Den 44-årige mannen var tidigare frisk. Den 28 januari 2004 sökte han vid vårdcentralen för nedstämdhet. Bedömningen var depression. Behandling med antidepressiva medel sattes in.
Den 12 februari kom han tillbaka till vårdcentralen med fortsatta besvär och suicidtankar. Han remitterades akut till en psykiatrisk klinik, där han blev inlagd. På grund av platsbrist överfördes han samma kväll till psykiatriska kliniken vid ett länssjukhus. Där ordinerades både EEG och skiktröntgen av skallen. Den senare undersökningen hann inte göras innan patienten den 20 februari återfördes till den första kliniken.
Opererades och avled
Den 26 februari fick han permission. Anhöriga märkte att han var mycket dålig och den 28 februari fördes han akut till sjukhus. Där konstaterades att han hade en högersidig hjärntumör, som opererades den 10 mars och visade sig vara elakartad. Han avled den 17 september.
Genom sin bror anmälde patienten flera läkare och sjuksköterskor. Ansvarsnämnden läste patientens journaler och tog in yttrande från de anmälda, som alla bestred att de gjort fel. Alla utom två friades varför vi lämnar dem. De två psykiatrer som fälldes fanns på den psykiatriska klinik som patienten återvände till den 20 februari.
Den ene berättade att han träffade patienten första gången den 20 februari. Utifrån tidigare journalanteckningar och en personlig undersökning bedömde han patienten som deprimerad och i behov av fortsatt inneliggande vård samt psykofarmakabehandling. Han bedömde dessutom att det var för tidigt att överväga annan behandling.
Den 25 februari ansåg psykiatern att patienten inte längre var suicidal och därför borde prova permission. Farmakabehandlingen fortsatte och en ny bedömning skulle göras efter permissionen eftersom patienten fortfarande hade depressiva besvär.
Dessutom rapporterades en del biverkningar, mest trötthet, som psykiatern tolkade som läkemedelsbiverkan. Därför justerade han delningstiden av läkemedlet.
Han fann depression som mest sannolik förklaring till patientens sjukdomsbild, uppgav psykiatern.
»Suicidrisken bedömdes vara noll«
Den andra psykiatern, som stod som patientansvarig läkare, berättade att hon träffade patienten en gång, den 23 februari. Patienten gav en god formell och emotionell kontakt. Han var lugn och sansad, hade en neutral grundstämning. Det fanns inget psykotiskt eller suicidalt. Patienten verkade dock trött och var sängliggande. Suicidrisken bedömdes vara noll.
Patienten hade redan en kombinationsbehandling med Fluoxetin 40 mg dagligen och Ergenyl Retard 900 mg dagligen som sattes in vid länssjukhuset på grund av en suspekt cykloid psykos.
Psykiatern bedömde att patienten led av återkommande depressioner, lindrig episod, när de träffades. Han var då såpass stabil i sitt psykiska tillstånd och uttryckte inget suicidalt, varken tankar eller planer.
Hon skulle ha träffat honom för ny bedömning, men i stället försämrades hans somatiska tillstånd och han blev inlagd på ett annat sjukhus.
Efter samtalet den 23 februari kände sig patienten lite piggare och hade varken dödstankar eller suicidtankar. Det framkom inte av journalen att han för de andra läkarna uppgav några neurologiska symtom.
Han skulle ha blivit utredd om han hade varit kvar på avdelningen, särskilt som han tidigare varit frisk. Patienten brukade må psykiskt sämre under vinterhalvåret, men hade aldrig varit medicinerad, sade psykiatern.
Enligt klinikens rutiner var han planerad för utredning, vilket framkommer vid inläggningen den 20 februari, och de arbetade på att rekvirera journaler från psykiatriska kliniken vid länssjukhuset innan de satte igång en utredningsprocess för att utesluta somatisk orsak till patientens depressiva besvär, framhöll psykiatern.
Bedömning och beslut
Under patientens tid vid psykiatriska kliniken vid länssjukhuset tog en psykiater bland annat ställning till utredning, beställde EEG och skiktröntgen samt satte in behandling på misstanke om cykloid psykos. Denna handläggning var korrekt, anser Ansvarsnämnden.
Enligt journalen från den psykiatriska kliniken vid länssjukhuset sändes kopia på slutanteckningen den 20 februari med patienten tillbaka till den första kliniken. I slutanteckningen är angett att EEG utförts, men att den beställda skiktröntgen ännu inte hade ägt rum.
Det är känt att balansstörningar är förenliga med tumörsjukdom i hjärnan. I patientens omvårdnadsjournal från psykiatriska kliniken finns den 24 februari redovisat sådana besvär. Varken den förste psykiatern, som träffade patienten då denne kom tillbaka till kliniken den 20 februari samt den 25 februari, eller den andra psykiatern, som träffade patienten den 23 februari och står som patientansvarig läkare i journalen, reagerade på de motoriska svårigheterna. De såg inte heller till att skiktröntgen genomfördes, kritiserar Ansvarsnämnden.
Av de båda psykiatrernas yttranden till Ansvarsnämnden framgår inte om de hade tillgång till patientens journal från den psykiatriska kliniken vid länssjukhuset, men om så inte var fallet var det deras ansvar att se till att de fick det.
De har försummat att göra en bedömning av patientens symtombild ur både somatisk och psykiatrisk synvinkel liksom att se till att den skiktröntgen som planerats vid länssjukhusets psykiatriska klinik, och som var medicinskt motiverad, genomfördes. Underlåtenheten i denna del fördröjde korrekt diagnos, men detta hade med stor sannolikhet inte någon påverkan på det fortsatta sjukdomsförloppet. Felen ger psykiatrerna en erinran var. ·
