Vi berättade om fallet i Läkartidningen 20/2004, HSAN 2616/03. En storrökande, överviktig 62-årig kvinna sökte doktorn sedan hon plötsligt fått underbenssvullnad och tungandning.
Distriktsläkaren uppgav att han på grund av kvinnans relativt opåverkade allmänstatus och de fynd, eller brist på fynd, han gjorde bedömde att prover och hjärt–lungröntgen inte behövde ordnas direkt. Det var också orsaken till att han bedömde att patienten inte behövde läggas in.
Ansvarsnämnden menade att uppgifterna i kvinnans sjukhistoria och fynden vid den fysikaliska undersökningen var förenliga med hastigt uppkommen hjärtsvikt. EKG visade tydliga tecken på bakväggsinfarkt. Nämnden var också kritisk mot att ingen uppföljning planerades. Läkaren borde ha lagt in kvinnan på sjukhus menade Ansvarsnämnden och varnade honom.
Distriktsläkaren överklagade beslutet. Socialstyrelsen inhämtade ett expertutlåtande och biföll överklagandet.
Distriktsläkaren påpekade att det klart av journalen framgick att uppföljningen var planerad och att patienten skulle höra sav sig om hon blev sämre.


»Kritiken obefogad«
Han påpekade också att enligt Ansvarsnämnden visade EKG tydliga tecken på bakväggsinfarkt gavs den vätskedrivande terapin i otillräcklig dos planerades inte någon uppföljning samt var vård på sjukhus indicerad.
Distriktsläkaren hänvisade till ett utlåtande av konsultläkaren Ulf Ch Théen, som ansåg att stora delar av Ansvarsnämndens kritik var obefogad.
Länsrätten framhåller att som Socialstyrelsen konstaterat var värderingen av hjärtinkompensationens svårighetsgrad av stor vikt för bedömningen av om distriktsläkaren åsidosatt sina skyldigheter eller inte.


»Hade inte fog för sin bedömning«
Konsultläkaren delade inte Ansvarsnämndens bedömning att sjukhistorien och de fysiologiska fynden borde lett till sjukhusvård. Han ansåg inte heller att det sågs några klara tecken på hjärtsvikt i EKG, säger länsrätten..
Socialstyrelsen bedömde efter att ha hört specialisten i allmänmedicin, Per Kristiansson, att det med den information distriktsläkaren fångade var rimligt att denne bedömde att en mer stabil hjärtinkompensation förelåg. Den föreslagna behandlingen och uppföljningen föreföll adekvat.
Ansvarsnämnden hade inte fog för sin bedömning, anser länsrätten och undanröjer distriktsläkarens varning. ·