Den 35-åriga kvinnan led av läkemedelsmissbruk och hittades död i sin bostad den 20 mars 2004. Efter rättsmedicinsk utredning gjorde rättsläkaren bland annat följande bedömning.
Vid obduktionen av kvinnan påvisades inte några skador som skulle kunna förklara dödsfallet.
Blödningarna i pannregionen kan ha uppkommit på grund av fall, stöt mot ett föremål eller slag, dock är de med hänsyn till dödsorsaken utan betydelse.
Några sjukliga förändringar av de inre organen som skulle förklara dödsfallet påvisades inte heller.
Substansen dextropropoxifen, som påvisades vid den rättskemiska undersökningen, uppvisade en koncentration som kan ses vid akuta förgiftningar. Fluoxetin hade också nått en koncentration som kan ses vid akuta förgiftningar med flera substanser. Sammanlagt talar fynden starkt för att kvinnan har avlidit av en akut förgiftning med olika läkemedel, främst Distalgesic. Vid obduktionen har inte något framkommit som skulle kunna tala emot självmord, konstaterade rättsläkaren.


Blev beroende av Dexofen
Kvinnans far anmälde psykiatern och allmänläkaren för felaktig läkemedelsförskrivning till dottern. Hon blev beroende av Dexofen och tog samtidigt andra läkemedel, bland annat Xanor, berättade fadern.
Ansvarsnämnden har förelagt de anmälda läkarna att inge patientjournalen och yttra sig över anmälan. De har inte lämnat in journalen.
Allmänläkaren påpekade med anledning av blödningarna i kvinnans pannregion att »Slag kan icke uteslutas«. Dessutom hänvisade han till rättsläkarens slutsats att utredningsfynden »starkt talar för att kvinnan har avlidit på grund av en akut förgiftning med olika läkemedel, främst Distalgesic«. Detta medel hade han över huvud taget inte skrivit ut, framhöll allmänläkaren.
Psykiatern berättade att han behandlat patienten från 1999 och framåt för depression och ångest. Patienten fick antidepressiv och anxiolytisk medicinering samt därutöver stödsamtal. Han kunde konstatera en alltmer konstruktiv och hoppfull attityd hos patienten.


»Fullkomligt oväntat«
Patienten födde en son i juni 2002, vilket medförde att hon via mödravårdscentralen erhöll stödkontakt hos socialtjänsten och även vårdinsatser från sin egen psykiatrimottagning. Mellan psykiatern och såväl socialtjänst som psykiatri förelåg vid ett flertal tillfällen samråd, och såvitt kunde bedömas hade patienten ett fullgott stöd. Den tragiska händelsen kom för psykiatern fullkomligt oväntat, berättade han.
Utöver ångest hade patienten en mycket betydande spänningshuvudvärk, för vilken hon erhöll förskrivning av Dexofen, som enligt patienten var det enda verksamma. Så här i efterhand kan det inte uteslutas att patienten kan ha haft ett psykiskt beroende av preparatet, men det bör i så fall ha förelegat innan patienten kom under behandling av psykiatern, menade denne. Förskrivningen av Dexofen har inte varit opåkallad eller för tät, ansåg psykiatern..
Han uppgav att han försökt få patienten att acceptera nedtrappning av medicineringen liksom kontakt med avgiftningsenhet. Patienten tyckte inte hon var mogen för detta då, men var positivt inställd till att göra det i framtiden. Patientens samarbetsförmåga var god, liksom prognosen för att senare kunna klara en nedtrappning/utsättning.
Någon grund för tvångsingripande förelåg inte i något skede. Det har inte vid något tillfälle förelegat misstanke om att patienten skulle gå till andra, okända, läkare. Patienten behandlades med Fluoxetin 60 mg med tydlig effekt på ångest och depression. Recept på narkotikaklassade mediciner till patienten har inte skrivits ut efter den 4 december 2003, berättade psykiatern.
Han berättade också att patientens journal inte kunde återfinnas.


Bedömning och beslut
Dexofen innehåller dextropropoxifen och är vanebildande. Av utredningen framgår att allmänläkaren den 23 oktober 2003 skrev ut 100 tabletter Dexofen i styrkan 100 mg med ordinationen 1 tablett högst tre gånger dagligen. Endast sex dagar senare fick patienten åter av honom recept på Dexofen 100 tabletter i styrkan 100 mg.
Från den 5 februari till den 11 mars 2004 har hon tagit ut 600 tabletter Dexofen och därför i genomsnitt kunnat ta 11 tabletter dagligen, att jämföras med ordinerat 1 tablett högst tre gånger dagligen. Det är tydligt att patienten blivit beroende av detta läkemedel, menar Ansvarsnämnden.
Av de 600 tabletterna har allmänläkaren skrivit ut 500. Den 5 februari 2004 skrev han ut 100 tabletter, två uttag, i styrkan 100 mg och ordinationen 1 tablett högst tre gånger dagligen. Denna mängd borde ha räckt i drygt 60 dagar. 14 dagar senare skrev han åter ut 100 tabletter, tre uttag, i styrkan 100 mg.
Ytterligare tre veckor senare, den 11 mars, då den mängd som skrivits ut den 5 februari alltjämt skulle vara tillräcklig, fick patienten åter 100 tabletter och tre uttag.
Ansvarsnämnden menar att allmänläkarens förskrivning av Dexofen till patienten var omdömeslös och inte förenlig med god vård.
Han har också brutit mot föreskriften i 8 § Patientjournallagen att bevara journalen.
Psykiatern har uppgett att han försökt motivera patienten till avgiftning. Såvitt framgår avsågs då hennes överanvändning av Dexofen. Psykiatern har skrivit ut Dexofen 100 tabletter i styrkan 100 mg den 4 december 2003. Vid samma tillfälle skrev han ut Xanor l mg 100 stycken.
Mot bakgrund av att han visste att patienten överdoserade Dexofen, att detta ämne försvårar nedbrytningen av Xanor (alprazolam) och att bägge medlen kan ge andningsdepression var hans förskrivning av Xanor och Dexofen olämplig, kritiserar Ansvarsnämnden. Psykiatern har också brutit mot föreskriften att bevara journalen.
Båda läkarna varnas. ·