Det är delar i Läkarförbundets recept för att öka patientsäkerheten, som presenterades bland annat i en ledare här i Läkartidningen för en dryg månad sedan (nr 34) under rubriken »Säker vård – en självklarhet«. Ett problem är att just läkarna, enligt många källor, är sämst på avvikelserapportering, senast redovisat under den nationella patientsäkerhetskonferensen.
Varför är det så Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Sveriges läkarförbund?
– Jag tror det beror på många olika saker. Dels finns en viss rädsla att rapportera när något blivit fel. Dels tycker många läkare att »det där är ingenting som jag behöver göra, det är en sak för sjuksköterskorna«.
– Ytterligare en del är att man inte har sett att rapporten faktiskt har lett till någonting – det blir ingen feedback på avvikelserapporten. Man kan rapportera hur mycket som helst. Vi kan få läkarna att rapportera 100 procent, men därför är det inte säkert att det händer någonting. Vi måste visa att vi systematiskt följer upp rapporterna och analyserar dem, göra riskanalyser. Och man måste ge feedback. Jag tror nog att om du skulle fråga läkarna skulle de säga: »Ja, men det händer ju ändå ingenting.«
Men du pratar också om rädslan, är det rädslan för att själv »åka dit« om man rapporterar att man gjort fel?
– Ja, och rädslan finns, skulle jag vilja säga, framför allt hos de yngre. Det gäller att hålla ryggen fri. Det har vi sett i undersökningar från de yngre läkarnas organisation Sylf.
– Vi har också fortfarande en kultur i kåren som inte är så tillåtande som den borde vara. Vi vågar inte diskutera att vi faktiskt har brister. Ett problem är att vi inte är tillräckligt öppna om att alla kan göra fel.
– Jag tror att vi skulle kunna åstadkomma en öppnare kultur om man ändrar från att ha ett repressivt system till att i stället inrikta sig på att skapa en bättre kvalitet.
Men andra, till exempel sjuksköterskor, riskerar också att »åka dit« när de anmäler avvikelser. Ändå anmäler de mycket mer. Är det så att läkarna är mer rädda att göra bort sig inför kollegor och andra om de berättar att de gjort fel, finns det ett prestigetänkande hos läkarna?
– Ja, det gör det också. På en hel del ställen går man igenom de fel som har begåtts utan att lägga skuld på någon. Kan vi få det dithän, tror jag nog att man kan se att det inte är så farligt att säga att man gjort fel.
Från Läkarförbundet – vad ska ni göra centralt?
– Vi måste se till att det antingen blir en lagändring så vi kan få ha ett anonymt rapporteringssystem, vilket vi inte har idag, eller att vi får göra ett pilotförsök där man prövar ett system med anonyma rapporteringar och riktar in sig på att åtgärda systemet och inte på att straffa individen. Det ska vi nu driva från vår sida.
Men hur ska ni försöka påverka era medlemmar att ta ett större ansvar för patientsäkerhetsfrågorna, det måste ni väl också arbeta med?
– Det är oerhört viktigt att få läkarna att ändra synsätt. Vi jobbar på att få med våra medlemmar på tåget. Det måste vi göra. Vi måste sprida budskapet via våra delföreningar i samband med olika möten, vi måste sätta patientsäkerheten högt upp på vår agenda. Den måste vara en viktig fråga i alla sammanhang vi träffas.
För två år sedan hölls den första nationella patientsäkerhetskonferensen som mynnade ut i ett omfattande åtgärdsdokument. Men sedan då?
– Jag tycker att de här åren som gått ändå har inneburit en lite ändrad syn hos många. Att vi har haft de här åren på oss har inneburit att många har fått upp ögonen för att det är ett problem, att patientsäkerhetsarbetet i stort inte fungerar.
Kan man få ett fungerande patientsäkerhetsarbete till stånd utan stora extra kostnader?
– Jag är fullständigt övertygad om att det inte är så mycket pengar som behövs. Det är är mer en fråga om att våga tänka nytt. På sjukhusen finns många som sysslar med saker i gränslandet till rent patientsäkerhetsarbete, kvalitetsansvariga, vårdutvecklare och så vidare. Vi har resurser att kanske också ha en patientsäkerhetsansvarig, som är den som sätter igång snöbollen på varje sjukhus. Det tror jag behövs.
Vilken roll spelar cheferna?
– Det behövs ett starkt engamang på chefsnivå för att få patientsäkerhetsarbetet att fungera. Det är cheferna som måste få igång arbetet, de måste se till att antingen utse någon patientsäkerhetsansvarig eller börjar arbeta med patientsäkerhetsfrågorna själva. Det måste man göra på varje klinik.
»Missionerat, och missionerat, och …
Eva Nilsson Bågenholm var en flitig gäst på föreläsningar och seminarier under den nationella patientsäkerhetskonferensen, då den här intervjun gjordes. Kanske hörde hon chefläkare Carina Forsberg i Varberg berätta att de där fått med läkarna på att bland annat skriva avvikelserapporter.
En imponerad chefläkare i publiken undrade om de gjort något speciellt för att lyckas med det. Svaret blev:
– Missionerat, och missionerat, och missionerat.
– När läkarna gjorde intåg i avvikelsesystemet blev det också en annan typ av rapporter – tunga, riktigt allvarliga händelser kom in.
En del av »framgången« ligger i att läkarna får veta att rapporterna leder till åtgärder, att det blir bättre, menade Carina Forsberg.
