Pojken hade tidigare genomgått blindtarmsoperation. Den 2 juli 2004 kom han till akutmottagningen vid ett universitetssjukhus med buksmärtor och kräkningar sedan tre dagar. Han var uttorkad och hade inte haft avföring sedan insjuknandet, men han var feberfri.
Vid undersökningen konstaterade ST-läkaren ömhet i bukens övre del och att ändtarmen var tom. Han bedömde därefter att pojken hade drabbats av en virussjukdom och denne fick lämna sjukhuset med uppmaningen att dricka rikligt.
Led av tarmvred
Pojken återkom till sjukhuset den 6 juli på grund av kvarstående besvär. Utredningen visade att han led av tarmvred och vid en akut operation konstaterades en perforation.
Pojkens mor anmälde ST-läkaren. Ansvarsnämnden läste pojkens journal och hämtade in yttrande av ST-läkaren, som bestred att han hade gjort fel.
Han berättade att han som jourhavande kirurg hade bedömt patienten som hade ont i magen sedan tre dagar. Vid kroppsundersökningen fann ST-läkaren patientens buk mjuk, inte uppdriven och inte ömmande. Han kunde inte hitta några resistenser.
Det fanns inte heller i övrigt något att anmärka på.
»Utlösta av virusenterit«
ST-läkaren kom fram till att patientens besvär sannolikt var utlösta av en virusenterit, med tecken till lättare intorkning. Utifrån patientens goda allmäntillstånd och avsaknande av påtagliga fynd vid kroppsundersökningen bedömde han att patienten inte behövde stanna kvar på sjukhuset.
ST-läkaren gav råd om att dricka rikligt. Han uppmanade patienten och hans mamma att återkomma om smärtorna skulle förvärras, eller om tillståndet inte skulle förbättras påtagligt det närmaste dygnet.
Patienten och hans familj kom dock inte tillbaka förrän 4 – 5 dygn senare. ST-läkaren hade kunnat inhämta från journaluppgifter att pojken hela den här tiden kräkts, haft buksmärtor och inte haft avföring.
Ett ileustillstånd diagnostiserades och en bukoperation med borttagande av en kort bit tarm belägen i sista delen av tunntarmen genomfördes.
Patientens symtom var dock på intet sätt kliniskt övertygande för ett tunntarmsileustillstånd, ansåg ST-läkaren.
Han hävdade att han genomförde en noggrann upptagning av sjukdomshistoria och kroppsundersökning och att hans primära diagnos, dvs viros med kräkning, på intet sätt var orimlig.
Patienten var kliniskt opåverkad trots att han hade haft symtom under flera dagar. Det var klart att vätskebrist förelåg vilket det ökade blodvärdet indikerade.
ST-läkaren underströk att han mycket noggrant klargjorde för patienten och hans föräldrar att han absolut behövde återkomma om symtomen inte förbättrades, om han inte kunde dricka tillräckligt mycket vätska, alternativt om något annat tillstötte. Han menade att detta också tydligt framgick av hans journalanteckning.
Han hävdade att handläggningen på intet sätt var orimlig utifrån patientens aktuella symtom och sjukdomshistoria. Sjukdomsbilden var på intet sätt klar, vilket ST-läkaren menade styrktes av den långdragna sjukhistorien.
Bedömning och beslut
Ansvarsnämnden pekar på att patienten plötsligt hade drabbats av buksmärtor med kräkningar. Han hade inte haft avföring sedan insjuknandet och var feberfri.
Efter en summarisk undersökning bedömde ST-läkaren att besvären orsakades av en virusinfektion. Med hänsyn till sjukdomshistorien och till att pojken tidigare genomgått bukoperation borde ST-läkaren i stället inlett utredning för att utesluta att besvären orsakades av tarmhinder, framhåller Ansvarsnämnden. En sådan utredning kom i stället till stånd först då patienten återvänt till sjukhuset på grund av kvarstående besvär.
Den bristfälliga handläggningen medförde ett allvarligt dröjsmål med diagnostisering och behandling av tarmvred, ett potentiellt livshotande tillstånd, kritiserar Ansvarsnämnden. Felet var varken ringa eller ursäktligt och ST-läkaren får en varning. ·
