Pojken hade återkommande ryckningar i kroppen, men fungerade i övrigt normalt och var fullt kontaktbar mellan episoderna. EEG-undersökning under sömn visade fynd förenliga med primärt generaliserad epilepsi, och den 27 oktober 2004 ordinerade barnmedicinare A Ergenyl droppar 200 mg/ml. Han upprättade doseringsschema för behandling med Ergenyl mixtur 60 mg/ml med startdosen 1 ml x 2 och beräknad slutdos 5 ml x 2.
Den 2 november bedömde barnmedicinare B att pojken svarat bra på medicineringen och att krampfrekvensen avtagit betydligt. Det framkom att pojken varit lite tröttare på eftermiddagarna, och han beräknades gå upp i planerad slutdos om några dagar.


Förväxlade mixtur och droppar
Enligt notering nästa dag meddelade fadern att pojken kräkts två eftermiddagar i rad och var trött. B bedömde att symtomen möjligen orsakades av medicinpåverkan samt rekommenderade sänkning av morgondosen till 2 ml och långsammare dosökning. Hon uppmanade också till ny kontakt vid fortsatta besvär.
Den 7 november upplyste pojkens mor om att pojken besvärades av återkommande kräkningar. Den ordinerade doseringen, som vid tillfället beräknades till 74 mg/kilo och dygn, sänktes till 44 mg/kilo och dygn.
Modern anmälde de båda läkarna.
Ansvarsnämnden läste patientjournalen och tog in yttrande av de anmälda, som bestred att de gjort fel.
A berättade bland annat att när han träffade pojken den 27 oktober bestämde de att behandling skulle inledas med Ergenyl. Vid receptförskrivning förväxlade A mixtur och droppar – han skrev styrkan för droppar på receptet men beräknade dosen på mixturen.
Vid det planerade återbesöket den 2 november hos B mådde pojken bättre, men var inte helt krampfri. Ett dygn senare hade man telefonkontakt på grund av att pojken hade kräkts. A ordinerade då dossänkning. Ytterligare fyra dygn senare hade de en förnyad telefonkontakt på grund av fortsatta kräkningar, då feldoseringen upptäcktes.
B berättade att hon blev ombedd att följa upp pojken med ett mottagningsbesök då denne misstänktes ha epilepsi.
Det framkom att pojken haft upprepade kramper och att EEG visade en bild av primärgeneraliserad epilepsi. Hennes plan var då att sätta in ett valproatpreparat, Orfiril long. Pojken hade tidigare blivit insatt på Ergenyldroppar 200 mg/ml. B brukar inte använda denna beredning och reagerade därför inte på att dosen var för hög, hävdade hon.


»Litade på kollegan«
Dessutom litade B på att hennes erfarna kollegas dosering och planerade upptrappningsschema var korrekt. Detta var hennes första kontakt med pojken så hon hade inte sett honom utan medicin.
Vid besöket uppfattade hon att pojken var mycket bättre än före medicinering. Hans kramper hade minskat betydligt. Läkare A beskriver i journalen den 27 oktober att pojken utöver krampepisoder med huvudryckningar och smackningar även haft perioder då han varit motoriskt orolig.
Vid besöket var pojken rastlös och hade svårt att sitta still. B kunde inte få någon säker ögonkontakt med honom, men uppfattade att kontakten mellan honom och föräldrarna var god. Att hans motoriska oro skulle vara läkemedelsrelaterad var alltså inte alls givet.
Mamman skrev i anmälan att hon berättade för B att pojken hade kräkts redan före besöket den 2 november. Detta förnekade B och hänvisade till att hon antecknat att pojken hade kräkts på eftermiddagarna två dagar i rad, alltså troligtvis efter besöket hos henne. Kräkningar är dessutom en vanlig biverkning av valproat även i terapeutiska doser (20 procent) och är oftast övergående, påpekade B.
Föräldrarna ställde inte heller någon direkt fråga om doseringen verkligen var den rätta, påpekade B vidare.


»Inte livshotande hög«
Den 7 november ringde jourhavande läkare hem till B och berättade att pojken hade fått en hög dos. Vid ett telefonsamtal dagen efter tyckte pappan att pojken mådde utmärkt då de sänkt dosen till 1,5 ml vid två tillfällen. Dosen hade då sänkts från 2ml+0+3ml. Detta är en hög dos, men inte allvarligt eller livshotande hög, menade B. Då pojken mådde bra planerades nästa kontakt bli då provsvaren hade kommit.
B ansåg att hon haft täta kontakter med familjen och uppmanat dem att söka tidigare vid behov, vilket gjorde att den höga doseringen trots allt upptäcktes ganska snart.


Bedömning och beslut
Pojken hade drabbats av epilepsi och ordinerades Ergenyl. Den gängse doseringen av preparatet är 20–40 mg/kilo, vilket för pojken innebar en maximal dygnsdos på ca 500 mg. Sådan medicinering inleds med låg dos som successivt ökas tills biverkningar uppstår eller anfallsfrihet uppnås. Såvitt biverkningar uppstår eller anfallen kvarstår justeras medicineringen på annat sätt, till exempel genom byte av läkemedel.
Det dosökningsschema som A upprättade avsåg medicinering med mixtur Ergenyl 60 mg/ml, men av misstag ordinerade han i stället droppar 200 mg/ml. Pojken fick således en tre gånger högre dos än avsett och hans tillstånd förbättrades redan vid den initiala dosen, konstaterar Ansvarsnämnden. A varnas.
Vid B:s möte med pojken framkom att han förbättrats av medicineringen, men hon informerades senare om att han drabbats av kräkningar. Denna uppgift kunde föranlett misstankar om läkemedelsbiverkan eller överdosering. Visserligen är det vanligt med kräkningar hos små barn, även under andra omständigheter, men i och med att B ändrade doseringen borde hon också ha kontrollerat ordinationen. Hon får en erinran. ·