Den då 28-åriga kvinnan, opererades 1980 för meningiom. På grund av tilltagande huvudvärksbesvär remitterades hon i oktober 2003 till sjukhus för röntgenundersökning.
I första hand begärdes datortomografiundersökning, eftersom hon opererats med insättning av clips och metallsuturer. Vidare upplystes att hon tidigare reagerat kraftigt allergiskt på jodkontrastmedel.


Två cm stor tumörförändring
Den 18 december 2003 genomgick hon datortomografi utan kontrast. I utlåtandet angav radiolog A att det inte förelåg patologiska förändringar, men resttillstånd efter den tidigare meningiomoperationen.
Utlåtandet kontrasignerades av radiolog B, som bedömde att kvinnan kunde genomgå en magnetkameraundersökning.
Den 31 mars 2004 gjordes en ny datortomografiundersökning. Man såg då en två cm stor tumörförändring. Vid magnetkameraundersökning den 18 maj diagnostiserades ett meningiom utgånget från vänster lillhjärnstak.
Kvinnan anmälde de båda radiologerna för fel vid röntgenundersökningen i december 2003. Hon påpekade bland annat att en eftergranskning av bilderna från december, som gjordes i samband med undersökningen i mars 2004, visade att tumören fanns redan då. Under tiden hade hon besvärande symtom och behandlingen försenades.


Båda bestred fel
Ansvarsnämnden läste patientens journal och hämtade in yttranden av radiologerna, som båda bestred att de gjort fel.
Radiolog A berättade att patienten i november 2003 remitterades av sin familjeläkare för datortomografi hjärna, utan kontrast, för bedömning om det förelåg ett eventuellt recidiv av meningiom som opererats 1980.
Valet av undersökningsmetod betingades dels av misstanken om att de insatta clipsen i samband med operationen 1980 inte skulle vara förenliga med en magnetkameraundersökning, dels av att användandet av kontrast i samband med datortomografi inte var lämpligt då patienten tidigare reagerat med en kraftig allergisk reaktion på jodkontrast.
Vid prioriteringen av undersökningen kvarstod denna bedömning och det beslöts också att operationsberättelsen skulle rekvireras.
Datortomografin utan kontrast utfördes 18 december 2003. Bildtagningen utfördes på sedvanligt sätt av röntgenassistenter. När A dikterade sin primära bedömning av bildmaterialet, noterade han att operationsberättelsen inte fanns tillgänglig och begärde därför att den skulle rekvireras.
Den 20 december gick han på drygt en veckas ledighet, vilket medförde att han inte som vanligt själv kunde följa upp undersökningen.
Det dikterade primära utlåtandet skrevs ut och gick till dubbelgranskning, signerades av en kollega och skickades till inremitterande läkare, uppgav A.


Kan patienten genomgå MR?
Radiolog B berättade att han är en av fyra läkare på avdelningen som regelbundet arbetar med MR.
I det arbetet ingår att prioritera inkomna remisser, planera undersökningarnas utförande och att ta reda på samt värdera bakgrundsinformation om patienter för att bedöma om de kan genomgå MR. Det senare är en säkerhetsrutin som gäller alla patienter som är aktuella för MR.
När det finns uppgifter om att metall i någon form, till exempel kärlklämmor, opererats in i patienten, och särskilt om operationen gjorts så långt tillbaka att MR-undersökningar inte var vanliga, måste det klarläggas vilken typ av material som använts och bedömas om detta kan orsaka fara för patienten vid en MR-undersökning.
Patienten undersöktes med datortomografi den 18 dec 2003. Hennes sjukdomshistoria angav att hon 1980 genomgått en neurokirurgisk operation. Fallet blev aktuellt för B som MR-kunnig läkare för att han skulle göra en bedömning om operationen skulle kunna förhindra patienten att någon gång genomgå MR.
B har den 12 januari 2004 efter genomgång av kopior av operationsberättelsen skrivit i ett tillägg till DT-utlåtandet att metalliskt material använts vid patientens operation, men att det inte innebär någon risk för henne vid MR. Han skrev därtill kommentarer på de DT-bilder där det metalliska materialet var avbildat.
Vid ett senare tillfälle, den 6 maj 2004, fick röntgenavdelningen en MR-remiss på patienten. Inför den undersökningen (utförd den 18 maj 2004) gjorde B samma bedömning av dessa uppgifter, uppgav han.
Han har i detta fall varit engagerad som MR-kunnig radiolog för att bedöma eventuella hinder för patienten att genomgå MR, sade B.


Bedömning och beslut
Av bilderna från undersökningen den 18 december 2003 framgår en två cm stor expansivitet, som fyller ut det vätskefyllda hålrummet mellan hjärnhinnorna. Förändringen, som är relativt tydlig, borde ha observerats av radiolog A och även av radiolog B, som kontrasignerat utlåtandet.
Ansvarsnämnden tilldelar dem båda en erinran. ·