa och »lätt uretritbild«.
Fram till juni 2002 fick hon fortsatt lokalbehandling och urinprover togs. Periodvis kombinerades behandlingen med kortisontabletter och akupunktur.
I juli 2002 uppsökte kvinnan urolog B för »second opinion«. Man diskuterade då att bakterieinfektion och muskelkramp kunde vara orsaken till hennes besvär. Man beslöt att avvakta resultatet av akupunkturbehandlingen.
I september satte en annan läkare in behandling med Lexinor, en behandling som förlängdes av urolog B i september och oktober.
B ordinerade också Flagyl och Azitromax som fortsatt behandling av bakteriell uretrit, men detta gav inte önskat resultat.
I januari 2003 togs urinodling på en vårdcentral. Den visade växt av enterokocker. Sedan behandling med Amimox satts in blev kvinnan av med det mesta av sina besvär.
Kvinnan anmälde urologerna A och B för att de inte tagit urinodling.
Ansvarsnämnden läste patientens journaler och tog in yttrande av de anmälda urologerna, som båda bestred att de skulle ha gjort fel.


Fann bild av uretrit
A berättade att kvinnans besvär urologiskt bestod i trängningar och uretral sveda. Cystoskopi utfördes och vid denna fann man en lätt bild av uretrit. Det förelåg inget tumörmisstänkt. Urinprov var negativt.
I samråd med patienten igångsattes en serie behandlingar i lokalanestesi med Xylocain gel. Man vidgade lätt urinröret med hjälp av Haegarstift samt lokalbehandlade urinrörets slemhinna med salva Kenacort. Patienten gick på regelbundna täta behandlingar hösten 2001 samt våren 2002. Vid samtliga tillfällen togs urinprov, som alla var utan anmärkning. Inte vid något tillfälle framkom någon misstanke om urinvägsinfektion, uppgav urolog A. Då hon hade tilltagande besvär på senvåren 2002 kompletterades behandlingen med instillation av silverklorid i urinblåsan.
A upgav också att han bland annat remitterade patienten till en kvinnoklinik för bedömning och eventuell samtalsterapi. Enligt remissvar i september 2002 hade patienten förbättrats och det fanns inte något behov av ytterligare insatser för närvarande.


»Föreföll inte sannolikt«
Urolog B förklarade att han inte lät göra någon urinodling med att det enligt hans erfarenhet inte är möjligt att hitta bakterier i urinen även om man har en bakteriell infektion i urinröret. För att bakterier skall finnas i urinen krävs att blåsan är infekterad.
Han uppfattade inte kvinnans symtom som cystit varför han inte föreslog någon urinodling. Han uppfattade också att hon tidigare hade haft samma symtom men inga bakterier i urinen, sa B.
Han kunde naturligtvis inte utesluta att det hade funnits möjligheter att få fram bakterier med en urinodling, men det föreföll inte sannolikt. Att kvinnan senare fick bakterier i urinen förvånade honom inte, han var hela tiden inne på att det var en bakteriell infektion, uppgav urolog B.


Bedömning och beslut
Ansvarsnämnden konstaterar att urolog A utrett kvinnans besvär med bland annat urinprov (»sticka«) och uretrocystoskopi och med det som underlag ställt diagnosen uretrit och behandlat henne för detta. Urinsticka för bakterier fångar emellertid enbart ca 70 procent av bakterierna vid bakteriell blåskatarr. Urolog B godtog A:s utredning och diskuterade alternativa behandlingsmetoder.
Det är anmärkningsvärt att kvinnan gått med besvär från nedre urinvägarna hos ett flertal läkare – däribland urologerna A och B – i två års tid utan att urinodling tagits.
A borde i vart fall ha tagit sådan odling vid någon av de kontakter han hade med kvinnan sedan den 17 maj 2002. Detsamma gäller beträffande B vid något av de tillfällen han träffade henne sedan den 1 juli 2002. Deras fel ger dem var sin erinran, bestämmer Ansvarsnämnden. ·