Pojken ådrog sig en klämskada i höger lillfinger den 1 november. Han undersöktes samma dag på akutmottagningen av ortopeden. Undersökningen gjordes med en röntgengenomlysningsapparatur, varefter ortopeden bedömde att det inte förelåg någon fraktur.
Pojken fick ett 2-fingersförband, som han skulle ha i en vecka. Den 13 november återkom han tillsammans med sina föräldrar till akutmottagningen på grund av fortsatta besvär med fingret. En röntgenundersökning utfördes och visade en fraktur i lillfingrets mellanfalang med betydande felställning. Efter att ha diskuterat fallet med två kollegor beslöt undersökande läkare att inga ytterligare behandlingsåtgärder skulle vidtas. Kontrollbesök planerades om ett år.
Pojkens föräldrar anmälde ortopeden för att denne inte gjorde någon »riktig« röntgenundersökning, för att sonen inte fick någon tillfredsställande »stöttning« för det skadade fingret samt för att han inte fick någon uppföljning.
Ansvarsnämnden tog in patientjournalen med röntgenbilder, yttrande av ortopeden och sakkunnigutlåtande av docent Georg Hirsch.


»Ingen felställning«
Ortopeden bestred att han gjort fel. Han berättade att pojken kom in efter att ha klämt höger lillfinger. Det fanns en sårskada i mjukdelarna på mellanfalangen, och fingret var svullet generellt. Cirkulationen i fingret var helt invändningsfri. Någon egentlig felställning förelåg inte vid undersökningen. Motoriskt var det hela svårt att värdera eftersom pojken hade ont.
För att underlätta handläggandet på akuten och minska oro och väntetider för såväl pojken som föräldrar valde han att göra en röntgengenomlysning i Fluoroscan på akutmottagningen. I vare sig frontal- eller sidoplan kunde man se någon fraktur.
Ortopeden var fullt medveten om att upplösningen på Fluoroscan inte är jämförbar med den vid konventionell röntgenundersökning.
Bedömningen var att någon fraktur med felställning inte förelåg. Även om det fanns en odislokerad fraktur skulle behandlingen bli konservativ, varför han bedömde att konventionell röntgenundersökning inte var nödvändig.
Han valde att fixera fingret i ett 2-fingerförband och föreslog immobilisering i en vecka. Därefter planerade han ingen uppföljning utan fri mobilisering men uppföljning vid bekymmer med funktionen efter kontakt från föräldrarna.
Hans uppfattning var att ett 2-fingerförband hade varit en rimlig åtgärd även som frakturbehandling vid en odislokerad fraktur.
När det gäller att något återbesök eller uppföljning inte planerades var hans uppfattning att det borde kunna ske vid behov efter kontakt från föräldrarna.
Det senare förloppet har visat att det fanns en fraktur, som läkt med omlottställning och viss vinkelfelställning. Man har lämnat det hela för kommande uppföljning.
Hans bedömning med detta som bakgrund är att patienten sannolikt har haft en odislokerad fraktur vid det primära tillfället. En dislokerad fraktur i behov av reposition hade definitivt kunnat ses vid Fluoroscanundersökningen. Behandlingsvalet hade således inte påverkats av en eventuell odislokerad fraktur, menade ortopeden.
Georg Hirsch gjorde i sammanfattning följande bedömning:
– Rätt diagnos, subkapitulär fraktur av höger lillfingers mellanfalang, ställdes inte på skadedagen därför att en mindre lämplig metod användes – genomlysning i stället för konventionell röntgenundersökning.
– Om en röntgenundersökning utförts hade, med största sannolikhet, rätt diagnos kunnat ställas.


Mindre risk för funktionsbortfall
– Kännedom om att det förelåg en subkapitulär falangfraktur hade bort påverka behandlingen – åtminstone i så måtto att ett återbesök med röntgenkontroll av frakturläget blivit av samt att den tid fixationsförband användes förlängts jämfört med om ingen fraktur förelegat.
– En tidigare upptäckt av den uppkomna felställningen hade lett till ytterligare behandlingsåtgärder, vilka sannolikt hade minskat risken för uppkomst av ett funktionsbortfall.
I ett nytt yttrande ansåg ortopeden bland annat att någon fraktur med felställning inte förelåg vid det aktuella skadetillfället.
Han menade att Fluoroscanmetoden som användes är tillräckligt känslig för att avslöja felställning i en fingerfraktur.


Bedömning och beslut
Ansvarsnämnden finner i likhet med Georg Hirsch att ortopeden inte använt den säkraste metoden för att upptäcka en eventuell fingerfraktur hos patienten. Genomlysningsteknik var inte tillfyllest utan en konventionell röntgenundersökning borde ha utförts. Överläkaren får en erinran.
Däremot anser Ansvarsnämnden, i likhet med Georg Hirsch, att ortopeden inte bör kritiseras för den metod han valde för att fixera det skadade fingret. Ansvarsnämnden godtar också den förklaring som han gett till att han avstod från att kalla till återbesök. ·