Den 54-åriga kvinnan besökte den 18 januari i år vårdcentralen efter att ha fallit på sin arbetsplats tre dagar tidigare. Hon undersöktes av distriktsläkare A, som bedömde att det var en mjukdelsskada med muskelsmärta och spasm.
En vecka senare återkom patienten och undersöktes nu av distriktsläkare B, som bedömde att det var en muskelbristning i ljumsken. Någon röntgenundersökning utfördes inte med anledning av de två besöken. Det visade sig senare att patienten hade ådragit sig en höftledsfraktur.
Hon anmälde båda distriktsläkarna för att ha felbedömt hennes fallskada. Det visade sig senare att lårbenshalsen var bruten och hade läkt fel, hävdade patienten.
Ansvarsnämnden tog in patientens journal och yttrande från de båda distriktsläkarna, som bestred att de gjort fel.
A uppgav att patienten hade berättat att hon var barnskötare på en förskola. Hon hade snubblat på en kudde när hon skulle bädda barnens sängar och landat på en madrass. Hon kunde resa sig upp och gå men fick ont i höger ljumske och runt höger höft vid belastning och gick hem för dagen.


Inte särskilt smärtpåverkad
Därefter hade hon varit hemma och upplevt förbättring för varje dag som gick, hon hade dock under tiden lånat grannens kryckkäppar.
Patienten kom den 18 januari gående utan kryckkäppar och var inte särskilt smärtpåverkad. Vid undersökning fanns ingen felställning i höger ben, ingen förkortning eller utåtrotation.
Flexion och extension i höften var utan anmärkningar, dock hade patienten reducerad inåt- och utåtrotation på grund av smärta. Hon var öm och muskler runt höftleden på lateralsidan var spända.
A bedömde att det förelåg en mjukdelsskada med muskelvärk och spasm och inte något benbrott, på grund av patientens ålder (54 år). Hon var tidigare frisk utan någon känd benskörhet eller någon riskfaktor för detta. Det var ett lindrigt trauma/fall.
Patienten hade gått hemma på benet i tre dagar, hon var inte speciellt smärtpåverkad, det fanns få fynd vid undersökning av höften. Hon fick antiinflammatoriska/muskelavslappnande medel och råd att avlasta höften och blev sjukskriven en vecka.
A uppmanade patienten att återkomma om hon inte blev bra under den tiden, uppgav hon.
B berättade att patienten den 25 januari för henne beskrev att hon fortfarande hade ont i ljumsken efter att ha fallit på sin arbetsplats den 15 januari.
Fallet beskrevs som att hon landade mjukt. Hon gick haltande med hjälp av en krycka men beskrev att hon hade blivit bättre sedan läkarbesöket den 18 januari.
Hon var tidigare frisk, har inte hög ålder, är normalviktig och har ett aktivt arbete på dagis och ingen annan känd riskfaktor för benskörhet.
Efter undersökning och anamnes bedömde B att det var en muskelbristning i ljumsken, men hon uppmanade patienten att höra av sig om hon inte förbättrades efter en vecka.
Patienten kom med ett nytt yttrande där hon framhöll att hon bad om en röntgenundersökning av någon av läkarna. Hon kom dock inte ihåg vem av dem. Hon tyckte att en sådan undersökning borde vara självklar efter hennes fallolycka.
Hon påpekade att hon fortfarande var sjukskriven med svår smärta i höften samt väntade på en operation av höften.


Bedömning och beslut
När patienten besökte distriktsläkare A var hon något svullen runt trokanterregionen. Inåt- och utåtrotationen var något inskränkt, enligt journalen, dock symmetrisk. A bedömde det som muskelsmärta och ordnade därför inte med röntgenundersökning.
Även om hennes bedömning inte var riktig så var det inte uppenbart att det kunde vara en fraktur.
Vad som framkom om fallet gav intrycket av ett lindrigt trauma. Mot den bakgrunden motiverar A:s misstag inte disciplinpåföljd, menar Ansvarsnämnden.
När patienten besökte B hade hon fortfarande besvär, gick med kryckkäpp och hade smärta vid inåt- och utåtrotation i höften. Hennes status var sådant att en fraktur inte kunde uteslutas utan röntgen.
B borde i detta läge ha föranstaltat om en röntgenundersökning. Det gjorde hon inte och får därför en erinran, bestämmer Ansvarsnämnden. ·