Det sade Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm här i Läkartidningen för ett par veckor sedan (nr 39). En sådan patientsäkerhetsansvarig läkare finns på anestesikliniken vid Universitetssjukhuset i Lund, Anna Spencer, som bildar en grupp tillsammans med två sjuksköterskor.
Uppdraget är relativt nytt, gruppen utsågs i april i år på initiativ av klinikchefen Eva Ranklev.
– Steg 1 för oss är att berätta att vi finns, att få folk att börja prata om patientsäkerhet. Det är svårt än så länge för vi är lite nyvakna här, men det börjar komma igång så smått, säger Anna Spencer.
– Vi är fortfarande på projektstadiet, men vi har en ambitiös målsättning.


Förebild i Danmark
Många av sina idéer har gruppmedlemmarna hittat i danska förebilder. Det skedde vid ett studiebesök de gjorde på Hvidovre hospital i Köpenhamn. Därifrån hämtade de också hem en handbok om händelseanalys och översatte till svenska.
De ska titta på alla avvikelser på anestesikliniken och, med hjälp av ett scoringsystem som används inom Veterans Affairs i USA, värdera faktiska skador och potentiella skador.
Händelseanalyserna görs i första hand på de allvarligaste fallen, dödsfall och skador som leder till andra svåra följder.
– Om vi ser att det är vanligt förkommande avvikelser, exempelvis brister i läkemedelsordinationer, som är rätt vanliga, eller andra saker som ständigt upprepas, kommer vi att göra en aggregerad analys. Då slår man ihop de avvikelser man hittat på ett område och gör en noggrann och objektiv analys. Varför, varför, varför?
I början på november anordnas ett heldagsseminarium om riskanalys där läkare och sjuksköterskor från flera andra kliniker också deltar. Meningen är att hela sjukhuset ska utbildas i risktänkande så småningom, ingen lätt uppgift med flera tusen medarbetare.
För att det ska lyckas är Anna Spencer övertygad om att det behövs patientsäkerhetsansvariga på varje klinik. Samtidigt tror hon att det för samordningens skull även behövs en centralt placerad patientsäkerhetsenhet för varje sjukhus .

Är ni först inom ert sjukhus eller finns det någon annan grupp för patientsäkerhetsarbetet?
– Jag tror inte att det finns en uttalad patientsäkerhetsgrupp någon annanstans på sjukhuset, men det vet jag faktiskt inte.

Er satsning kostar resurser i form av personaltimmar om än inte pengar – hur har ni utrymme för det?
– Vi har inte utrymme för katastrofer. Det är mycket mer ekonomiskt att vara proaktiv.
– Titta på näringslivet som flyget och delar av processindustrin. De är mycket mognare i sin säkerhetskultur med ständiga riskrevisioner. De resurser de lägger på det har de igen mångfalt. Har man däremot en bristande säkerhetskultur kan man få betala mångmiljonbelopp när det inträffar en olyckshändelse.
– Inom sjukvården har vi till exempel postoperativa infektioner, som kan kosta mellan en halv och en miljon kronor per patient. Det kan man spara in med bättre hygienrutiner.

Vilka är bristerna i patientsäkerheten hos er nu?
– Vi har ett välfungerande system för elektronisk avvikelsehantering på kliniken och på sjukhuset i stort.
– Men det räcker inte med att få in avvikelserna utan vi måste göra något åt dem. Hittills går rapporterna oftast till sektionsansvariga, som försöker hitta orsaken bakom felen och se hur man kan göra någonting åt dem och pratar med de berörda.
– Men jag tror att det brister i att göra objektiva analyser, det brister i att intervjua de inblandade och det brister i återförandet av resultaten, att ge feedback.
– Dessutom har man inte heller riktiga planer för uppföljning för att se om åtgärderna verkligen vidtas, om man förändrar systemet.


Rapporteringen väldigt ojämn
Läkarnas avvikelserapportering är väldigt ojämn, det är personberoende, tror Anna Spencer. Vissa läkare, ofta de yngre, är mer benägna att rapportera, andra mindre.
– Det handlar ju om att rapportera en avvikelse där jag själv varit delaktig. Alla har vi gjort fel. Och vi har alla mörkat, smusslat undan, Hoppas att ingen såg det, hoppas ingen upptäcker det. Det handlar mycket om prestige och den måste vi få bort.
– Då krävs att man är en god förebild själv, att våga tala om när man gjort fel. Vi gör alla fel, vi kommer dagligen att göra fel, men om vi talar om det så vågar andra också tala om och erkänna fel och så skapas ett öppnare klimat.
Anna Spencer menar att den största vinsten ligger i att få läkare och andra att rapportera tillbud innan det händer något allvarligt, att kunna rapportera att »jag höll på att göra fel«.
– Om vi kan sprida det synsättet kanske vi räddar många fler liv än när vi rapporterar något som redan har hänt. Så jag tycker vi ska vara så proaktiva som möjligt och rapportera det som möjligen kunde ha hänt, även om man räddar situationen i sista sekunden.


Eld och lågor
Anna Spencer tycker att arbetet med patientsäkerheten är väldigt roligt och kan mycket väl tänka sig att arbeta med det på heltid. Ja, hon är faktiskt eld och lågor inför uppgiften.
– Det är oerhört meningsfullt och spännande, inte minst för att det länkar i ledarskap, organisation och kommunikation.
Att de tre bitarna fungerar ser hon som absolut nödvändigt för att patientsäkerheten ska förbättras. Idag har alla delarna klara brister, understryker hon med stort eftertryck.
– Arbetet med att öka patientsäkerheten är en dynamisk process och det är spännande att försöka föra ut någonting som är så grundläggande i sjukvården och borde genomsyra varje verksamhet.
– Vi pratar om förebyggande hälsovård, men ingen nämner förebyggande säkerhetskultur. Vi är ju jätteduktiga inom vården i att ställa frågorna varför och hur? Vad och när? Varför gör vi inte det när det någonting går fel? Då frågar vi vem, vem gjorde det? Och så är pratet igång. I stället borde vi fråga varför, vad var det som hände, hur gick det till och inte minst hur ska vi se till att det inte händer igen?


Genomsyras av skuldtänkande
– Vår inställning idag är ett utslag av att ett skuldtänkande genomsyrar hela vården. För jag tror att vården drivs av ett stort antal människor som har ett stort bekräftelsebehov, man vill göra ett gott arbete, man vill gärna ha en klapp på axeln för att man har gjort rätt. Har man gjort fel vill man inte att någon ska veta om det för då är man inte bra.
Anna Spencer är kritisk mot påföljdssystemet med HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd), som hon inte tycker är bra utom då det handlar om uppsåtliga fel.
– Jag har aldrig hittills, tror jag, sett att det blivit säkrare i vården för att någon har fått en erinran eller varning. Ska det bli bättre måste man främst åtgärda systemfel.
Det är ofta slumpmässigt vem det är som håller i sista steget när en katastrof händer, understryker Anna Spencer.
– Vi måste bygga barriärer så att när du gör ett misstag ska det inte kunna få katastrofala följder. Jag säger när, inte om, för misstag kommer vi att fortsätta att göra. Om vi däremot har kunskap om mänskligt beteende kan vi begränsa misstagen genom att göra systemet säkrare. Det betyder att varje misstag som begås ska få så liten konsekvens som möjligt genom flera barriärer på vägen.
Anna Spencer anser att läkarna absolut måste ta ett stort ansvar för patienternas säkerhet, men att det också måste gå ett led uppåt, att även beslutsfattare, administratörer och politiker måste ta sitt ansvar för vården genom att premiera andra saker än de gör idag.
– Premierar man bara forskning för löneutvecklingen och för tillsättning av tjänster kommer man att få folk som sitter på sina kammare och struntar i patientsäkerheten. De har inte ens grundläggande kunskaper om det, understryker hon kritiskt.
– Men premierar man i stället människor som aktivt arbetar med att identifiera risker, förbättra komunikationen, har ett systemtänkande samt vågar vara öppna får man en säkrare vård, tror jag.
I varje patientsäkerhetsenhet centralt på sjukhusen bör det finnas en heltidsanställd läkare, anser hon. Det behövs.
Man bör ha verksamhetsområde patientsäkerhet – det är bara att inrätta.
– Vi behöver inte hålla på med några revirstrider utan patientsäkerhetsarbetet ska vara övergripande. Vi ska samla in information och professionalisera detta, och sätta det överst på agendan i den dagliga verksamheten. Det måste vara nummer 1 för alla som jobbar inom vården. Det är ju meningslöst att ha bra behandlingsmetoder om du inte vet att de är rätt utförda, eller om det kan hända misstag på vägen så att patienten faktiskt dör.
Och det ska införlivas i befintliga kvalitetssystem så det inte blir något nytt som läggs utanpå allt det andra.
– Det behövs några starka entusiastiska personer, framför allt läkare, som går i bräschen och visar att vi vågar vara orädda och kreativa och prestigelösa.
Inom tio år tror Anna Spencer att det kommer att finnas centrala patientsäkerhetsenheter på alla sjukhus. Hon är helt övertygad om att det är nödvändigt.


»Många brinner för det«
– Som det är nu märker vi när vi träffas, som vid patiententsäkerhetskonferensen för några veckor sedan, att vi sitter på olika håll och uppfinner hjulet lite grand, samma hjul och det rullar på precis samma vis. Vi tror att vi är unika, men sen blir vi ju nästan arga när vi upptäcker att vi gjort dubbelarbete.
– Därför tror jag att det är viktigt att vi centraliserar patientsäkerhetsfrågorna så att vi kan samla information och kanalisera all kreativitet och allt arbete kring dem för att sedan på ett smart sätt föra ut det vi kommer fram till. Det är ju många som verkligen brinner för en ökad patientsäkerhet. ·



– Att vi börjar prata öppet om patientsäkerhetsfrågorna gör jobbet mycket roligare, anser Anna Spencer.