Kvinnan sökte i augusti 2003 för värk i vänster öra. Familjeläkaren remitterade henne då för öronundersökning. Hon återkom i september med liknande besvär. Familjeläkaren ordinerade smärtstillande medel.
Vid besök i oktober hade kvinnan varit på öronundersökningen, vid vilken inte framkommit några avvikelser. Hon hade värk i nacke, axlar och bröstrygg. Familjeläkaren bedömde att det rörde sig om besvär från musklerna. Nytt besök skedde den 23 januari 2004 med anledning av trötthet och värk. Familjeläkaren ordnade då med provtagning.
Vid ett nytt besök den 5 februari var kvinnans besvär bestående. En undersökning vid sjukhus hade dagen innan visat patologiska levervärden. Familjeläkaren ordinerade mer smärtstillande medel.
Den 11 mars ringde kvinnan till honom och berättade att hon hade ont i ryggen. Hon uppmanades då fortsätta medicineringen. Vid besök den 18 mars hade det tillkommit domningar i höger arm. Familjeläkaren skrev då remiss för magnetröntgen av halsryggen. Vid telefonsamtal den 23 mars informerade han kvinnan om att provtagningen visat blodbrist och hög sänka. Han skrev samma dag till henne och bad henne kontakta honom.
Den 30 mars undersöktes hon av en annan läkare, som ordnade med lungröntgen. Denna undersökning visade på lungcancer och kvinnan remitterades till sjukhus. Hon avled den 27 november 2004.
»Bristande utredning«
Kvinnan anmälde familjeläkaren. för bristande utredning. Familjeläkaren borde ha lyssnat på hennes lungor. Inte ens då hon talade om sina misstankar om cancer lyssnade han på henne, hävdade hon. Om han hade sänt remiss för röntgen av huvud och lungor kanske situationen hade varit en annan.
Ansvarsnämnden läste patientens journal och hämtade in yttrande av familjeläkaren.
Denne tillstod att det var riktigt att patienten redan vid första besöket frågade honom om hon hade cancer och att han talade om att han inte hade några misstankar om det. Frågan kunde säkert ha återkommit och hon hade säkert fått samma svar eftersom han inte haft någon misstanke om denna sjukdom.
Detta avsåg även besvären från nacken och vänstra sidan av huvudet och örat, sade familjeläkaren. Och patienten blev även utredd av ÖNH-specialist. Muskulärt utlösta symtom var den sannolika orsaken till besvären. Besvären var också under hösten och till januari 2004 varierande, tidvis även borta.
Möjligen kan patientens symtom ha dolts av hennes kända generaliserade myalgi. Familjeläkaren tolkade inte symtomen som signaler på en allvarlig sjukdom, uppgav han.
Under tiden januari–februari 2004 kom de första mer tydliga tecknen på något som kunde vara en allvarlig sjukdom, avvikande laboratorievärden och neurologiska symtom. Detta föranledde ytterligare utredning med utvidgad laboratorieprovtagning samt MRT av halsryggen. Denna utredning avslutades aldrig då patienten snabbt försämrades och akut utreddes vid lasarettet.
Familjeläkaren hade till patienten framfört funderingar kring huruvida han hade kunnat upptäcka hennes sjukdom och om detta hade medfört en bättre prognos av förloppet, vilket det i de flesta fall trots allt gör. I övrigt hänvisade han till patientens anmälan och journalen.
Bedömning och beslut
Utredningen har visat att familjeläkaren inte tillräckligt tänkte igenom orsaker till patientens utdragna och efterhand förvärrade besvär och att han inte utförde motiverade undersökningar, så som att lyssna på lungorna, kritiserar Ansvarsnämnden.
Familjeläkaren hade genom sin bristfälliga handläggning av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter. Bristen var varken ringa eller ursäktlig och bör medföra disciplinpåföljd.
Förmildrande omständigheter är att han ändå tagit prover samt remitterat till öronläkare och magnetkameraundersökning.Disciplinpåföljden stannar därför vid en erinran. ·
