Den 75-årige mannen fick under mars 2003 ihållande feber. I primärvården kunde man inte hitta någon orsak till febern. Den 26 april lades han in på en medicinklinik. Det konstaterades att han hade aortainsufficiens samt förhöjt CRP och SR. Analys med elektrofores visade en akutreaktion.
Han fick antibiotika och skrevs ut för kontroll i primärvården.
Eftersom han kände sig trött och besvärades av nattlig andfåddhet, remitterades han till sjukhus för fortsatt utredning. En ny ultraljudsundersökning visade en ytterligare försämrad klaffunktion. Kranskärlsröntgen visade ett trångt område i kranskärlet. I mars 2005 sattes han upp på väntelista för klaff- och kranskärlsoperation.
Patienten anmälde kardiologen för felbehandling under tiden den 26–29 april 2003. Ansvarsnämnden tog in patientens journal och ett yttrande från kardiologen, som bestred att hon gjort fel och berättade att mannen sökte på sjukhusets akutmottagning den 22 april 2003. Enligt jourläkarens anteckning fick han återvända hem med penicillinbehandling för misstänkt halsinfektion.
Han återkom 26 april och togs emot av samma läkare. Enligt journalen hade han fortfarande halsont och slem samt hade natten innan haft smärtor i bröstet i samband med djupandning och lägesändring. Detta hade avtagit.
Vid undersökningen var han blek och tagen. Temperaturen var 38,2. Över hjärtat hördes liksom tidigare ett blåsljud. EKG visade normal sinusrytm men jämfört med föregående EKG fanns lätta STT-förändringar i flera avledningar. Blodprov visade tecken på inflammatoriskt/infektiöst tillstånd med SR 67, CRP 85, LPK 10 och Hb 120.
Han blev inlagd för utredning. Man tog odlingsprov från hals, blod och urin. Dessa utföll negativt.

Måttligt läckage
På grund av blåsljud gjorde kardiologen en transtorakal ultraljudsundersökning av hjärtat. Denna visade ett måttligt läckage i aortaklaffen med bibehållen god pumpförmåga i vänster kammare. Några tecken på akut eller tidigare hjärtinfarkt sågs inte. Inget talade för infektion på hjärtklaffarna, som ibland kan ge långvarig feber.
Hon informerade patienten om undersökningsresultatet och berättade att man för att utesluta klaffinfektion ibland behöver gå vidare med transesofagealt ultraljud (TEE). Den undersökningen skulle dock endast bli aktuell om hans infektionstillstånd inte förbättrades, om hjärtsvikt tillstötte eller om blododlingarna visade växt av endokarditbakterier. Något sådant tillstötte inte. I stället blev han förbättrad, febern gick tillbaka och infektionsproverna förbättrades.
På grund av att han haft bröstsmärtor före inläggningen togs upprepade hjärtinfarktprov, samtliga negativa. Han nämnde inte heller några ytterligare smärtor från bröstet under vårdtiden.
Det hela bedömdes som ett infektiöst tillstånd som var på bättringsvägen och han fick återvända hem och fullfölja sin penicillinkur. Han skrevs ut den 29 april.

»Ingen indikation för TEE«
I anmälan till HSAN anmärkte patienten på tre saker:
1) »Fel diagnos, bypassoperation väntar mig«; 2) »Ingen EKG trots svåra bröstsmärtor«.
Kardiologens kommentar:
EKG togs och finns i journalen från 22 och 26 mars 2003. På det andra EKGet fanns nytillkomna men diskreta STT-förändringar i flera avledningar. EKG-förändringar tolkades som sekundära till den aktuella infektionen. Upprepade hjärtinfarktprover var negativa, Patienten hade inga återkommande bröstsmärtor och ultraljud visade inga aktuella eller gamla hjärtinfarkttecken, inte heller tecken på någon allvarlig hjärtmuskel- eller hjärtsäcksinflammation med vätska i hjärtsäcken. Alltså inga tecken på akut kranskärlssjukdom.
3) »Lovad behandling ej utförd«.
Kardiologen: Patienten avser undersökning med transesofagealt ultraljud – TEE – avseende hjärtklaffinfektion. Jag lovade aldrig att sådan undersökning skulle göras. Någon indikation för undersökningen kvarstod inte då han förbättrades kliniskt, odlingar var negativa och infektionstillståndet inklusive labprover successivt normaliserades.

Bedömning och beslut
Av utredningen framgår att ett EKG utfördes. Kardiologen borde även ha föranstaltat om en noggrannare undersökning med TEE för att bättre kunna bedöma om det fanns några endokarditförändringar på aortaklaffarna. En månads trötthet med feber kombinerat med blåsljud, förhöjda infektionsparametrar och lågt Hb borde ha ingett starka misstankar om endocarditis lenta, anser Ansvarsnämnden.
Den penicillinbehandling som patienten fick var inte adekvat. Han hade en oklar feber, förstorad vänsterkammare och en aortainsufficiens av grad 2/4. Han borde ha följts upp både med hänsyn till febern och klaffelet. Hans ålder utgjorde inget hinder för en klaff- och kranskärlsoperation.
Kardiologen får en erinran. •