Kvinnan anmälde kirurgen och berättade att hon ramlade med cykeln och slog i vänster armbåge. Dagen därpå träffade hon kirurgen på närakuten. Hon kunde inte böja armen som vanligt och inte heller sätta ner handflatan. Kirurgen undersökte armen och sade att hon inte hade någon fraktur utan en blödning nedanför armbågen. Någon röntgenundersökning gjordes inte. Hon fick veta att det skulle ta två till tre veckor innan hon var bra. Hon hade ingen smärta.
Elva dagar senare sökte hon vårdcentralen på grund av utebliven förbättring och smärtor. En röntgenundersökning visade att hon hade en komplicerad fraktur på olekranon med splitter. Hon opererades och flera stift sattes in.
Ansvarsnämnden läste patientjournalen och tog in yttrande av kirurgen.
Denne var helt klar över sin initiala felbedömning. Han påpekade att mycket förvånande i det här fallet var att patienten var helt smärtfri.
Undersökningen av leden, då man har armbågsleden böjd i 90 grader och vrider handen 180 grader från att handflatan pekar uppåt till att handryggen gör det, förorsakade ingen smärta.
Kirurgen uppgav att han sagt till kvinnan att återkomma om hon fick ont.
Ansvarsnämnden konstaterar att det av journalen från besöket hos kirurgen framgår att patienten hade råkat ut för ett trauma mot armbågen och fått ett hematom. Kirurgen undersökte henne, men det finns inte antecknat i journalen att han kontrollerade om hon kunde böja och sträcka armen aktivt. Om man underlåter att göra en sådan undersökning kan man missa skador i själva armbågen, vilket skedde i detta fall.
Av kirurgens yttrande framgår att patienten var helt smärtfri. Det var därför förståeligt att han bedömde att en fraktur var utesluten. Patientens uppgift att hon inte kunde böja armen normalt stöder hennes uppgift att frakturen var splittrad. Kirurgen har inte dokumenterat vilken uppföljning som var planerad och inte heller vad patienten skulle göra om hon inte blev bra.
För sin bristande journalföring och sin underlåtenhet att göra en fullständig armbågsundersökning får kirurgen en erinran. ·
Publicerad:
Läkartidningen 32/2005
Lakartidningen.se