Psykiater dömd för vållande till annans död efter patients självmord

Den 19-årige mannen var blandmissbrukare och hade gjort flera suicidförsök. Efter ett allvarligt sådant i juni 1999 utfärdades ett vårdintyg och han fördes till en psykiatrisk klinik, varifrån han en vecka senare överfördes till ett sjukhus. Följande dag hävdes tvångsvården av psykiater B och mannen skrevs ut på egen begäran.
En månad senare gjorde han ett nytt suicidförsök och togs in för vård på sjukhus. Nästa dag ville han lämna sjukhuset. Ett vårdintyg utfärdades och han fördes över till samma sjukhus som en månad tidigare. Efter samtal med psykiater A skrevs mannen ut. Följande dag hittades han död. Han hade tagit livet av sig.


»Var påverkad och högsuicidal«
Psykiater A anmäldes. Hon fälldes av Ansvarsnämnden med motiveringen att hon skickade hem patienten, som då var påverkad och högsuicidal, trots att vårdintyget hade utfärdats av en psykiater endast några timmar tidigare.
Bedömningen av patienten var inte enkel och psykiater A borde ha avvaktat med den slutliga bedömningen av honom, åtminstone till dess att han hade nyktrat till, ansåg Ansvarsnämnden. Påföljden blev en varning medan B fick en erinran. Beslutet överklagades och mildrades i länsrätten för A till en erinran, medan B friades.
Fallet drevs vidare till kammarrätten där B får en erinran. A:s disciplinpåföljd upphävs eftersom hon dömts för samma förseelse i allmän domstol.
I tingsrätten yrkade åklagaren på ansvar för psykiater A för vållande till annans död, grovt brott. Han pekade på att patienten natten till den 25 augusti 1999 försökt begå självmord. Sedan han hade vårdats på intensivvårdsavdelning hade en läkare samma dag utfärdat ett vårdintyg enlig 4 § LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård).
På eftermiddagen hade patienten med polishandräckning transporterats till ett sjukhus där psykiater A prövade frågan om intagning för tvångsvård enligt LPT.

»Ingen tvångsvård«
Efter att ha läst patientens journaler, där det bland annat framgick ett självmordsförsök ett par månader tidigare, genomförde A ett samtal med patienten. Därefter beslutade hon att inte ta in honom för tvångsvård enligt LPT och inte ens hålla honom kvar med stöd av lagens 6 §, framförde åklagaren.
Patienten kunde alltså lämna sjukhuset samma dag, och företedde då tecken på att fortfarande vara påverkad av tabletter och narkosmedel.
Han uttalade då också till en anhörig att han skulle ta livet av sig.


Ville ha omprövning av beslutet
Patientens anhöriga tog samma dag kontakt med psykiater A och ville att hon skulle ompröva sitt beslut. Senare samma dag kontaktade A sin bakjour och beslutade att patienten skulle hämtas för en ny vårdintygsprövning.
Men nästa dag hittades patienten död i sin bostad efter att ha begått självmord.
Åklagaren hävdade att A varit oaktsam och därigenom orsakat patientens död. Han menade att oaktsamheten bestod i att A, trots att patienten samma dygn försökt beröva sig livet, trots innehållet i det vårdintyg som utfärdades samma dag, trots innehållet i patientens journnaler och trots att patienten fortfarande var påverkad, hade beslutat att inte ta in honom för tvångsvård och inte ens hålla honom kvar enligt LPT.
Gärningen var, hävdade åklagaren, att bedöma som ett grovt brott då agerandet uppenbarligen inneburit ett medvetet risktagande av allvarligt slag.


»Var inte oaktsam«
Psykiater A förnekade gärningen och hävdade att hon inte hade varit oaktsam och att det i varje fall inte fanns någon adekvat kausalitet mellan hennes underlåtenhet och patientens dödsfall. Hon bestred att patienten fortfarande var påverkad av narkosmedel när han lämnade sjukhuset.
När A träffade patienten ansåg hon inte att han led av depression eller annan allvarlig psykisk störning och bedömde suicidrisken som obefintlig.
Hon kom fram till att självmordsförsöket natten innan hade sin grund i missbruk och då förelåg ingen grund för tvångsomhändertagande. Hon försäkrade sig om att patienten hade kontakt med anhöriga och skrev inte in honom vid sjukhuset.


Ringde polisen
Senare på kvällen fick hon via anhöriga en annan bild av patienten. Hon pratade med sin bakjour och beslutade omedelbart om handräckning. Hon ringde polisen och faxade också in en begäran.
Det är möjligt, sa A, att hon inte uppgav att det förelåg fara för patientens liv, men det ska inte göra någon skillnad när det gäller prioritering hos polisen. När patienten inte kom till hennes sjukhus tog hon för givet att han tagits till ett annat.

Hade garantställning
Tingsrätten konstaterade att psykiater A, genom sin ställning som läkare med skyldighet att fatta beslut om tvångsomhändertagande enligt LPT, hade en garantställning gentemot patienten. Därför kunde hon hållas ansvarig för vållande på grund av underlåtenhet.
Fanns då något orsakssamband? Ja, menade tingsrätten, om patienten hade tagits in på sjukhuset så hade han inte haft den möjlighet att begå självmord som han fick. Underlåtenheten är alltså relevant för effekten.
Vad som hände från det att patienten lämnade sjukhuset till dess att han tog sitt liv saknar betydelse. Man ska inte heller beakta vad patienten eventuellt skulle komma att göra mot sig själv vid något annat tillfälle.
Var psykiater A oaktsam? Ja, menade tingsrätten, A förlitade sig på patientens försäkran att han ångrade sig och bedömde att självmordsförsöket var en impulshandling under pågående drogrus. Vid sin bedömning bortsåg A från alla de omständigheter som talade för tvångsvård och underlät att skriva in den fortfarande drogpåverkade mannen.


Ytterst svåra frågor
Tingsrätten underströk att den är införstådd med att en läkares befattning med dessa frågor är ytterst svåra och grannlaga men bedömer ändå underlåtenheten som oaktsam. A hålls därför ansvarig för att ha vållat patientens död.
Men att beteckna en felbedömning av det här slaget som medvetet risktagande bör inte komma ifråga. Gärningen bedöms som vållande till annans död, ej grovt brott, slog tingsrätten fast.
Det finns ingen anledning att befara att psykiater A kommer att begå nya brott. Hon bör därför dömas till villkorlig dom, bestämde tingsrätten.
Med hänsyn till att det gått lång tid sedan händelsen och de svårigheter som psykiatern upplevt och kommer att uppleva i sin yrkesutövning valde tingsrätten att inte förena den villkorliga domen med böter.
Något skadestånd dömdes inte ut. ·