Josef Milerad tar i sin medicinska ledare 42/2005 »Inte rädd att flyga« upp frågan om säkerhetsarbetet i sjukvården och ställer med all rätt frågan om det finns ett stenålderstänkande som bromsar detta genom »att jaga syndabockar istället för att skapa en intelligent organisation som upptäcker felbedömningar innan de hinner orsaka skada«.
Redan tidigt på 1970- talet planerade kirurgprofessorn Ragnar Romanus för ett lokalt säkerhetsarbete, baserat på kritiska analyser av inträffade komplikationer på den egna kliniken.
1975 började Nils Tjerneld på SPRI samt Göran Liedström och Kurt Roos på Socialstyrelsen att argumentera för en nationell säkerhetsorganisation, för såväl medicinska åtgärder som läkemedel och teknisk utrustning, enligt förebilder från Flygvapnet och de kommersiella flygbolagen. De fick klent gehör för sina många rapporter.
De två Lundaprofessorerna Göran Bauer och Sven-Erik Bergentz, författare till »När skyddsnätet brister«, diskuterade i en medicinsk kommentar i Läkartidningen 50/1979 förutsättningarna för att göra sjukvården säkrare. De önskade att det material som finns hos medicinalväsendets ansvarsnämnd och i Patientförsäkringens skadematerial bättre skulle kunna användas i skadeförebyggande syfte.
De fortsatte tillsammans med mig diskussionen i LT 19/1980 och startade 1982 tillsammans med professorerna Borell, Boström och mig analysen av patientförsäkringens material för åren 1975–1979. Vi räknade med ett intresse från sjukvårdshuvudmännen att vidareutveckla ett instrument för säkerhetsarbetet. Tyvärr blev det bara en gäspning och vi entledigades av försäkringskonsortiet.
Vid svensk kirurgisk förenings efterutbildningsdagar i Lund våren 1980 gavs exempel på hur kirurger inom en region gemensamt och systematiskt studerade vanliga risker och komplikationer med syftet att från resultaten kunna vidta lämpliga åtgärder för att förebygga skador.
I en intervju i LT 7/2003 redovisar Ingemar Ihse ett program för att öka patientsäkerheten vid Lunds universitetssjukhus. Det liknar mycket det som Romanus lanserade för trettio år sedan. Ihse anser att de befintliga kvalitetssystemen inte fått riktig acceptans på fältet, främst därför att de inte berör de lokala medarbetarna. Deras argumentering håller liksom de som verkat däremellan.
Det som däremot inte håller är sjukvårdshuvudmännens under hela perioden manifesterade totala ointresse för säkerhetsfrågorna.
